När Alliansen blev Annieansen

Centerpartisten med insyn i regeringsspelet tvekade. Åt vilket håll i regeringsförhandlingarna drar majoriteten i C?

– Det är lite oklart, sa källan till slut.

Citatet från förra veckans Fokus pekade på osäkerheten i regeringsförhandlingarna. Hur Annie Lööf och hennes riksdagsledamöter i onsdags till slut skulle rösta var oklart fram till dagen innan. Även om allt utom ett nej vore otänkbart. Utfallet berodde på vilka svar Moderatledaren kunde ge på frågan hur han vill styra en regering utan att vid varje tillfälle göra sig beroende av Jimmie Åkesson. Det vill säga. Var han beredd att förankra Alliansens politik över blockgränsen?

Och som förväntat gav Ulf och Ebba inga svar. Utan gick i stället fram med scenariot som bara skulle bli aktuellt om »himlen föll ner« över borgerligheten.

– Man måste bestämma sig för vilken fråga man vill besvara i svensk politik, sa en centralt placerad centerpartist.

– Är det hur Alliansen kan regera här och nu? Eller är frågan hur vi kan stoppa det mest potenta hotet mot en frihetlig och reformorienterad utveckling i Sverige på mycket länge?

Annie Lööfs nej gick i linje med allt hon sagt före och under valrörelsen. Men fällningen av Kristerssons regering, även om den bestod av bara hälften av Alliansen, var en nådastöt för den borgerliga ekumeniken.

Hur hamnade vi här? Hur blev den politiker som hållit borgerlighetens mest framgångsrika koalition högst den som lät sprickan utvecklas till en ravin?

Svaret på den frågan tar sin början för tio år sedan.

[caption id="attachment_510960" align="alignnone" width="500"] »Det gav oss parlamentarisk erfarenhet. Alliansen hade ju egen majoritet då, men skulle kunna falla på att några avvek från partiernas linje.« Fredrick Federley om hans och Annies (då Johansson) tuffa diskussioner med dåvarande partiledaren Maud Olofsson kring FRA-frågan. Foto: TT[/caption]

Hon var både arg och ledsen den där måndagen i Almedalen 2008 när hon mötte två reportrar på Donnersgatan i Visby. I parken intill började partifolket rigga scenen inför partiledaren Maud Olofssons tal. Annie Johansson (hon gifte sig och blev Annie Lööf tre år senare) fick hålla tillbaka tårarna och ilskan när hon mötte de båda journalisterna från tidningen Resumé.

De hade samma dag skrivit om hennes »FRA-haveri«: »När Centerns unga supertalang, Annie Johansson, debuterade som riksdagsledamot sa hon sig kämpa för mer människa och mindre stat. Men så kom FRA-striden och Annie Johansson vek snabbt ner sig efter en uppsträckning av partiledaren Maud Olofsson.«

Den tidigare målvakten i IFK Värnamo hade gjort självmål, skrev de.

Annie Johansson hotade efter artikeln med att hoppa av ett evenemang med tidningen några dagar senare. En vecka senare skulle hon fylla 25. Hon hade två år tidigare kryssats in i riksdagen. Nu satt hon i konstitutionsutskottet och – inte minst – integritetskyddskommittén. Den senare utredde hur den personliga integriteten skulle stärkas. Men i FRA-debatten om utökade möjligheter till signalspaning för Försvarets radioanstalt gav hon och Cuf-kollegan Fredrick Federley upp för partipiskan, hette det.

Trycket inför avgörandet var enormt. Alla fyra partiledare i Alliansen pressade hårt sina partiavvikare inför slutomröstningen. På måndagskvällen den 16 juni hade Fredrick Federley och Annie Johansson kallats till möte med miljöminister Andreas Carlgren. Det pågick till framåt 02.00 på natten. När Maud Olofsson hörde av sig och bjöd in till frukost i sin övernattningslägenhet morgonen därpå var Annie Johansson motsträvig.

– Det var hårda ord. Det var viktigt att vi var tydliga mot varandra, därför blev det ett väldigt känslosamt möte, sa hon till Aftonbladet efter frukosten.

Om de två FRA-revoltörerna segrade eller besegrades fanns det olika uppfattningar om. Vägen ut för Fredrick och Annie fanns i alla fall i en överenskommelse om tre punkter som skulle stärka integritetsskyddet. Och de hade härdats i strid.

– Det gav oss parlamentarisk erfarenhet. Alliansen hade ju egen majoritet då, men skulle kunna falla på att några avvek från partiernas linje, säger Fredrick Federley, i dag Europarlamentariker och med i partiledningen.

