Med ett hopplöst uppdrag
Toppbild: Simon Rehnström
När familjen äntligen skulle återförenas reste pappan till Pakistan för att hämta hem sina kära. Han hade varit en mujahedinkrigare som hade slagits mot de ryska invasionsstyrkorna och kommit till Sverige två år tidigare, som den andre afghanske flyktingen någonsin. Han strålade när han återsåg familjen på flygplatsen, tog fram en kassettbandspelare och tryckte på play.
Den 5-årige pojken hörde sovjetryska röster. Det lät som militära kommandon ur en walkie talkie. Men den skrämmande inledningen avbröts av ett snabbt gitarrintro och så började en mansröst sjunga. Under versen lät han sträng. I refrängen ursinnig.
Men ännu stinker byarna
Och luften fylls av gas
När liken ruttnar i Afghanistan
Och ännu gråter kvinnorna
Över hundratusen barn
Som tynar bort i tält i Pakistan.
Pappan förklarade att i det land familjen nu skulle bo sjöng en av de populäraste artisterna om deras hemland. Det fanns med andra ord hopp.
Året var 1987. Den 5-årige pojken begrep inte ett dugg av orden men skulle aldrig glömma sången.
Trettio år senare, en soldränkt söndagseftermiddag den 22 april 2018, invaderades sydvästra Hisingen av tusentals skränande fotbollssupportrar. Sveriges största publiklag var i stan och fansen som vällde ut ur spårvagnarna vid Wieselgrensplatsen sjöng hela vägen till Bravida arena.
Här kommer hjältarna från Söder, från orten, Årsta, Gullmarsplan.
Ge oss det enda vi behöver: Bajen, bira, karneval!
Heja, heja Hammarby! Heja, heja Hammarby! Heja Hammarby!
En extra läktare fick snabbt öppnas för de många tillresta, som fortsatte att sjunga. Men hemmalaget Häcken, kvarterslaget från Hisingen, som tio år tidigare åkte jojo mellan serierna och snarare tycktes vara på väg neråt, har de senaste tio åren med en tydlig spelidé etablerat sig som ett lag som varje år slåss om svensk fotbolls ädlaste medaljer. Nu tog man ledningen. Stockholmarna på läktaren svalkade stämbanden med drycker. En modig skara hemmasupportrar tog upp en trotsig hälsning från andra läktarsidan.
Ni har sämre klack än Häcken, sämre klack än Häcken.
Sämre klack än Häääcken, ja, ni har sämre klack än Häcken.
Självironi hör inte till vanligheterna på fotbollsarenorna. Invasionsstyrkan från huvudstaden utbytte förundrade blickar. Så lätt var det tydligen inte att bli herre på täppan här. Men när svaret kom blev det förödande. Från den ena av de två bortasektionerna på läktaren rullade en entonig ramsa tungt över arenan
Hammarby är de bästa ...
... heja, heja, heja, Bajen ...
Körspelet pågick i evigheter, en brutal manifestation av styrkeförhållandena supportrarna emellan. Men när huvudstadsbornas sjungande läktarfölje tog sångpaus visade hemmalagets stolta gerillakrigare på läktaren att man inte lät sig kuvas.
Ni har sämre klack än Häcken, sämre klack än Häcken.
Sista ordet gick till Hisingslaget, som ordnade 2–2.
Årets svensk var en av de tongivande i Häckenklacken mot Hammarby.
– Jag stod där och sjöng den dagen, som vanligt, säger Hamid Zafar, när han strax före jul, en av hans sista dagar som rektor på Sjumilaskolan i Biskopsgården på Hisingen i Göteborg, möter Fokus på skolgården.
Motivering: Han har använt sin egen erfarenhet för att förstå och försöka lösa de problem som uppstått till följd av stora invandringsströmmar, bristande integration och en långtgående segregation. Han gör det med övertygelsen att höga krav på den enskilde är det bästa sättet att stimulera mognad och framsteg. Han gör det utan rädsla för att benämna och diskutera det svåra och med båda fötterna i den praktiska verkligheten. Årets svensk är rektorn för Sjumilaskolans högstadium i Göteborg, Hamid Zafar.
Klädd i jeans, vit skjorta och svart kavaj med en gulsvart Häckenhalsduk virad runt halsen.
– Mot Bajen har vi haft några högtidsstunder de senaste åren.
