Hundra poeter som är värda sin vikt i ord

Framför Lyra Ekström Lindbäck i den vitmålade källarlokalen sitter publiken i några rader av svarta vikstolar. Hon läser ur sitt manus som hon jobbat med under författarutbildningen på Nordens folkhögskola Biskops Arnö och som bara ett år senare ska bli hennes debutroman. Det är trångt och vinet skvimpar från plastglas ner på golvet i råbetong. Tillsammans med författarna bakom en ny antologi, »I den Nordiska litteraturens tjänst«, har eleverna på Biskops-Arnö bjudits in till denna kväll, den 6 maj 2011, för sin traditionella avslutningsuppläsning.

Längst bak vid väggen står en nittonårig man och tittar på Lyra, som inte kan vara mer än ett par år äldre än han själv. Han är helt tagen av det pretentiösa rummet och hur hon och resten av de unga eleverna äger scenen, och trollbinder »Dramatenskådisarna« i publiken. Världen är upp och ner och verkligheten vickar till. Storögt ser han den unga poeten Theodor Hildeman Togners byta av henne, följt av deras klasskamrater Gabriel Itkes-Sznaps, Jonas Gren och Tone Schunnesson.

Nittonåringen, som heter Elis Burrau, har sökt och kommit in på journalisthögskolan till hösten. Än har han inte förstått det, men kvällen på Forum Nutidsplats för kultur har just ändrat inriktningen på hans liv. Efter bara ett par veckor kommer han att hoppa av journalistutbildningen.

Vid sidan av scenen står poeten Athena Farrokhzad som är lärare i kreativt skrivande på Biskops Arnö. Det är en fantastisk chans för hennes elever att få läsa för den uppburna publiken, med flera representanter från Stockholms kulturetablissemang på plats. Men hon är inte alls nöjd.

Tillbaka på skolan sätter hon sig tillsammans med några av de andra lärarna och formulerar ett skarpt mejl riktat direkt till Forums ägare Jean-Claude Arnault.

Under helgen som gick utsågs Nora Khalil till Norra Botkyrkas bästa poet, i viss medieskugga från Stockholms internationella poesifestival med etablerade poeter som Johannes Anyuru och Jila Mossaed på scenen. Det betyder att hon nästa helg, 15–16 december, får tävla om att ta över titeln »Ortens bästa poet« från Jami Faltin, som vann organisationen Förenade förorters riksomfattande final för förortspoeter i fjol. Faltin är en 17-årig rappare från Flemingsberg i Huddinge som upptäckte att poesi är som »rap utan beats«, hans egna ord till sajten minoritet.se, och skrev några dikter om livet som finsk rom i Sverige.

»Jag vet redan era fördomar. Våra magar är för tomma. Följ med på en resa med det resande folket...« På Youtube har hans scenframträdande 56 000 visningar. En svensk poet får vara glad om en diktsamling kommer upp i 500 sålda.

Poetry slam kom till Sverige 1995, en tävlingsform för poeter som på tre minuter och utan hjälpmedel ska läsa en dikt så engagerande som möjligt. Den då 25-årige Bob Hansson vann tävlingen de två första åren med en tillbakalutad, infallsrik och slängig scenstil, och texter om kärlek och samhällets trångsynthet. Inspirationen kom från USA och ambitionen var här som där att plocka ner en ibland elitistisk poesi närmare folket. Efter Hansson har poeter som Daniel Boyacioglu, Emil Jensen, Solja Krapu och Olivia Bergendahl gjort sig ett namn med poesi starkt färgad av tävlingsformen. Humoristisk slagfärdighet och utströsslade rim premieras av de folkliga jurymedlemmarna.

De medryckande scenframträdandena har spritt intresset för poesi till människor som inte självklart plockar upp en diktsamling, och nya stjärnor stiger på lyrikens himmel: Nino Mick, slamvinnare 2013 och aktuell med »Tjugofemtusen kilometer nervtrådar« på Norstedts, David Väyrynen som turnerar med sin prisade debutsamling »Marken« från i fjol på Teg förlag, Yolanda Aurora Bohm Ramirez, som i år debuterade på Brombergs med »Ikon«.