Han hade lyft frågan året innan. Egentligen kom förslaget redan under S-regeringen. När sedan S tvärvände i frågan när Alliansen tagit över fick motståndarna igenom ett minoritetsuppskov på ett år.

– Våren 2008 slöt Annie upp med mig och redan då verkade vi för ett smalare förslag med en starkare rättsprocess och skydd. Visst var det formativt för oss, att inse värdet av att få igenom sina förslag, säger Federley.

Den var en del av det som kallades Framtidsbygget i partiet – en programgrupp skulle ta fram ett nytt idéprogram. Texten väckte inte så stort uppseende när den presenterades 18 december 2011. Men under julhelgen lästes den med stigande förvåning hos ledande partiföreträdare.

»Staten bör vara så liten som möjligt«, »beskattning begränsar människors självbestämmande« och – särskilt uppseendeväckande – »Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar«.

Annie Lööf hade valts till partiledare bara några månader tidigare och gett en kort TT-intervju om programförslaget innan hon åkte iväg på vintersemester till Thailand. Den semestern blev rejält kortad när hon tvingades resa hem eftersom debatten om programmet rasade.

– Programmet kom utan att partistyrelsen tittat på det. Sedan tog alla julledigt och i januari började journalisterna fånga upp det. Annie var ny partiledare, yngst av alla och höll sig till talepunkterna, säger Fredrick Federley.

När hon stod där framför tv-kamerorna, som högsta ansvarig för ett parti som just kommit ut som månggiftare, var hon inte kaxig. Annie Lööf hade superlågt förtroende i mätningarna, hon hånades för sin nyliberala blåögdhet och fick medlemmarna mot sig. En del såg idéprogrammet som en bekräftelse på att landsbygdspartiet slutligen tagits över av Stureplanscentern. Det var först på kommundagarna i februari 2012 som hon satte ner foten, och lugnade falangerna.

– Våga inte kalla mig kall, hård och nyliberal!, röt hon.

Den unga partiordföranden visade prov på ledarskap. Krisen bedarrade.

– Det var ett stålbad och att hon tog sig igenom det gör att hon klarat mer efteråt. I partiet är hon helt ohotad. I politiken är hon lite som Scar i »Lejonkungen«, det finns lite skräckblandad förtjusning kring henne. Men hon visar vad hon klarar, säger Fredrick Federley.

Motgångarna efter utkastet till idéprogram höll ändå i sig. Lagom till maj 2014 kunde partiets strateger summera: i 12 av 30 opinionsmätningar låg Centerpartiet under riksdagsspärren. I två på precis 4 procent. Annie Lööf slog mot de sina, och hävdade att Alliansen blivit trött. Hon försökte skapa en »Alliansen 2.0«. Men inte ens mötet i hembyn Maramö i februari 2013 gav något lyft.

Valstrategin Centerledningen satte gick tvärtemot idéprogrammets yviga tankar. Den bestämde sig för att hålla sig till tre frågor – miljö, småföretagande och landsbygd – samlade under beteckningen »Närodlad politik«.

Plötsligt funkade det, och den sommaren stärktes partiledarens självförtroende.

Annie Lööf, som hånats för sina floskelkavalkader, vässade retoriken. I valrörelsen bråkade hon med Jonas Sjöstedt om vinster i välfärden, anklagade språkrören för att vilja avskaffa tillväxten och opponerade sig mot det mesta som kom ur Stefan Löfvens mun. I TV4:s valdebatt försökte hon kuppartat överlämna Energimyndighetens långtidsprognos till den debattovane Stefan Löfven i direktsändning.

»Det är bara käbbel«, sa en arg Löfven och såg ut att vara på väg att knuffa bort Centerledaren.

Annie Lööf förvånades över agerandet. Men insåg att hon gjort ett avtryck.

Valresultatet på 6,1 procent blev ingen höjdare historiskt sett, men en rejäl upphämtning från den tidigare svackan. Att C minskade minst av de borgerliga partierna, samt att Fredrik Reinfeldt avgick efter valförlusten, innebar att maktförhållandena i Alliansen ändrades.

Efter dåvarande moderatledaren Anna Kinberg Batras försiktiga samarbetsinvit till SD i januari 2017 påskyndades Moderaternas fall i opinionen. Men väljarna höll sig i huvudsak inom Alliansen och gick till Centerpartiet, vilket fick dem att prata om »Annieansen«. Plötsligt kunde Centerpartiet ta täten i alliansbygget.