Han ler. Kanske har fotbollslaget i hans hjärta inspirerat honom i det gerillaliknande arbete han själv utfört på Sjumilaskolan; där Zafar, precis som Häcken, mot alla odds vänt en nedåtgående utveckling.
För det var ord och inga visor när Skolinspektionen i en rapport 2016 sammanfattade en rad besök på skolan. Bara 33 procent av eleverna i nian klarade kunskapskraven. I inget ämne uppnådde samtliga elever minst betyget E. Lektioner och raster präglades av bråk och stök. Verbala kränkningar och slagsmål var vardag. Lärare som gick emellan hade blivit slagna. Elever hotade lärare. Lärare kom för sent till sina egna lektioner.
Tillsynsmyndighetens detaljerade iakttagelser visade att under en enda lektion kom och gick barn och vuxna i klassrummet vid 26 tillfällen. På skolan rådde närmast kaos. Inte minst de yngsta eleverna var otrygga. De som behövde särskilt stöd fick inget. Trygghet och studiero existerade inte. Undervisningen höll inte måttet. Arbetsmiljön var usel. Organisationen i fritt fall. Att Sjumilaskolan låtit förfallet pågå så länge innebar att Skolinspektionen beslutade om ett miljonvite, om skolan inte snabbt rättade till bristerna.
Men hur bär man sig åt för att göra det? I ett område där få barn hade svenska som modersmål och där de kriminella gängens uppgörelser börjat sätta sin prägel på hela stadsdelen. Med massakern på kvartersrestaurangen Vår Krog och Bar, en kväll då ett tjugotal gäster åt och drack och tittade på Champions League-mötet mellan Barcelona och Manchester City, blev allt surrealistiskt. Två män i dödskallemasker och polisvästar dök upp i dörröppningen, med händerna runt varsin AK-47:a. Mer än 30 skott avlossades inne på krogen. Åtta gäster träffades. Utanför sköts en man till döds.
Blodbadet eldade på en pågående hämndspiral. Att barn och lärare på skolorna i området påverkades gick inte att undvika.
Hamid Zafar var vid den tiden rektor på en annan högstadieskola på Hisingen och fick frågan om han ville ta jobbet som rektor på Sjumilaskolan. Det var ett erbjudande man utan svårighet hade kunnat tacka nej till. Men Hamid Zafar såg det annorlunda. Han var ung, 34 år, med en gedigen bakgrund: Lärarexamen i religion, historia och Mellanösternstudier. Rektorsexamen. Utredare på Skolinspektionen. Utbildare på det statliga rektorsprogrammet. Som barn hade han också bott i Biskopsgården och gått mellanstadiet på Sjumilaskolan. Så när han i vuxen ålder bestämde sig för att anta utmaningen var han förberedd.
– Men när jag såg min gamla skola tänkte jag … Shit … Ingenting har förändrats. Jag var inte beredd på att skolan skulle vara i så dåligt skick. Jag blev inte förvånad över Skolinspektionens dom.
Hamid Zafar hade bara jobbat i några veckor när en 25-årig kille blev ihjälskjuten utanför hans arbetsrum. Hamid Zafar pekar ut genom fönstret från sitt rektorsrum.
– Där nere!
Han satt hemma och tittade på tv när polisen ringde och frågade om han hade möjlighet att komma till skolan. När han kom hade de redan tagit bort kroppen. Men han såg de vita kopparna som låg på marken och visade var skotthylsorna hade vandrat. Killen som sköts ihjäl var oskyldig, var bara på väg ut från idrottshallen på skolgården och hade mördats av två killar som flydde med moped.
Ytterligare en period senare kastades en handgranat in i en lägenhet precis ovanför skolan. En 6-årig pojke dog. Dådet var en hämnd för massakern på Vår Krog och Bar.
Händelserna satte än en gång fingret på Sjumilaskolans utsatta roll i stadsdelen. En moderat kommunpolitiker, tyckte att man borde lägga ner hela skolan.
– Hans uttalande var väldigt oansvarigt och skapade ännu mer oro hos föräldrar. Vi var rädda för att vi skulle tappa fler elever, att föräldrarna skulle börja flytta barnen.
Journalister som ville göra »Det stora reportaget« om Biskopsgården kom på besök. Stjärnreportrar från Aftonbladet, skjutjärn från Uppdrag granskning, grävare från Göteborgs-Posten, fotografer och filmare jagade efter den nye rektorns åsikter: Vilket ansvar hade han och skolan för skjutningarna?