Elis Burrau sätter sig ner och skriver en text om sin svåra tid på högstadiet då han drabbades av Non-Hodgkins lymfomcancer. Med texten söker han till författarskolan Biskops Arnö – och kommer in. I och med det så kommer han inte bara att få en tvåårig utbildning i språkmedvetenhet, dramaturgi och litteraritet, utan också en inträdesbiljett till ett sammanhang. Författarskolorna – främst Biskops Arnö, Akademin Valand i Göteborg och Skurups folkhögskola – fungerar likt forna tiders författar- och konstnärssalonger som sammanför samtidens mest briljanta unga begåvningar i tid och rum.

Texter och idéer kan mötas och konfronteras med varandra, individer tvingas att positionera sig.

Burrau hamnar i en klass med bland andra Burcu Sahin som sedermera gjort uppmärksammad debut med sin diktsamling »Broderier« på Albert Bonniers förlag och som direkt efter avslutad utbildning värvades som lärare till skolan, liksom Iman Mohammed och Johanna Frid, båda i dag publicerade (eller med manus antaget) i bokform. I klassen under går Rebecka Kärde, nyligen invald i den grupp som tillsammans med ledamöter från Svenska Akademien utser nästa års nobelpristagare.

– Det ger en nödvändig vi mot dom-känsla som jag tror är produktiv och bra för kreativiteten hos unga. Man känner sig stärkt av att stå tillsammans mot en gemensam fiende, som kan vara stora konservativa, slappa och fega förlag eller män­niskor som är inskränkta och bara läser Leif GW, säger lärarsonen Elis Burrau om fördelarna med poetkollektiv över en kopp kaffe på ett konditori i Västertorps utomhuscentrum från 1950-talet.

En annan skolelev, Felicia Mulinari, beskriver skolan som en viktig plats för att bygga gemenskap och att utforska relationer mellan maktförtryck och litteratur. Hon menar samtidigt att sociala rörelser och kompisgäng kan lära en lika mycket. Det viktiga är att göra saker tillsammans.

Athena Farrokhzad har inte tid att ses för en intervju, men per mejl berättar hon att intresset för poesi bland de sökande alltid är stort.

– Vi letar efter elever som är upptagna av språkets många olika aspekter, och bland dem finns det nog ingen knivskarp uppdelning mellan poeter och prosaister. Eftersom många av dem som debuterar i Sverige har gått hos oss spelar det stor roll vilka vi tar in, vad vi läser under utbildningen, och vilka förhållningssätt till litteratur som vi förmedlar. Därför är det viktigt för oss att ha en så heterogen gruppsammansättning som möjligt, med avseende på geografi, ålder, klass, ras/etnicitet, kön/sexualitet, etcetera, säger hon.

I den nördiga lyrikkritikpodden »Örnen och kråkan«, som under poeten och kritikern Magnus William-Olssons vingar vänder och vrider på samtidspoesin, konstaterade poeten Anna Hallberg i samtal med förläggaren Jonas Ellerström att läget för den svenska poesin 2018 är bra och återväxten god inom alla typer av diktning, medan känslan för bara några år sedan var kris och marginalisering. Om skrivarskolor hör till en övergående fas i en poets liv så är internet som medium och kontaktyta permanent. Nätet har skapat en ny guldålder, inte bara för möjligheten att publicera sig och skapa kontakter utan också för möjligheten att göra konst på nya, ofta kollektiva, sätt.

Inför bokmässan 2014 blir Elis Burrau sammankopplad med poeten Anna Axfors och utan att ha träffat varandra skriver de två en kollektiv dikt i Google docs. Året därpå drar Anna Axfors i gång senare års största poesidebatt när hon i Aftonbladet anklagar svenska förlag för att svika det unga gardet. Hon jämför med Danmark där förlagen aktivt söker efter nya begåvningar och där det sedan flera år finns en stark poesivåg med spännande nya namn som Yahya Hassan och Olga Ravn.

