Åke Ortmark

I min bokhylla hittar jag en liten pocket från 1968 som klarat alla flyttar och gallringar genom åren, »Maktspelet i Sverige«. Det är en av flera maktspelsböcker av Åke Ortmark (14 maj 1929–18 oktober 2018). Han var en av den svenska journalistikens giganter och förnyare. På den lilla pocketupplagans baksida citeras tre recensenter:

Liberalen Per Wrigstad skriver i Expressen att »Ortmark har tillfört samhällsdebatten en utomordentligt spännande produkt«. Kommunistledaren C-H Hermansson förklarar i Tidssignal att »Åke Ortmarks bok är ett viktigt bidrag till kartläggningen av maktstrukturen och maktspelet i Sverige«. Statsvetaren Nils Elvander hävdar i Industriförbundets Tidskrift att boken »bör enligt min mening ses som ett politiskt reportage av ett så pass seriöst slag att det kan bedömas från vetenskapligt metodiska synpunkter«.

Det fångande med dessa citat är att författaren hyllas från höger till vänster, något som måste betraktas som mycket ovanligt det polariserade året 1968. Samtidigt fångar det något av Åke Ortmarks väsen. Han var den saklige rapportören som utan egna politiska avsikter rapporterade om spännande och viktiga sakförhållanden.

Åke Ortmarks programförklaring i förordet är arketypisk:

»Detta är inte en debattbok; här finns inga reformförslag. Jag har alltså försökt hålla en såvitt möjligt neutral ton och undvikit att ta ställning t ex till frågan om maktkoncentrationen i näringslivet är ›för stor‹ eller ›för liten‹. Syftet har varit att belysa hur den är och hur makthavare i detta och andra maktcentra – regeringen, ämbetsmannakåren, oppositionen – agerar.«

Den här ambitionen – som också innebär dilemman och personliga konflikter – skulle komma att prägla Åke Ortmarks hela karriär och yrkesliv. Hans resa blir därmed också en färd från ett monopolistiskt, folkhemskt 50-tal i socialdemokratisk hegemoni, till dagens polariserade mångfaldssamhälle.

Åke Ortmark själv var en vänlig, kunnig, belevad, nyfiken och intresserad äldre kollega som ofta brydde sig om oss yngre reportrar. Han blev mentor för andra generationer, och hans betydelse för DN:s nuvarande chefredaktör, Peter Wolodarski, ska inte underskattas. Wolodarski ger Ortmark sin hyllning i en hel söndagskrönika (DN 21 okt):

»Få svenska journalister har, just med sina frågor, lämnat sådana avtryck i vår offentlighet.«

Ortmark introducerade skjutjärnsjournalistiken i Sverige, i en tid när eterns reportrar var mer servila och officiösa. Han blev mest känd för att vara ett av de tre O:na i SVT på 60-talet: Ortmark, Orup och Olivercrona. Men det som kom att kallas skjutjärnsjournalistik startade i radion redan i slutet av 50-talet. Med inspiration från BBC gjorde Ortmark programmet »Utfrågningen« tillsammans med Herbert Söderström. Trots allt tal om neutralitet hade de bägge rekryterats till radions nyhetsavdelning i någon slags outtalad politisk kvotering: Ortmark som borgerlig från högerpressen, Söderström som socialdemokrat från arbetarpressen. Men väl i Sveriges Radio spelade denna politiska bakgrund ingen roll – nu blev de journalister i allmänhetens tjänst. De ställde direkta och noggrant förberedda frågor. Om svaret uteblev återkom de bägge utfrågarna vänligt men bestämt tills de fått svar.På 50-talet var detta kontroversiellt, kritiserades hårt i pressen och av politiker, men de förändrade spelreglerna för gott. Den underdåniga tonen försvann.

Det var något som passade Åke Ortmark. I sina memoarer »Makten och lögnen« (2012) argumenterar Ortmark för att kända programledare bör få åka första klass på flyget, och köras i limousin med chaufför för att stå på jämställd fot med dem de bevakar. Och i dessa memoarer kommer Ortmark ut som en ganska agiterande, borgerlig liberal. Nu när han inte fjättras av public service-bolagens opartiskhetsboja njuter han av att få tycka och argumentera. Han beskriver det som att han »kommit hem« till liberalismen.

Ändå försvarar han in i det sista det journalistiska ideal han med sådan framgång praktiserat:

»Den gode journalisten har i princip samma funktion i samhället som den gode vetenskapsmannen. Båda ska i distanserad anda identifiera problem, båda ska beskriva och förklara verkligheten. Det är däremot inte fråga om att medvetet söka förändra den i viss riktning.«

Så bör det vara. Men journalistiken var Åke Ortmark med om att förändra i mer frihetlig och oberoende riktning.

Tack!