Nekrolog över feminismen

Genus har varit på tapeten i Sverige på sistone, på lite olika sätt. För det första har den nystartade Jämställdhetsmyndigheten drabbats av riktigt allvarliga arbetsmiljöproblem: två av tre anställda riskerar att bli sjuka av sin arbetsmiljö.

Man kan tycka att detta är ironiskt, speciellt i dessa tider där #metoo kommit att prägla så mycket av vårt tänkande när det gäller arbetsmiljöproblem. Jämställdhetsmyndigheten har nämligen inga män över huvud taget i ledningsgruppen, vilket gör enkla förklaringar i termer av patriarkala strukturer eller mäns makt över kvinnor ganska överspelade.

Den andra saken som hänt är att Jordan B Peterson varit på besök i Sverige, vilket skapat ringar på vattnet över hela landet, nästan som om någon slängt ner en stor sten i en liten damm. Att Peterson är så kontroversiell är intressant, därför att hans slutsatser egentligen inte är särskilt radikala. De representerar inte någon ny och banbrytande avfärd ut i mörkret; snarare är de slutsatser som de flesta i det här landet skulle ha hållit med om för en femtio år sedan.

Centralt för hans kritik av jämställdhetssträvanden, som de som varit officiell policy i Sverige, är att förekomsten av identiska möjligheter till utbildning och dylikt för män och kvinnor inte kommer att leda till identiska utfall och att detta är okej. Hemsk fascism, kan vi upplysta svenskar självklart fnysa, men det förklarar inte varför vi i Sverige är sämre än Algeriet på att få kvinnor att bli ingenjörer?

Den tredje olyckan i rask följd är att riksboven och mörkermannen Ivar Arpi gått ut med att han tänker skriva en bok om genusideologins inflytande inom våra universitet och myndigheter. Insamlingsmålet på en kvarts miljon kronor nåddes på mindre än 24 timmar, och pengarna har fortsatt att rulla in sedan dess.

Dessa tre händelser har egentligen ingenting med varandra att göra. Men alla tre illustrerar, på sitt eget sätt, något intressant.

Ideologier är som människor, i någon mån. De går genom olika livsstadier, precis som vi.

I början är de plastiska, flexibla, nyfikna: det finns en stor och spännande värld där ute, en värld till för att utforska och tids nog erövra. Denna fas i livet varar dock inte för evigt. Precis som vi själva så plockar våra ideologier på sig alltmer bagage med åldern, allt fler åtaganden, alltmer ansvar och auktoritet. Ideologin växer upp, och måste precis som vuxna underkasta sig krav och förväntningar från institutioner. Detta är alltid priset som måste betalas för framgång och inflytande, trots allt.

Till slut blir även ideologier gamla och bräckliga. Flexibiliteten och nyfikenheten, egenskaper som förut var så viktiga för framgång i kampen mot gamla sanningar, är nu borta. Den vet redan hur allting är, den har redan intecknat alla svaren; världen där ute går från att vara fylld av möjligheter till att vara fylld av farliga hot mot redan accepterade sanningar.

Till slut är ideologin så förstelnad att till och med en liten knuff kan få den på obestånd.

Det slående med den svenska diskussionen om genus, och den diskussion som nyligen pågick kring Greta Thurfjells uttalande i DN om att hon faktiskt tyckte att det var okej att som kvinna vilja vara behaglig för män, är knappast hur stora och läskiga hoten mot vårt feministiska konsensus plötsligt blivit. Det slående är snarare hur lite de troende själva verkar tro, numera.

Att läsa Linda Skugges »Är den här nu – den feministiska backlashen?« är inte direkt att ta del av ett inspirerande kall till handling och förnyad idédebatt. Tvärtom; det känns nästan som att läsa en nekrolog. Ack ja, vad tiden har gått: på det glada 90-talet, vad vi sjöng och dansade, vad vi slogs och skrattade! Unga och självsäkra, övertygade om att en annan värld var möjlig.

Vart tog de dagarna vägen?

Det sägs att när fan blir gammal blir han religiös. Hur det nu ligger till med den saken är inte helt säkert, men när ideologier blir gamla och skröpliga så börjar de alltid drömma sig tillbaka till gamla segrar. Det är inget fel på det.

Det är trots allt där vi alla hamnar mot slutet, när vi gjort allt vi kunde göra och vunnit allt vi kunde vinna.