Burrau och Axfors ger sig ut på en gemensam poesiturné och för att råda bot på förlagens snäva och tråkiga utgivning så startar de ett eget pdf-förlag, Fame factory. Burrau ser det som en »undergroundpunkgrej«, fast på Facebook i stället för ett fanzine i Rågsved. Under drygt tre år publicerar förlaget ung lyrik av 34 poeter. Först Axfors och Burraus egen poesi, sedan deras vänners. Därefter börjar de målmedvetet att leta efter bra poesi på nätet. De ger bland annat ut Johanna Frids dikter, i urval från hennes Twitterkonto, året innan Frid väcker uppmärksamhet med diktsamlingen »Familieepos« på Ellerströms förlag, skriven i par med Gordana Spasic. Andra liknande förlagsinitiativ på nätet är pdf-förlaget Det största förlaget, förlagskollektivet Dockhaveri och Fikssion, där Burrau också har ett finger med i spelet tillsammans med Lyra Koli (som bytt namn efter att hon gift sig, tidigare Ekström Lindbäck), Hanna Rajs Lundström och Nikolina Nordin.

– Den dag det inte uppstår sådana kollektiv då får vi en ganska tråkig kultur. Men de behöver sprängas efter ett tag, säger Elis Burrau, och berättar att Fame Factory går på sparlåga sedan Anna Axfors hoppade av tidigare i år. Han har gulblekt hår, pratar eftertänksamt med huvudet lite på sned, tar alla frågor på största allvar och verkar ha hela den svenska poesihistorien i huvudet.

2016 ger Elis Burrau ut sin första diktsamling i bokform, »Och vi fortsatte att göra någonting rörande«, på ett annat litet förlag, CL(p) Works. Efter att ha nominerats till Borås tidnings debutantpris, värvas han till det lite större förlaget 10tal Bok med sin andra diktsamling, »Röda dagar«. Det är katten på råttan och Burraus tredje bok ges ut av Sveriges största förlag Albert Bonniers. »Karismasamhället« är en poetisk romanhybrid som drar på sig blandad kritik, från hyllningar till surmulna sågningar, för sin svåra och otydliga form. Han vill ändå kalla det en roman, »eftersom det ger ett större förskott rent ekonomiskt«.

– Och jag gillar när det skaver lite, säger han.

Under hela 00-talet växte en konceptuell poesi fram i kretsarna runt tidskriften OEI. Ett exempel är Pär Thörns bok »Röda rummet (alfabetisk)«, Strindbergs klassiska roman med orden i alfabetisk ordning i stället för i Strindbergs ordning. Det är ett tilltag som gör frågan om mening och meningslöshet akut, och som sätter ljus på frågan om var poesins och litteraturens gränser går. Mer performativ konst än för flertalet lockande läsning. Andra poeter som emellanåt gör konceptpoetiska utforskningar är Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Ida Börjel och Ukon.

Som en följd av scenpoesins känslosamhet, men också som en reaktion på den »svåra« konceptpoesin och de postmateriellt språkexperimenterande fragment som bidrog till att marginalisera poesin under det sena 1900-talet, så har en lyrikens nyenkelhet stövlat fram. Det är en parallell till 1960-talets nyenkla vilja att föra poesin närmare folket, som passar det lätta tilltalet och det ögonblicksartade skapandet på nätet. Men en begriplig nyenkelhet, internets lättillgänglighet och scenens förförande kraft räcker inte som enda förklaring till hur människor i dag lockas tillbaka till poesin. Det krävs ett bränsle. Och bränslet är politik. Politiska ställningstaganden eldar upp både författare och publik och gör dikten till en större angelägenhet för fler. Spoken Word-scenen har alltid haft denna udd. Efter snart fyra decennier av växande klyftor, med en klimatkris som håller på att bli akut, med migranter som dör varje vecka på Medelhavet och med en växande rasism, i tider av ofärd, så är det naturligt att också den skrivna poesin blivit mer politisk för varje år som gått sedan millennieskiftet.

Det har uppstått politiska nischer såsom ekopoesi eller djurrättspoesi, i vilken exempelvis Jonas Gren, med sin diktsamling »Antropocen«, och Agnes Gerner, med »Skall« och »Sus«, liksom Fredrik Nyberg och Aase Berg, skriver. Poeterna Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt sammanställde 2016 en antologi med politisk poesi, »Om detta sjunger vi inte ensamma«, med poeter som Athena Farrokhzad, Johannes Anyuru, Maria Küchen, Sara Abdollahi, Helena Boberg och Jörgen Lind. Det är lätt att fortsätta uppräkningen av poeter som ofta skriver utifrån en position av politiskt motstånd: Marie Silkeberg, Göran Sonnevi, Göran Greider, Jenny Wrangborg, Ida Börjel, Johan Jönson, Marie Norin ... Revolution Poetry startades 2009 i syfte att lyfta berättelser från miljonprogram och utanförskapsområden till finrummen. Sedan dess har poeter från rörelsen läst från scener på parkteatrar och på Dramaten. I höstas kom en antologi med samlade texter från poeter som Burcu Sahin, Nabila Abdul Fattah och Mona Monasar under samma namn, »Revolution Poetry«.

