Veckan väljarna vacklade vidare

Inte ens väljarna förmådde hjälpa till att bilda regering. Trots att två månader med råge hade passerat sedan valdagen, lät de sig inte rubbas. Det var minus någon tiondel här och plus några tiondelar där; opinionsundersökningarna var lika tomma på överraskningar som en värdegrundsplan.

Det var därför den journalistiska glädjen bubblade i söndags, när Sveriges Television publicerade en mätning där det äntligen hände något.

Förtroendet för Kristdemokraternas Ebba Busch Thor hade sedan i augusti stigit med hela 13 procentenheter till 33 procent. Nu låg hon jämsides i topp med Stefan Löfven, partiledare för det största partiet i riksdagen. Förtroendet för Annie Lööf och Jan Björklund, mittenpartisterna som svängde, hade sjunkit med 7 procentenheter vardera.

Statsvetarna ropades in på scenen. Vad betydde det här egentligen för regeringsbildningen?

Det var där det började hacka. De tapprare i skrået försökte böja och tänja på materialet för att kunna dra några slutsatser värda namnet, men det blev inte så mycket.

Partiledarnas förtroende är inte detsamma som partiernas opinionsställning. Ingen tror att Kristdemokraterna kan få 33 procent i ett extra val. Och att Annie Lööfs förtroendetal har sjunkit, beror antagligen på att hon ännu tydligare klivit in i rollen som Sverigedemokraternas motsats. Då förlorar hon dem som ser andra frågor som viktigare, men stärker samtidigt sin ställning i den fråga hon valt som sin.

På vilket sätt skulle det här sätta press på regeringsbildningen?

Inget alls.

En sådan tur, då, att SCB kom med sin stora partisympatiundersökning på tisdagen och att den faktiskt visade att något kanske är på väg att hända.

Störst först: Socialdemokraterna hade, enligt SCB, växt med hela 2,2 procentenheter sedan valet. Det klarade osäkerhetsmarginalen på 0,8 procentenheter med råge. Och partiet låg på rätt sida 30-strecket igen. Rödgrönt skulle med det här resultatet ha 20 ledamöter fler i riksdagen än Alliansen.

Liberalerna hade tappat 1,2 procentenheter. Miljöpartiet hängde precis på 4 procent. Sverigedemokraterna gick upp en aning och Kristdemokraterna, Busch Thors succéförtroende till trots, förlorade nästan en hel procentenhet.

Moderaterna vann flyende liberaler, men det var ingen tröst eftersom de samtidigt förlorade en procentenhet till Sverigedemokraterna.

Så, äntligen, lite rörelse. Till och med rörelse som kanske betydde något: när svenskarna börjar känna att det svajat alltför mycket alltför länge, söker de sig till en trygg hamn. Det är tydligen fortfarande Socialdemokraterna för många.

Här fanns ändå något som kunde påverka regeringsbildningen.

För Liberalerna och Miljöpartiet fanns ingen tröst. Ett extra val kunde lika gärna bli en dödsdom. Men här och där slog tanken ner att Socialdemokraternas historiskt urusla valresultat faktiskt kunde förbättras vid ett extra val, förutsatt att man vågade spela på att Miljöpartiet klarade sig. Och varken Centern eller Sverigedemokraterna, som de flesta trodde hade något att vinna vid ett extra val, gjorde någon framryckning värd namnet.

Det borde förskjuta förhandlingsläget en aning. Ge Socialdemokraterna råg i ryggen och Centern svagare knän.

Det märktes inte. Knappt fyra timmar efter att SCB offentliggjort sin undersökning inledde Annie Lööf en debattartikel i Aftonbladet med stycket:

»Socialdemokraterna har kommit med ett skambud när det gäller en rad av de politiska krav som Centerpartiet fört fram. Om detta skulle vara slutsvaret kommer Centerpartiet rösta nej till Stefan Löfven. Trots detta är vi beredda att ta ansvar och ge S en sista chans.«

Åtta dagar i en normal vecka skulle den tonen mot en socialdemokratisk ledare ha varit detsamma som tack och adjö. Nu blev svaret, från en tidvis gemytligt leende Stefan Löfven: »Vi kommer att röra på oss.«

Vad det betydde var det upp till var och en att gissa. Kanske att Socialdemokraterna givit Annie Lööf fritt fram att spela tuff. Borgerliga sympatisörer ska blidkas, så att Centern till slut kan göra gemensam sak med Miljöpartiet och Vänsterpartiet och sätta Stefan Löfven på rätt plats. Några svar kommer knappast förrän nästa vecka. Omröstningen om statsminister Löfven har skjutits upp. Så mycket nytt lär inte komma ut av den avstämning med talmannen som aviserats i dag, fredag. Det alla verkade ense om, trots det tuffa tonläget, var att ett extra val blivit mind­re sannolikt efter den här veckan. Åtminstone med förbehållet att Expressens Demoskopmätning – som kom först på torsdagen, dagen efter att den här texten gick i tryck – inte fick marken att röra sig ytterligare. Det är den första mätningen gjord efter att Centern och Liberalerna sökt sig vänsterut, på riktigt.

Men det kommer, till sist, att handla om sakfrågorna. Visst: arbetsrätten, skatterna, hyressättningen. Men Jonas Sjöstedt satte i ett tweet fingret på något riktigt bekymmersamt för Socialdemokraterna: migrationspolitiken. »V är överens med @annieloof om att det behövs familjeåterförening för flyktingar  …« , skrev Sjöstedt.

När Socialdemokraterna i sak och språk till slut hittat fram till en traditionellt stram migrationspolitik, ska Löfven alltså bygga regering på de tre partier som vägrar att ens leta efter något sådant. Görs ingenting, är vi tillbaka i det som gällde 2015. Det kan betyda en stor anhöriginvandring. Här finns potentiellt en fråga med lika stor sprängkraft, som den om gymnasielagen för de afghanska ensamkommande.

Löfven ler. Det är inte alldeles klart varför.