Vänstersossarna har fått nog

Daniel Suhonens kinder blev allt rödare. Han pratade om sin far, den finske byggnadsarbetaren som sökte sig till möjligheternas Sverige. Om en socialdemokrati som gått vilse i nyliberalismen, och om hur detta kan vara sista chansen att reformera partiet, vänsterut.

– Som det ser ut i dag, väste han genom det yviga skägget, utmanar Sverigedemokraterna Socialdemokraterna om att vara det stora arbetarpartiet.

Den fackägda tankesmedjan Katalys val­analys, som presenterades i måndags, var till stor del en sågning av Socialdemokraternas valstrategi. De klassiska S-frågorna hade hamnat i skuggan av debatter om tiggeri och flyktingpolitik. Det var en rejält spretig valrörelse, sa Suhonens medarbetare Enna Gerin och pekade på en figur, i tankesmedjans presentation, av ett parti som ville fånga in alla. Men inte stöta sig med någon.

– I det här nya politiska landskapet med ett nytt politiskt temperament har vi sett att ideologisk tydlighet lönar sig. V, C och SD går framåt och är väldigt tydliga och håller fast vid en ståndpunkt. S valde en otydlig valstrategi som sträckte sig åt alla håll i det politiska landskapet. Vi menar att S måste tydliggöra vems intressen man utmanar och vilka man försvarar.

– Tiden då »alla skulle med« är förbi, sa Enna Gerin.

Katalys rapport kom drygt två månader efter valet. I en tyst period i det en gång så väldiga partiet. Annat var det i våras, då det såg rejält illa ut. Då var kritiken från många håll öppen. Vänstersossar drömde om en liknande rörelse som den i Jeremy Corbyns Storbritannien. De ville se en svensk momentumrörelse, lik påtryckargruppen som säkrade makten åt Corbyn. Få vågade drömma om ett resultat över 25 procent. Det talades om ett katastrofval. I en intervju med Fokus varnade S-veteranen Lars Engqvist för en framtid på 15 procent. Om inte Socialdemokraterna förändrade sig. Och blev ett reformparti igen, med höjda skatter och en tydlig klassanalys.

Men i slutet av valrörelsen vände det. S lyckades klamra sig över 28 procent.

– Hade valresultatet varit 25 procent så hade huvuden rullat vid det här laget. Nu blir det i stället en lång process men många opinionsbildare tror att det kommer att gå vänsterut, säger en person på S-vänsterkanten.

Där ser man med oro på partiledningens flörtande med Annie Lööf. Regera är för dem inte ett självändamål, tvärtom – ifall det inte inbegriper en progressiv vänsterpolitik. Och det lär Löfven och folket runt honom inte ha några planer på. Så vänstern slipar på sina knivar. Och på formuleringar till ett »fullt finansierat« reformprogram, som kan läggas fram när regeringsbildningsprocessen är över. Och den sittande partiledaren har lämnat.

– Han har suttit några år, och många är inte trygga med att han är rätt person att ena partiet, säger en socialdemokrat.

Daniel Suhonens ansiktsfärg var nu högröd. Han citerade Jeremy Corbyn: »Om inte socialdemokratin gör sig av med åtstramningspolitiken kommer väljarna att göra sig av med socialdemokratin.« Katalys vill att överskottsmålet slopas och skatter på kapitalinkomster höjs. De pratar om det skriande behovet av vänsterpopulism. Och en demokratisering av ett parti i kris, där medlemmarna rimligen borde få rösta fram partiledare och partisekreterare. Vänstervindarna i S kan ses som välbehövliga i ett parti på nedgång. Eller som en påminnelse om extremvänsterns försök att få inflytande i partiet på 70- och 80-talet, genom den trotskistiska fraktionsverksamheten Offensiv.

– Många hade nog kunnat se det så om det inte var personer som är socialdemokrater. Men det finns tidigare statsråd och nuvarande riksdagsledamöter som skulle vara med och stödja detta, säger en väns­terkälla.

I mars håller S kongress i Örebro. Temat är utbildningsfrågor och organisationsfrågor. Något utrymme för motioner och diskussioner finns inte, trots att partiet nyss gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande. Men de progressiva sossarna gnuggar händerna; det är i de här diskussionerna det blir tydligt om de har mandat att luckra upp det rigida partiet.

Läs mer: S problem – »tiden då alla skulle med är förbi«

– Det är nu de kan göra partiet till en bångstyrig folkrörelse igen, säger den S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Men från Norrköping hörs ett ljudligt tvivel. Man bör akta sig för organisatoriska förändringar, poängterar tidigare parti­sekreteraren Lars Stjernkvist. Men att vänstern skulle lyckas med något genomgripande i Örebro, det tror han inte.

– Pragmatismen är för mig det vackraste som finns: det finns i partiets dna att i varje läge nå resultat snarare än uppnå renlärighet.

Därför haltar även vänsterns jämförelser med Corbyn, och för all del med Bernie Sanders i USA.

– Man pekar på politiker som i oerhört borgerliga miljöer har nått framgångar men inget inflytande. Även med 24 procent i valet hade S-oppositionsråd sagt att »min livsuppgift är inte att skriva reservationer, utan att göra mitt bästa här och nu«, säger Stjernkvist.

Varje invändning från journalisterna möttes av Daniel Suhonen med agitation. Eller en anekdot, som den om hans far och den tidens arbetare som sällade sig till folkrörelsen. Även om de, likt dagens sverigedemokrater, var tveksamma till den utländska konkurrensen.

Det är, så att säga, inte bara skägget som får honom att likna en annan agitator, som står staty på Norra Bantorget: August Palm.

Partifolket lyssnar på Suhonen. När han reser till byggarbetare i Malmö och förklarar vad »hvilja« Socialdemokraterna – egentligen. Och talar om klass, ett ord som knappt nämnts under de senaste årens pragmatiska ledning. Men håller det hela vägen, eller slår fackförbunden bakom Katalys bakut innan den inlyssnande vänstern hunnit samla sig? Sedan valdagen tycks nämligen den breda kritiken i partiet ha dämpats, och de interna diskussionerna handlar snarare om bristen på en tankesmedja som mer riktar in sig på fackliga frågor.

– Partiledningen och kommunalråden, som är partiets maktstruktur, ser oroat på det här, säger Stig-Björn Ljunggren om vänsterns frammarsch.

Men, fortsätter han:

– Det här är redan på gång.