De stoppade stolarna är fulla till sista plats och rader av unga svartklädda står längs väggarna och sitter på golvet. Rum för Poesi är en oas på Bokmässan i Göteborg, ett lugnt rum som ofta är fullt till en tredjedel. Nu går det knappt att få in fler. Poeten Athena Farrokhzad äntrar scenen tillsammans med den rumänska poeten Svetlana Cârstean. De pratar på franska om att översätta poesi. Efter en stund läser Carstear sina dikter på rumänska. Farrokhzad översätter till svenska. Sedan läser hon en av sina egna dikter, skriven till den rumänska kollegan, en försmak av deras gemensamma kommande diktsamling »Trado«.

Publiken är knäpptyst. Ibland öppnas dörren och någon trycker sig in längst bak. Ingen går. Året är 2014, ett år efter det att Athena Farrokhzad debuterade med sin diktsamling »Vitsvit«, en hetsig diktsamling full av citat från familjemedlemmar som kritiserar och ifrågasätter diktjaget, i en poetisk gestaltning av erfarenheten att leva med en ständigt vit blick och ett »vitt språk« på en icke-vit kropp. Sedan dess följer henne en svartklädd posse av unga lyrikälskande beundrare dit hon går.

Först när duon stiger av scenen reser sig de unga svartklädda och lämnar salen. Den blir tredjedelsfull igen. En oas.

Hade de stannat så skulle de ha sett hur poeten Kristian Lundberg fick publiken att gråta med sina dikter från förvaret i Åstorp, där asylsökande väntar på utvisning, från diktsamlingen »Vi är de döda, nu snart«. Lundberg inkarnerar den utveckling poesin gått igenom på ett kvartssekel. Han debuterade 1991 med en årstidslyrisk diktsamling om kärlek, förruttnelse och död, men för sedan millennieskiftet en kamp mot klassklyftor och orättvisor i sina texter, något som syns tydligt i den roman som blev hans stora publika genombrott, »Yarden«.

Den som vill kan välja att se årets Augustpris som en indikation. Det var första gången på länge som två diktsamlingar nominerades samma år, Linnea Axelssons »Ædnan« och Ulf Erikssons: »Skalornas förråd«. Och när Linnea Axelsson vann var det första gången sedan 1996, och andra gången någonsin, som lyrik prisades. Samma år fick den blivande Nobelpristagaren Tomas Tranströmer priset för »Sorgegondolen«. Den litterära tidskriften 10tal startade för nio år sedan bokförlaget 10tal Bok i syfte att fånga upp ny svensk lyrik som annars riskerar att gå förlorad. Tidskriften OEI startade förlaget OEI Editör vid millennieskiftet. Ellerströms förlag i Lund har också tagit beslutet att satsa på ny svensk lyrik i en särskild utgivningsserie. Och Albert Bonniers förre stjärnförläggare startar ett eget förlag inom Modernista, Nirstedt/litteratur, med uttalat mål att satsa på bland annat kvalitetspoesi.

Trots det så märks ett ökat intresse inte i försäljningen, konstaterar förläggaren Jonas Ellerström i »Örnen och kråkan«, och nämner några undantag: David Väyrynens »Marken« och Jenny Wrangborgs »Kallskänkan«. Ellerströms teori är att just osäljbarheten, själva frånvaron av kapitalistiska drivkrafter, lockar en stor del av poesiälskarna.

– Ingen ger sig in i poesin för att tjäna pengar, konstaterar han.

De flesta har ett jobb vid sidan av. Elis Burrau får sin stabila brödföda från ett deltidsjobb som publikvärd på Stadsteatern i Skärholmen i södra Stockholm. Andra jobbar som lärare, skrivcoacher, eller hankar sig fram på stipendium, priser och blygsamma omkostnader.