– Vi behövde lugn och ro, och jag sa att ville man söka ansvar borde man vända sig till politikerna. Ofta kommer de ganska lindrigt undan i sådana här sammanhang. Men i medierna efter skjutningarna vände man sig till politiker på riksplanet, och fick vanliga Goddag yxskaft-svar, som att man måste minska segregationen och bygga bostäder. De svaren får du ju också från en 3-åring på gatan härute. Verkligheten är mer komplicerad. Problemen i Biskopsgården har djupare rötter.
– Varför har man till exempel alltid låtit Biskopsgården ta emot hela stadsdelens nyanlända elever? Det är inte självklart, men det har man gjort av ren hävd, av bekvämlighetsskäl.
Han beskriver att det i stort sett har varit så ända sedan han själv som 5-åring kom till Sverige; från den provins en timme från Kabul där han växte upp i sin familj, en jordbrukarsläkt.
– Min skolhistoria i Sverige vittnar om hur Biskopsgården behandlades på den tiden.
Hamid Zafar började grundskolan på en skola som låg en kilometer från det stora hus alldeles ovanför Sjumilaskolan där han och familjen bodde.
– Vårskolan hette den. Jag började där i ettan. När jag gick ut tvåan rev man skolan. Jag fick byta till Vinterskolan, en F–3-skola. Jag gick ut trean, bytte till Hökegårdskolan. I femman rev man den.
Flera av skolnedläggningarna stred mot skollagen. Men man fortsatte att lägga ner skolor, och man lade ner folkbiblioteket.
– Jag och mina syskon hängde ofta i biblioteket efter skoltid och läste böcker. Det var ett jättefint bibliotek, men det valde man att riva. Jag tänker att det man kallar utanförskapet är ett direkt resultat av de beslut man fattade för 25–30 år sedan. Jag är inte alls förvånad över att det ser ut som det gör här nu. Den politiker som är förvånad tycker jag är en hycklare. Vi ungar som bodde här kunde se redan då vartåt det barkade.
Hamid Zafar fick alltså som 11-åring byta skola igen och hamnade på Sjumilaskolan.
– Det var i samband med flyktingkrisen på Balkan. Jag tror att det en natt kom 20 nya barn till vår parallellklass, en förberedelseklass. Det var också då den somaliska flyktinggruppen började att komma till Biskopsgården. Den fanns inte när jag växte upp. Nu är somalierna en av de största grupperna här i Biskopsgården, tillsammans med turkarna som har funnits här i decennier.
– Jag trivdes bra som barn i Biskopsgården, jag hade duktiga lärare.
Hamid trivdes med naturen, naturområdet, promenadstigarna.
På sommaren arrangerade en pensionärsförening midsommarfirande. Alla nyinflyttade var med och reste stången. Varje valborg ordnade samma pensionärsförening gemensam majbrasa.
– Den föreningskultur som fanns på den tiden var oerhört viktig för oss som kommit till Sverige, och hjälpte oss att ta del av den svenska kulturen. Men den typen av kulturbärare och kulturöverförare hängde mycket på det ideella samhället, på pensionärsföreningar.
Den kulturen finns inte i samma omfattning längre.
– Det gör mig orolig. Den sortens organiserade former av aktiviteter är ovärderliga. Jag pratade med honom som arrangerar Järvaveckan, som berättade att han kom i kontakt med midsommar första gången när han var 18 år. Jag är inte förvånad. Så är det för många som växer upp här. Våra lärare säger att våra elever inte har några svenska kompisar alls.
– Det innebär att skolan får en ännu viktigare roll i ett område som Biskopsgården, som kulturöverförare till dem som har kommit till Sverige.
För att rädda skolan insåg Hamid Zafar och hans två rektorskollegor att det bara fanns en sak att göra:
– Vi fick börja om och bygga skolan på nytt. Jag var inte på något sätt ensam. Min kollega Ida var lika beslutsam som jag, vår utgångspunkt var att nivån och kraven behövde höjas. Men vi visste ju inte om politikerna var villiga att hjälpa oss. Det första vi gjorde var därför att ta kontakt med politikerna. Vi sa: Nu får ni vara ärliga, vilket stöd vill ni ge oss i det här?
Det var politikerna i Göteborg, de var beredda att ge skolan det stöd skolan behövde. Samma besked kom från förvaltningen, skolchefen, socialtjänstchefen, kulturchefen och äldreomsorgschefen.
