Brexit ger landet ett naturtillstånd

Nättidningen Reaction gav upp redan för en vecka sedan. »Ingen vet«, inledde redaktören Iain Martin uppgivet sin artikel:

»Inte en enda kotte. Folk som ägnar sig åt att avgöra Brexit vet inte vad som händer härnäst. Folk som skriver om Brexit vet inte. Jag vet inte och du vet inte.«

Han gav läsarna en möjlighet att fantisera fritt om vad som kommer att hända fram till och efter utträdesdagen den 29 mars 2019, i form av ett tomt utrymme, avsett för konstnärliga övningar.

»Låt de kreativa vätskorna flöda«, var uppmaningen.

Det här var alltså innan premiärminister Theresa May prövades i en förtroendeomröstning.

På måndagsmorgonen meddelade May i underhuset att omröstningen om Brexitavtalet var uppskjuten. Premiärministrar blir häcklade i det brittiska parlamentet, men stämningen den här måndagen var sällsynt. Lika delar frustration, ilska, oro och genans, kryddades med förstörelselusta och skadeglädje i de mer anarkistiska delarna av parlamentet.

Brexitfrågan har helt fragmentiserat brittisk politik. May ställde in omröstningen, eftersom hon skulle ha förlorat med mycket bred marginal och därmed hamnat ännu längre ut i kartlös terräng. Men den inställda förlusten innebär inte att det finns en alternativ majoritet. Bland alla dem som skulle ha röstat nej fanns EU-försvarare som vill att Storbritannien tar tillbaka sin utträdesansökan, de som vill ha en ny folkomröstning, EU-skeptiker som vill ha ett bättre avtal, EU-skeptiker som inte vill ha något avtal alls och nordirländare, på vars röster Mays regering vilar, som motsätter sig allt som på något sätt kan slå in en kil mellan Nordirland och det huvudsakliga Storbritannien.

De politiska avgrunderna följer inte partilinjerna. Att bygga en majoritet ter sig omöjligt.

Det var formellt frågan om nödlösningen, eller »the backstop«, vad gäller Nordirland som tvingade May att ställa in omröstningen. Hennes regering har i den frågan haft tre oförenliga mål. Det första är att Storbritannien ska bli herre över sina egna handelsförbindelser och marknadsregleringar. Det andra att ingen påtaglig gräns ska upprättas mellan Irland och Nordirland. Det tredje att ingen tull- och regleringsgräns kan tillåtas i Irländska sjön. Ett tidigare förslag gjorde våld på det sista målet. Det förslag som nu lagts, gör våld på det första målet: skulle det vara så att EU och Storbritannien inte kan finna en tillfredsställande lösning på problemet gäller nödlösningen i obestämd framtid. Storbritannien skulle i väsentliga avseenden tvingas leva kvar under EU:s regler vad gäller tullar och varuregleringar. Det skulle innebära mycket små möjligheter att sluta egna handelsavtal, något som Brexitförespråkarna framhållit som en viktig poäng med utträdet.

Mays egen nödlösning var att under tisdagen gå tillbaka till EU för att försöka få fler eftergifter. Hon fick inte napp.

Som om situationen inte var nog komplicerad meddelade EU-domstolen, också det i måndags, att Storbritannien, om landet så önskar, ensidigt kan dra tillbaka sin utträdesansökan. Då måste EU helt enkelt acceptera det och låta Storbritannien återfå sin plats på samma villkor som förut. I och med det dök ytterligare en möjlig handlingsväg upp och fick genast sina anhängare, i det fragmentiserade kaos som tagit över parlamentet.

Och sedan, på tisdagskvällen, stod det alltså klart att de 48 brev från konservativa parlamentsledamöter som krävs för att få till stånd en förtroendeomröstning, hade inkommit.

Att May vann omröstningen på onsdagskvällen, med ungefär 63 procent av rösterna, var förstås en seger, men knappast något som löste hennes eller Storbritanniens problem. Den tredjedel som röstade mot henne underströk, inte utan skäl, att det här resultatet bara bekräftade Mays svaga position, som varit uppenbar ända sedan det misslyckade valet i juni 2017. Att hon ens kunde samla det stöd hon fick, berodde åtminstone till dels på att hon lovat att inte ställa upp till omval som premiärminister när det åter blir dags att byta ut parlamentet. Ingen har givit uttryck för att på något sätt fundera på att ändra kurs i själva huvudfrågan. May är, med andra ord, lika svag som före omröstningen, även om hon formellt är fredad för en ny förtroendeomröstning under ett års tid. En konstruktiv majoritet i Brexitfrågan är lika långt borta som förut.

Hade May tvingats gå denna vecka skulle det ytterligare ha spätt på kaoset i Brexitprocessen. Det konservativa partiet skulle ha stått utan ledare och Storbritannien i praktiken utan riktig premiärminister när parlamentets julledighet inträdde, i slutet av nästa vecka. En ny ledare – främst i kön står, enligt bookmakers, förre utrikesministern Boris Johnson och inrikesminister Sajid Javid – skulle kanske inte ha kunnat tillträda förrän i januari, eller till och med februari. Då, med en dryg månad kvar till utträdesdagen, skulle det i praktiken ha varit omöjligt att få till stånd ett nytt avtal och lotsa det genom parlamentet.

Nu är knappast faran över för Theresa May. Hon är skadskjuten och det går inte att utesluta att hon inom de kommande månaderna ändå får kliva åt sidan. Och även om hon sitter kvar är det ytterst knappt om tid. Både i Storbritannien och inom EU talas det lågmält om att en framflyttning av utträdesdatumet kan bli nödvändig. Men sedan då?

Att spekulera blir, som Reaction konstaterade redan för en vecka sedan, mest fantasier. I Sverige och övriga Europa överskattas sannolikheten för att det skulle bli en ny folkomröstning. Det beror på att de flesta som intresserar sig för frågan utanför Storbritannien är del av den urbana, liberala elit som till varje pris vill riva upp det beslut som fattats. Men får May en efterträdare är det antagligen någon som är mer EU-skeptisk. Och priset för en ny folkomröstning, med det uppenbara syftet att vända Brexitbeslutet i sin motsats, vore att de avgrunder som öppnat sig i brittisk politik blev än djupare. Det vore en bekräftelse på att demokratiska beslut bara gäller om de behagar samhällseliten.

Möjligen skulle May kunna försöka ta sig förbi parlamentet genom att utlysa en folkomröstning som stod mellan hennes utträdesavtal och ett utträde utan avtal, men det vore ett stort risktagande. Dessutom är tiden knapp.

Kanske är ändå det mest sannolika att någon form av räddning kommer från EU. Men vad kan egentligen EU erbjuda, annat än mer tid? Och mer tid har, i Brexitsammanhang, bara inneburit fler problem.

Detta är en uppdaterad version av den artikel som tryckts i veckans Fokus (#50). Läs även Johan Hakelius blogg efter omröstningen här.