Både Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad slog igenom med buller och brak med sina debutverk. »Vitsvit« nominerades till Augustpriset 2013. Anyuru placerade med sin storslagna debut, »Det är bara gudarna som är nya«, Iliaden i en förort till Växjö, och diktsamlingen sålde så bra att den fick tryckas i pocket samma år.

Förra året kom doktorsavhandlingen »Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad«. Litteraturvetaren Evelina Stenbeck på Lunds universitet beskriver hur en politisk aktivism växer fram och tar form via texten hos både Anyuru och Farrokhzad, för att rinna vidare ut i världen med dels uppmaningar till handling, motstånd, revolt, dels i egen aktivism. Den franske psykologen och filosofen Frantz Fanon skrev på 1960-talet klassiska verk som »Svart hud, vita masker« och »Jordens fördömda« om hur strategier för att avkolonisera de afrikanska länderna från den västerländska imperialismen skulle kunna se ut. Banbrytande var hans teorier om hur den koloniserade människan internaliserar förtryckarnas blick och språk. Dessa teorier har under 2000-talet dammats av för bruk inom västerländerna själva, där teorin är att icke-vita minoriteter får sig själva som subjekt koloniserade. Den teori som i dag tar gestalt i intersektionella rum och identitetspolitiska projekt. Poesin är ett lackmuspapper och ibland en katalysator och både Anyuru och Farrokhzad undersökte redan i sina debutverk samhället med denna postkoloniala blick. Hos Anyuru står Trojas krig mellan förortens förtryckta och det svenska samhällets maktstrukturer och vithetsnorm. De grekiska gudarna är borta, men nya gudar – politiker, poliser, lärare, majoriteter – regerar i stället. Det är en strid om vems världsbild som ska gälla för giltig, och vem som har rätten till språket, en kamp för förändring som inte bara pågår i texten och som förklarar båda poeternas intensiva engagemang i den unga framtida poesin.

Johannes Anyuru har länge hållit skrivargrupper för unga i Göteborg, Förortens pantrar, och Athena Farrokhzad är sedan flera år en av huvudlärarna i kreativt skrivande på Biskops Arnö och påverkar på så vis ständigt nya årskullar av unga poeter, som i flera fall går raka spåret från klassrummet på Biskops Arnö in på de stora förlagens debutantlistor. Flera har redan nämnts. Kalle Hedström Gustafsson kommer nästa år på Norstedts med »Mormorordning, hägringsöar«. Felicia Mulinari debuterar i början av året med diktsamlingen »Det som inte kan utplånas« på Albert Bonniers förlag, en diktsamling som handlar om kollektiva erfarenheter av rasism, bland annat: »vi lovade varandra inte / ta makt / i dom vita rummen / sönderslita så som / vi sönderslits«.

Felicia Mulinari ser hur poesin har blivit otroligt viktig för många människor, inom exempelvis rörelsen Förenade förorter; något för människor att samlas kring, för att göra sina röster hörda och göra motstånd mot förtryck och orättvisor.

– Den vita hegemonin definierar fortfarande ganska mycket vem som har makt i litteraturen, det är fortfarande elitistiskt och individualistiskt. Men det finns ett vackert motstånd, med många människor som samlas runt en folkkultur, en motståndskultur. Och poesin är en av platserna där detta sker, säger Felicia Mulinari.

Men i maj 2011 ser det annorlunda ut. Athena Farrokhzad har endast en egenpublicerad diktsamling bakom sig, »Manualen«, tillsammans med Tova Gerge, och hon är provanställd som lärare i kreativt skrivande på Biskops Arnös författarskola. När hon undertecknar mejlet som anklagar »kulturprofilen« Jean-Claude Arnault för att ha gjort ovälkomna närmanden mot flera kvinnliga elever, och betackar sig för allt framtida samarbete, är hon nära att förlora sitt jobb på kuppen. En kvinna som varit med och arrangerat kvällen på Forum kontaktar skolans rektor och ifrågasätter Farrokhzads lämplighet som lärare.

Sex år senare tar Athena Farrokhzad revansch genom att publicera brevet, om än anonymiserat, på sin Facebooksida, i samband med metoo-anklagelserna om kulturprofilens sex- ­­övergrepp i Dagens nyheter.

Stridbar. Politisk. Poet.

Ta del av listan med 100 poeter här.