Martin Kragh: Rysk trollfabrik för Sverige – knappast

Inför det svenska riksdagsvalet hystes en farhåga om yttre påverkansförsök från öst. Presidentvalet i USA fanns i färskt minne, likaså valen i Frankrike och Tyskland. Skulle tangenterna i de ökända ryska trollfabrikerna smattra för att sätta opinionen i gungning i Putins favör? Så blev inte fallet och allra minst förvånad var Martin Kragh, chef för Ryssland- och Eurasienprogrammet på Utrikespolitiska institutet. Han är också docent vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet och har bott långa perioder i Moskva.

– För mig var det orealistiskt att det som skedde i USA skulle ske i Sverige, säger han.

Förklaringen ligger i att Sverige inte har något riksdagsparti som entydigt stöder Ryssland, så-som tyska Alternativ för Tyskland eller franska Nationella fronten. Det skulle dessutom ha varit praktiskt svårt att utföra.

– Språket är väsentligt och det finns inte hundra personer i Ryssland som kan svenska som är villiga att sitta i en trollfabrik och bedriva en påverkanskampanj.

Våra val är heller inte så intressanta för Ryssland, men det finns en fråga som varit brännhet ända sedan den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjovs tid – Sveriges eventuella medlemskap i Nato.

– Därför kunde man 2014–15 se mer rysk aktivitet mot Sverige än under de senaste åren och det hade att göra med att vi då diskuterade värdlandsavtalet med Nato.

Tidigare i höst stormade finsk polis flera fastigheter kopplade till ett ryskägt företag i den finländska skärgården. Lite senare rapporterade Dagens Nyheter om att en misstänkt ubåt skymtats i Stockholms skärgård denna sommar. Som gubben i lådan dyker nyheter om, mer eller mindre bekräftade, ryska övertramp upp med jämna mellanrum. Men lider vi av rysskräck eller har vi motiverade farhågor?

– Vi ska noggrant följa utvecklingen i vårt närområde. I Östersjön har vårt säkerhetsläge försämrats och vi har haft ett antal incidenter då ryska militärfartyg och stridsflygplan har agerat aggressivt.

Även om Rysslands syfte är att signalera makt kan det leda till olyckor och oförutsägbara händelser. Det finns också ett antal dokumenterade tillfällen då Ryssland använt sig av desinformation, propaganda och cyberattacker i syfte att påverka andra länder. Därför är det bra att vara proaktiv, resonerar Kragh.

– Vissa åtgärder kan man vidta utan att de är hundraprocentigt nödvändiga. Vi har ju hemförsäkring, trots att risken för att någonting ska hända inte är så stor.

Efter valet rapporterade flera ryska medier om Sveriges ogrundade rädsla för att utsättas för påverkansförsök. Det påstods, liksom ledande ryska politiker hävdat dessförinnan, att Sverige är världens mest »russofoba« land. Martin Kragh anser att man bör undvika uttrycket »russofobi« då det antyder att det skulle vara fråga om en psykisk åkomma med en omedveten typ av rasism som följd. Det har dessutom kommit att användas som ett slagträ för att avfärda konkret och legitim svensk kritik mot Kreml.

Det betyder inte att det inte skulle finnas rasism i Sverige som riktas mot ryssar och östeuropéer, tvärtom.

– Jag har ju själv halvryskt påbrå och växte upp på 80-talet då bilden av Ryssland eller dåvarande Sovjetunion var otroligt mycket mer negativ än vad den är i dag.

Men en överdriven skepsis som ofta kommer hand i hand med okunskap lever kvar.

– Den sorgligaste fördomen, som man sällan pratar om, är synen på östeuropeiska kvinnor som, så att säga, små smycken till västeuropeiska män, som lättköpta och bimbor. Det är en oerhört negativ bild som när den dyker upp verkligen ska bekämpas.

Relationerna mellan Ryssland och Sverige går i vågor och är nära sammankopplade med omvärldsutvecklingen. Pragvåren 1968 ledde till försämrade relationer som sedan normaliserades. Något liknande upprepades vid invasionen av Afghanistan 1979 och annekteringen av Krim 2014. Just nu, menar Kragh, är den i ett normalläge.

– När Ryssland rört sig mot mer öppenhet, mer demokrati, då har våra relationer till Ryssland stärkts. När det har varit tider av mer konfrontationer och konflikt så har relationen försämrats och de diplomatiska kontakterna avbrutits. Man vill inte låta historiedeterministisk, men man blir nästan de när man tänker på det.

President Vladimir Putin, som suttit säkert vid makten sedan 2000, börjar få problem på hemmaplan. Han må ha gjort Ryssland till en stormakt, men en stagnerande ekonomi har fått hans stöd att sjunka. Enligt konstitutionen får Putin sitta kvar till 2024. Det är en lång tid då mycket kan komma att hända. Ingen skulle sex år på förhand ha kunnat förutspå vare sig kriget i Georgien 2008 eller konfrontationen med Ukraina. Med koncentrerad och ogenomskinlig makt kan förändringar ske utan förvarning.

– Därför kan det mycket väl komma ytterligare överraskningar. Vi vet bara inte om de blir positiva eller negativa.

Martin Kragh har med egna ögon sett Ryssland förändras. Som barn, i början av 90-talet, såg han en utbredd fattigdom för att senare bevittna 00-talets enorma ekonomiska utveckling.

– De sista åren har jag sett landet gå i en mer auktoritär riktning. Det gör jag så klart med sorg i hjärtat.

Det blir alltmer påtagligt att ekonomin inte utvecklas som den borde, att landet inte moderniseras som man hade hoppats och att kulturlivet inte är lika utsvävande som förr. Den alltmer begränsade yttrandefriheten gör sig ofta påmind.

– Det är som att en våt filt har lagts över mycket, men samtidigt vet vi att det finns ett annat Ryssland runt hörnet. Att det förr eller senare kommer att vända, och Ryssland kommer att hitta en riktning som går mer mot integration och öppenhet och att omfamna relationerna till omvärlden snarare än att gå i konflikt. Men för tillfället är det en negativ utveckling.