Utrikes

Brexit – maktens stora förlust

Publicerad 2019-01-17

Bild: TT

När David Cameron hade utlyst folkomröstningen om brexit och kampanjerna hade kommit i gång var regeringen på samma sida som oppositionen i Labour: låt oss stanna i EU. Liberaldemokraterna var också för att Storbritannien skulle stanna, fast ännu lite mera. De skotska nationalisterna likaså.

De som ville lämna EU var olydiga.

Det här är värt att påminna om nu när brexitprocessen tagit ännu ett steg ut i intet. Den som ser spelfilmen »Brexit – The uncivil war« om Vote leave-kampanjledaren Dominic Cummings, spelad av Benedict Cumberbatch – den finns nu på HBO Nordic – kan få känslan av att stannasidan var i underläge. Inte för att filmen är oärlig, utan därför att filmen följer brexitförespråkarna och därför att man ser den med kunskap om hur omröstningen gick.

De som läser svensk press får lätt samma intryck. De som vill ha en ny folkomröstning kallar den »people’s vote«, underförstått att den förra omröstningen inte var folklig utan manipulerad av något slags etablissemang. Men i stort sett alla väsentliga delar av hela det traditionella brittiska etablissemanget – välkänt som »the establishment« – var på samma stannasida i den här frågan. Att en smal majoritet i stället bestämde att det var dags att lämna EU förvånade till och med många i leave-kampanjen. Resultatet berodde till inte ringa del på att de lyckades mobilisera folk som annars inte röstar, det vill säga den raka motsatsen till etablissemanget.

Det här är väsentligt, inte för att fördela skuld, peka finger eller driva opinion, utan för att förstå den situation som Storbritannien nu är i. I åratal, ända sedan Margaret Thatcher, har det funnits en växande spänning mellan parlamentets suveränitet och den folkliga suveränitet som är basen för parlamentets makt. Spänningen har tagit sig uttryck i EU-frågan men handlar egentligen om representativitet, delaktighet och alienation. Den grundar sig till stor del på att en elit vill ersätta en annan. Ingen har vetat hur verklig den konflikten är förrän Camerons folkomröstning gick av stapeln.

Från etablissemangets sida var man säker på att konflikten inte var särskilt verklig. Det var därför man tog chansen, utan att förstå hur stor risken var. Tanken var att den påstådda konflikten skulle läggas till handlingarna och att de olydiga parlamentsledamöterna skulle marginaliseras.

Resultatet blev det motsatta.

Det här är viktigt för att göra det som nu händer begripligt: etablissemanget förlorade. Det hade fel om stämningarna i landet, utanför de egna kretsarna. Detta utlöste en maktkamp.

Theresa Mays historiskt massiva förlust i underhuset i tisdags kväll speglar både den här konflikten och den fortsatta oviljan att acceptera att den finns. En majoritet i underhuset vill fortfarande egentligen inte lämna EU. De tror inte på det projektet. En del av dem – däribland May – anser att de måste acceptera folkomröstningen. Andra vill helst hitta något slags avtalsmässig bakväg. Ytterligare andra vill riva upp folkomröstningen, men är inte ense om hur: ta tillbaka utträdesansökan, skjuta den framåt i oändlighet, eller ha en ny folkomröstning som kanske ger ett annat resultat?

De som vill ut, eller har accepterat att Storbritannien måste ut, är lika splittrade. En del av dem förespråkar en minimalistisk lösning. Andra vill ha en hård brexit, för att visa Bryssel fingret och driva samman britterna med gisselslag.

Det var typiskt att både hårdföra brexitförespråkare och lika hårdföra stannaförespråkare jublade utanför parlamentet när Mays jättelika förlust rapporterades. De har inget gemensamt, utom att de avsyr Mays kompromiss.

Här finns kärnan i det som skett denna vecka. Theresa May har varit långt ifrån skicklig, men det är svårt att inte imponeras av hennes nästan övermänskliga beslutsamhet att finna en kompromiss som kan samla en majoritet, hur liten den än må vara, för ett ordnat utträde. Problemet är att den ambitionen bygger på antagandet att det, åtminstone teoretiskt, finns en kompromiss.

Om man förstår att det här i grunden handlar om att relationen mellan det brittiska folket och det brittiska parlamentet har slutat att fungera, förstår man hur svårt, kanske omöjligt, det är att finna en kompromiss. En dryg hälft av det brittiska folket har svårt att lita på parlamentet och det brittiska etablissemanget i stort. De tillhör paradoxalt nog till stor del den del av britterna som tidigare var etablissemangets ryggrad ute i samhället, både bland konservativa och Labour. Nu känner de sig både värderingsmässigt och ekonomiskt åsidosatta.

Den andra knappa hälften identifierar sig i stället med ett nytt, globalt etablissemang. De tillhör paradoxalt nog den grupp som också identifierar sig med frihetlig motkultur och en antielitistisk självbild. De tycker att de slår underifrån men tillhör numera egentligen samhällets topp.

Detta handlar om grundläggande värderingar, men också om oförenliga anspråk på samhällstoppen. Det vi ser är tecken på en maktstrid och därför finns det inga kompromisser. Det spelar med andra ord väldigt liten roll vad Theresa May har förhandlat fram, eller vad som kan förhandlas fram efter Mays stora förlust: det är kompromissen i sig som är omöjlig.

Det är också det faktum som gör att det går att samla en historisk majoritet mot en kompromiss, eller för den delen en stor majoritet mot hård brexit. Men inte ens något som närmar sig en majoritet för något annat.

Bara i nejrösten – oavsett vad nejet gäller – kan majoriteter skapas.

Vad får det för konsekvenser? Vad händer nu?

Om ett par–tre decennier går det att få ett svar.