Hamid Zafar och hans rektorskollegor på skolan började skriva på en handlingsplan, som de var överens om skulle leda till en förbättring för eleverna. Det blev ett dokument med punkter och mål de ville att skolan skulle uppnå. Trygghet, studiero, klassrumsregler, läxläsning på skolan och fasta vikarier var prioriterade.
– Språkbruk som tidigare var accepterat blev förbjudet. Mobiltelefoner också. Vi införde regeln att före varje lektion ska eleverna ställa upp på led och ta läraren i hand. Vi ville höja förväntningarna ordentligt på vad varje elev ska prestera i skolarbetet.
– Vi gick tillbaka, gick igenom skolans historia och kollade vad man hade prövat tidigare, så att vi inte föll i samma fälla igen.
De upptäckte en forskarrapport som var tio år gammal, där forskare 2007 rapporterade om lärare som beskrev samma problem. De granskade gamla dokument och skolinspektionsrapporter, pratade med lärare, fack och ställde frågan: Ni ser vad Skolinspektionen tycker om skolan, vad tycker ni är rätt väg att gå? Hur tycker ni att vi ska få skolan på rätt köl igen?
– Vi fick bra input och började skissa på en handlingsplan. Den blev 25 sidor lång och blev vår vägkarta framåt. Här är en brist! Så här ska vi åtgärda den! Det här är den önskade effekten!
Hamid Zafar såg att det hade funnits en tendens att strössla med resurser som tyvärr inte alltid motsvarade verksamhetens behov, att det fanns en idé om att ju fler personer man har i en organisation desto bättre resultat blir det. Hamid Zafar och hans kollegor ville inte gå i samma fälla.
– Vi fick tacka nej till resurser. Till utomstående som kom och sa: Vi kan stötta er, vi har pengar och ekonomiska medel vi kan bistå med. Vi svarade att det där motsvarar inte våra behov just nu, och då kunde vissa nästan bli lite förnärmade och undra om vi inte var kloka.
– Jag tror att svensk skola har lite sig själv att skylla, för det har ju upprepats som ett mantra under flera år att vi har resursbrist. Men problemet löses inte automatiskt med pengar. Kompetensbristen är mycket mer alarmerande. Du kan ha fem personer som gör samma jobb som en person kan uträtta.
– Det är också lite provocerande när man säger nej till stöd från konsulter, organisationer, myndigheter och andra. Vissa blir arga. Vissa har uppfattat oss som ganska tråkiga rektorer som sagt nej, som bara motat Olle i grind.
Hur kunde ni vara säkra på att det ni tackade nej till var något som ni inte behövde?
– För att vi hade gjort en ordentlig genomlysning av våra behov, och upptäckt ett mönster som visade att de satsningar som gjorts inte alltid syftat till att eleverna skulle nå högre resultat. Vi bestämde att vi måste vara ärliga mot verkligheten och kunna svara på frågan när vi gör en insats: Kommer det här att leda till högre resultat för eleverna? Om svaret är nej på den frågan så går vi inte vidare.
Steg för steg började den inställningen ge resultat.
När Skolinspektionen senast var på besök i Sjumilaskolan såg man att inför varje lektion ställer eleverna numera upp sig på led för att sedan ta läraren i hand. Man såg att det finns regler för hur man går in i och lämnar klassrummet, och att mobiltelefoner är förbjudna. Man noterade att det finns ett system för skriftliga varningar, avstängningar och omplaceringar, och rutiner för att göra föräldrar ersättningsskyldiga om barnen förstör något. Skolinspektionen konstaterar att lektionerna på skolan börjar i tid. På högstadiet tre gånger i veckan inleds dagen med att eleverna sitter en halvtimma och läser. Därefter börjar ordinarie lektion. Fyra kvällar i veckan erbjuder skolan läxhjälp mellan halv fem och sju. Man såg att många barn går på den.
– Det är imponerande att de går i skolan från åtta på morgonen till sju på kvällen, men många av barnen är trångbodda, och har inte så stora möjligheter att göra läxorna hemma, säger Hamid Zafar.
Lärarna tycker att läxläsningen fungerar jättebra. Det är inte de ordinarie lärarna som håller i den utan Stiftelsen Läxhjälpen och Räddningsmissionen.
Sjumilaskolan bussar numera också elever till simskola fyra dagar i veckan. Många elever kan inte simma.
– Det vill vi lägga pengar på. Busstransporten är dyr, men det är nästan 20 elever i varje busstransport. Dels lär de sig simma, dels behöver de kunna simma för att få betyg i idrott, det gynnar alltså både deras resultat och deras hälsa.
