Vänster, höger om, bakåt, halt!
Bild: Kristoffer Törnmalm
Det är inte lätt att förstå vad som är vad i dag. Vilka i vänsterpolitiken som är grundade i klassiska, tydliga värderingar; värdiga den röda fanan. Och vilka som kör sin egen grej. Som hellre pratar om etnicitet. Eller kön – alltmedan partivänstern envisas om att alltihop ryms under samma flagg som det gamla. Då skalan var liggande, och inte besvärande tvärställd.
Det kan kännas förvirrande. Och inte alls så enkelt som när alla i åtminstone kultursfären var vänster. Ytterlighet var att erkänna sig som sosse eller vänsterpartist, medan Sven Wollter och andra kommunister var mainstream. I dag är röran på scenerna lika framträdande som i politiken. Ta fotokonstnären Arvida Byström. Hennes bilder utmanar kvinnorollen, travesterar det flickiga och omdefinierar färgen rosa. Allt superkreddigt i vänstermiljön.
Men sedan kommersialiserar hon sin konst, sitt »varumärke«.
Byström inledde nyligen ett samarbete med hörlursföretaget Urban ears. För att visa detta lät företaget uppföra en muralmålning av hennes rosa jag, mitt i »Sofo« på Södermalm i Stockholm. Det dröjde inte länge innan de boende – antagligen de som en gång fick området att gå från tanttätt till helrätt – gav sig på målningen. »Det här är värre än klotter«, skrev någon. Och, håll i er nu: »KROSSA KAPITALISMEN!«
Samtidigt konstaterade en annan feministisk kulturyngling, Greta Thurfjäll, i DN att det finns något befriande i att tillåta sig själv att vara en dålig feminist. Hon berättade att hon kallar kvinnor hon inte gillar för fittor. Och skäms inte för sina konservativa böjelser.
Radikalt. Möjligen svårbegripligt. Men uppfriskande.
Tidigare Fokuserat
Sno inte våra Mumintroll! (#43)
