Villy Bergström – intellektuellt självständig och orädd i polemiken

Villy Bergström tillhörde en numera sällsynt art – intellektuella sprungna ur arbetarrörelsen. Ungdomar från knappa förhållanden som fick chansen att studera och använda sina kunskaper till rörelsens gagn. Som inte blev politiker utan ägande sig åt forskning och rådgivning. Och som höll fast vid sina proletära rötter karriären igenom.

Bergströms rötter var Bergslagen. Bruken. Född i Horndal, uppvuxen i Grängesberg och Smedjebacken. Mamma postkassörska, pappa valsverksarbetare som blev lokalredaktör för Dala-Demokraten. Villy gick i läroverket i Ludvika, blev klasskamrat med Lars Ramqvist, senare chef på Ericsson. Med rälsbussen kom två andra blivande ekonomer – Bengt Dennis och Bo Södersten. Det uppåtsträvande folkhemmet och dess bildningsideal i mikrokosmos.

Villys familj hade inte råd med högre studier för den begåvade sonen. Men det löste sig genom en olyckshändelse. En bilolycka ledde till brutet ben, livslång hälta – och försäkringspengar, som betalade universitetet.

Det blev ekonomistudier i Uppsala, medlemskap i studentförbundet, redaktörskap för Tiden och ideologiproduktion i stor skala. Inte minst agitation för studielön, så att fler skulle kunna göra samma bildningsresa som han. Lärda uppsatser författades om ekonomisk politik i keynesiansk anda, till exempel om investeringsfonder för att jämna ut konjunkturerna. Ambitionen var uppåt, framåt.

Ideologiskt låg Villy Bergström till vänster. Under årtionden kritiserade han partiledningen för att bry sig för lite om jämlikhet. I Tidens spalter stödde han de strejkande gruvarbetarna. Från hans skrivmaskin härrörde några av de första förslagen till »branschfonder«, en sorts vinstdelning som skulle underlätta lönebildning och ge mer inflytande till arbetarna. De utvecklades så småningom till något långt mer revolutionerande, nämligen löntagarfonder.

Men ekonomen Bergström var långt ifrån någon revolutionär. Han tvekade inte att kritisera det egna partiet för slarvig politik. Han ingick i den grupp av »sexlingar« som i början av 1980-talet ville se marknadsreformer och hårda tag mot budgetunderskottet (disclaimer: jag var en av dem). Som chef för fackföreningsrörelsens ekonomiska forskningsinstitut (FIEF) krävde han att forskningen skulle bedrivas med hög kvalitet och anställde adepter oavsett politisk hemvist.

Kännetecknande för Villy var att han var djupt solidarisk med arbetarrörelsens grundläggande värderingar – och samtidigt intellektuellt självständig och orädd i polemiken. Han kunde vara skarp både mot vänster och höger. S-regeringens inflationsbekämpning i början av 1990-talet hade, konstaterade han torrt, satt en »bortre parentes« kring den keynesianism som Wigforss sjösatt 60 år tidigare. Som chefredaktör för Dala-Demokraten undfägnade han läsekretsen med nördiga utläggningar om räntesättning. Han noterade sardoniskt att nationalekonomin var liberal till sin natur och att ekonomer hade »doktorsgrad i liberalism«. Han var emot svensk anslutning till euron och vidhöll att skolor inte borde vara vinstdrivande.

De sista åren slog han av på takten. Han skämtade om hur bekvämt han hade haft det som vice riksbankschef, omgiven av yngre forskare som gjorde grovjobbet. Tid gavs alltid till hundarna och jakten på älg och morkulla. Hältan från bilolyckan fanns kvar, men var inget hinder i skogen; snarare påminde den honom om ungdomens hårda villkor.

Med Villy Bergström har den gamla arbetarrörelsen mist en av sina ledande intellektuella. I dag är det svårt att se framtida forskare göra den klassresan, med övertygelsen att bildning bör användas både för jämlikhet och för ordning och reda i folkhemmet. Sådana personer tillverkas helt enkelt inte längre. Och bruken är nedlagda.