Sjumilaskolan har också ett samarbete med Röhsska museet, där eleverna stannar kvar och jobbar med en designverkstad.
– Mycket av dessa aktiviteter är kompensatoriska. Vi befinner oss i Biskopsgården, vi kan inte ta för givet här att eleverna kan få läxhjälp hemma eller att föräldrarna kan ta med dem för att lära dem simma. Vi måste kompensera för det. Sådana insatser är otroligt viktiga i ett område som Biskopsgården. Vi kan inte ta för givet att föräldrarna tar med barnen till ett bibliotek och läser med dem så vi jobbar mycket med läsning.
– Vi har också rustat upp och gjort vårt bibliotek väldigt fint. Anställt en bibliotekarie. Det där ska vara så normalt som möjligt. Vi hade Nobelfirande och nominerade elever till priser. Vi hade vita dukar i matsalen. Små saker, men för våra elever fanns inte det tidigare. Vi har en sammanhållen julavslutning på ett trevligt sätt. Vi anställde nya lärare utifrån.
– Det finns en risk att när man jobbar i utanförskapsområden länge blir man hemmablind och ser mellan fingrarna på saker som man inte accepterar någon annanstans, som att föräldrar åker iväg med barnen utomlands men inte kommer tillbaka till skolan. Vi gör en anmälan. När vi ser att böcker försvinner är det lätt att tänka att de har det så knapert, vi kan inte skicka faktura. Men vi kan inte lura barnen att de inte omfattas av regler. Gemensamhetskänslan i offentlig verksamhet kräver samma förhållningssätt. Ibland har jag sett att man relativiserar ett visste beteende.
Sjumilaskolan och Hamid Zafar fick smaka på samma medicin själva. Vitet fick man betala – genom stadsdelen – eftersom bristerna tog längre att åtgärda än tillsynsmyndighetens tidsgräns.
– Skolinspektionen har en roll, jag ser den som en bilbesiktning. Man vill att eleverna ska ha bra undervisning, det är ett tveeggat svärd mot skolor med så svåra problem att de kräver genomgående och stora förändringar som tar tid. Å andra sidan innebär kritiken ett skarpt läge och en motor. Skolinspektionens vite fick politikerna att ställa upp.
Rapport efter rapport har på senare år visat att svensk skola inte längre lever upp till det man tidigare var bäst i världen på: det som brukar benämnas »det kompensatoriska uppdraget« – att se till att alla elever, oavsett förutsättningar, får en lika bra skolgång. Samhället har svikit sin viktigaste uppgift. Hamid Zafar och hans kollegor har med sitt arbete visat att det går att återerövra den uppgiften.
Hamid följer oss ut, och berättar att han redan i januari börjar ett nytt jobb, som utbildningschef i Mullsjö, med högsta ansvar för skolan där. Andra problem väntar i en annan miljö. Det blir en annan historia.
Vad tänkte du när du fick reda på att du blir Årets svensk?
Hamid Zafar surrar Häckenhalsduken ett varv runt halsen.
– Jag åt lunch när Johan Hakelius ringde och blev förvånad förstås. När jag berättade för min syster – vi har alltid en raljant jargong gentemot varandra – sa hon »Du måste skämta. Det måste vara Årets invandrare«.
– Hon sa också »Tänk om du blir sommarpratare nu«, och jag började löjligt nog fantisera om vilka låtar jag i så fall skulle spela. En kom direkt i mitt huvud: Björn Afzelius »Glasnost« från »Riddarna runt runda bordet«, låten som pappa hade med sig på kassettband när han hämtade hit oss. Min syster sa: »Ta chansen!«.
– Jag vet att det är skämmigt att säga det men om jag blir sommarpratare kommer jag garanterat att spela den.
Han garvar stort.
Motivering:
Han har använt sin egen erfarenhet för att förstå och försöka lösa de problem som uppstått till följd av stora invandringsströmmar, bristande integration och en långtgående segregation. Han gör det med övertygelsen att höga krav på den enskilde är det bästa sättet att stimulera mognad och framsteg. Han gör det utan rädsla för att benämna och diskutera det svåra och med båda fötterna i den praktiska verkligheten. Årets svensk är rektorn för Sjumilaskolans högstadium i Göteborg, Hamid Zafar.
Övriga vinnare:
- Oxenstjärna: Ann-Marie Begler
