Fast i mitten

Det finns väl egentligen inget skäl att tro att det här skulle vara slutet för Folkpartiet, eller Liberalerna, som de vill kalla sig. Jan Björklund är partiledare för ett parti som genom årtiondena ständigt slitits mellan olika poler och ändå, lika ständigt, kunnat fortsätta framåt. Partiet har till och med splittrats en gång, i frisinnade och liberaler över rusdrycksförbudet, men återförenades till sist.

En förklaring till partiets överlevnadsförmåga är att liberalerna alltid varit känsliga för vad som rör sig i tiden. När det civila samhället och folkrörelserna var det som drev utvecklingen, fanns liberalerna där. När den starka staten och samhällsingenjörskonsten gällde, fanns liberalerna där. När den radikala vänstervågen kom var liberalerna för löntagarfonder och dess studentförbund blev "frihetliga socialister". När nyliberalismen blommade ut stod ingen efter liberalerna i marknadstro. Och nu är vi återigen i en ny situation.

Det finns, som sagt, egentligen inget skäl att tro att det just denna gång skulle vara omöjligt för Liberalerna att finna ett sätt att anpassa sig till rörelser i just vår tid. Frågan är bara vilken rörelse det blir.

Ska man försöka sig på en gissning måste den nog bli att Liberalerna kommer att sluta upp, på något sätt, bakom Stefan Löfven. Jan Björklund och hans närmaste har varit så kategoriska att ett steg åt andra hållet är svårt att göra utan att han avgår. Och om han ändå skulle lyckas med tricket att vända på en femöring är det svårt at se hur han skulle kunna sitta kvar därefter. Det är en ministerpost Jan Björklund verkar ha sikte på och den tycks lättare att erövra till vänster.

Å andra sidan finns en uppdämd frustration inom Liberalerna. De som nu går på en annan linje än Björklunds har i många fall länge tyckt att det var dags för ett partiledarskifte. Att ett sådant inte blivit av beror inte minst på att den utmanare som klev fram, Birgitta Ohlsson, var en omöjlig kandidat. Precis som Hillary Clinton, Ohlssons idol, hade Ohlsson en begränsad skara närmast fanatiska anhängare, men inte ett brett stöd i sitt parti. Hennes utmaning var dömd att misslyckas. Björklund kunde rida ut den i relativt lugn. När han hade vunnit var tillfället över. Det var omöjligt för en mer seriös kandidat att öppna partiledarfrågan igen. Det var därför Liberalerna inte var lättade, glada, eller nöjda när utmaningen var över. Istället bar partiet på ett slags molande frustration som var fullt märkbar utåt.

Det är den som nu, till sist, tar form i oenigheten i regeringsfrågan.

Två saker kommer att avgöra striden. Den ena är förstås hur styrkeförhållandena ser ut i partiet. Det är inte alldeles lätt att bedöma hur stor den grupp är som vill välja en annan väg än Björklund. Den andra är hur starkt de oppositionella mot partiledningen känner i den här frågan. Det finns, även för liberaler, gränser för följsamheten. Det här skulle kunna vara en sådan fråga där övertygelserna är så starka att liberaler på båda sidor omöjligt kan leva med den andra sidans vägval.

Är det så skulle det kunna bli riktigt besvärligt för Liberalerna. De ligger strax ovanför riksdagsspärren. De är inte vågmästare. De ideologiskt liberala har en tydligare förespråkare i Annie Lööf. De som lägger större vikt vid det borgerliga är i nuläget inte tillräckligt många för att rädda partiet över spärren, om ett nytt val skulle ske. Så snart lokala liberaler med en tydligare profil uttalar sig – Torkild Strandberg i Landskrona är det bästa exemplet – blir det väldigt tydligt hur svårt Liberalerna på riksplanet har att förklara vilka de är och vad de är till för.

Det är, kort sagt, ett djupt splittrat parti i en fråga där deras ställningstagande inte påverkar vad som sker, som dessutom balanserar på riksdagsspärren och som förlorat sin förmåga att berätta vilka de är.

Det finns, egentligen, inget skäl att tro att det här skulle vara slutet för Liberalerna, om man tänker på deras långa historia av överlevnad. Det enda som talar för det är sakförhållandena.