[caption id="attachment_510962" align="alignnone" width="500"] »Våga inte kalla mig kall, hård och nyliberal!« Annie Lööf på kommundagarna 2012, året efter att hon valts till partiledare och bara några månader efter Framtidsbyggets omdebatterade förslag till nytt idéprogram. Foto: TT[/caption]

Honnörsordet hösten 2018 är att hålla det »tajt« i regeringsförhandlingarna. S tar inspiration av Fredrik Reinfeldt efter valet 2010 där devisen var »det som inte kommer från mig är inte sant«. Kunniga om vad som händer i förhandlingarna är bara partiordförande, finansminister, gruppledare och en handfull människor runt dem.

Tillknäppt är det också i borgerligheten. Även om det snackas en hel del i Centern, åtminstone inåt. Annie Lööf sägs förankra varje steg i processen hos både partistyrelse och riksdagsgrupp. Valrörelsen var en uppvisning i ideologen Lööfs misshag till SD, och enligt uppgift har hon med sig partitoppen i sin benhårda hållning.

– Idéprogram diskussionen var renande för partiet. När man nu testar värderingsperspektiv mot Sverigedemokraterna tar det avstamp i lärdomarna från det. Det är otroligt välgrundat, säger en centerpartist, och exemplifierar med hur SD:s framfart har hanterats i Kommunsverige.

– I Nyköping var det lika mellan de rödgröna och Alliansen i valet. Där valde Centerpartiet att sätta sig i koalition med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Genomgående från partifolk på båda sidor i rikspolitiken hörs att en lösning dröjer. Socialdemokrater flörtar oblygt med Centerledaren. De viftar med beprövade recept från Göran Perssons byrålåda. Som ett 100-punktsprogram som löper över fyra år, en lösning inte olik den från 2002 när S gjorde upp med MP och V. Gemensamma mål, utan att binda sig alltför hårt vid masten.

– Det är möjligt att man har tömt listan till 2022 utan att behöva lova varandra evig trohet, utom i nöd och så länge vi har lust, säger en S-strateg.

Men från centerhåll skaver tanken på att slå sina påsar ihop med sossarna. Många minns med blandade känslor 90-talets samarbete med Persson. Å ena sidan med stolthet över det man faktiskt åstadkom i den ekonomiska krisens spår, å andra sidan med vånda med tanke på opinionsnedgången. En profilerad moderat hånler vid tanken på ett Centerparti i knät på Socialdemokraterna.

– Kan du se Fredrick Federley sätta sig med sossarna, eller säga att »SD väljer att inte vara stödhjul åt sossarna – men vi väljer att vara det«? De historiska fantom­smärtorna från Olof Johansson är bara för stora.

Inte ens om S sockrar budet och erbjuder Lööf statsministerposten lockar det, menar Federley själv.

– Det alternativet har vi inte diskuterat. Att leda en regering som ett 8,6 procentsparti leder till en förkrossande prövning. Man skulle få ägna sig åt att förhandla dygnet runt.

Så vad väntar? Det är som C-källan från förra veckan sa, lite oklart. En centerpartist med band till partiledningen muttrar att Alliansen må vara mer politiskt samspelta än på länge. Men knappast strategiskt.

– Man gjorde inte sin hemläxa och stakade inte ut en tydlig plan B inför valet, säger källan.

FRA-bråket visade att Annie Lööf kunde hålla ut länge under press, tills en kompromiss nåddes, påpekar en källa nära Annie Lööf. Kanske kan den dygden vara till hjälp om hon ska lyckas med sin dröm att få ihop Alliansen och Miljöpartiet, trots MP:s tveksamhet till att sätta sig i en Kristerssonledd regering.

– Att vi tjatar om en lösning med MP beror på detta: en alliansregering skulle lägga fram förslag men ändå få 144 röster emot sig, oavsett vad SD gör. Men får vi över MP i en eller annan form, i regering eller som samverkande parti, kan vi vinna kanske 90–95 procent av voteringarna, säger Fred­rick Federley.

– Att S och SD skulle rösta lika är då ett hot vi får leva med. Men med en M–KD-regering räcker det med att S är emot.

Än så länge har Centerns principfasthet gynnat dem i opinionen. Men tiden kan också bli partiets fiende. Drar Lööf ut för länge på processen, medger även centerpartister, så riskerar hon att framstå som senfärdig.

»Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna«, sa Annie Lööf i oktober 2013. Men vem som helst som ska bilda regering behöver nog ett stödhjul – även om det är litet, med bara 16 man­dat.