Den betrodda myndighetschefen
Bild: Simon Rehnström
Den kallas »Elefantkyrkogården« – en korridor i det gigantiska kontorshuset Garnisonen i Stockholm. Där sitter statliga utredare och de som av en eller annan anledning har gjort sig obekväma hos regeringen. Ann-Marie Begler hamnade där efter att ha fått sparken som generaldirektör, och sedan fått uppdraget att utreda hur fusk med statliga bidrag ska bekämpas.
Det var en erfaren statstjänsteman som rekryterades som gd för Försäkringskassan i augusti 2015. Betrodd, ansedd, kompetent – ända fram till mötet med socialminister Annika Strandhäll den 25 april förra året.
– Vi hade precis lämnat in en årsredovisning som visade att vi var på rätt väg. Och jag hade just fått löneökning av regeringen. Jag blev ärligt talat väldigt förvånad när jag fick beskedet, säger Ann-Marie Begler.
När hon presenterades i augusti 2015 sa Annika Strandhäll att Begler hade »stor vana vid att leda förändringsarbete« och var »en modig ledare som inte duckar för tuffa utmaningar«.
Att bryta de stigande ohälsotalen var en av regeringens mest prioriterade frågor, förklarade Strandhäll. Och 2018 såg utvecklingen ut att peka i rätt riktning. Men Ann-Marie Begler menar att det spelade roll att det var valår och att allt fler exempel lyftes fram i medierna om enskilda som drabbats av hårdare bedömningar.
– Ju närmare valet vi kom desto mer drog lobbningen i gång. All opinionsbildning blir aktivare ett valår, säger hon.
– Nu blåser de politiska vindarna, vilket jag personligen fått erfara, sa hon i en film på Försäkringskassans intranät efter Strandhälls besked.
Stark blåst har hon känt av förr – i augusti 2013, när hon som gd på Skolinspektionen stängde privatskoleinternatet Lundsberg.
– Jag berättade om det för en britt. Då sa han: »Herregud, det är ju som att stänga Eton!« Jag förstod faktiskt inte att det skulle bli så ofantligt stort. Många före detta elever hörde av sig och var arga. Men även elever och föräldrar som var tacksamma och sa: Äntligen! Stödet var större än kritiken.
Det är här Oxenstiernas ande svävar över tjänsteutövningen även för en centralt placerad statstjänsteman.
– Vad är min roll? Jo, att fatta beslut som grundar sig på lagstiftningen och de instruktioner jag får.
Men till rollen som tjänsteman och myndighetsutövare hör också att tala om när det blir fel.
Hösten 2017 var ett sådant tillfälle. Försäkringskassans gd skickade ett brev till departementet om vilka konsekvenser en dom i Högsta förvaltningsdomstolen skulle ge dem med assistansersättning.
– Vår skrivelse fick stort genomslag bland brukarnas organisationer, som vände sig mot regeringen som ansvarig.
Lagen sa en sak, domstolen gjorde en annan, snävare tolkning. Ansvarige ministern, Åsa Regnér, försvarade sig: »Det finns inga lagändringar som regeringen gjort, inga regeländringar.« Fast kritiken växte och allt fler exempel lyftes fram på dem som skulle få minskad assistans på grund av hur LSS tolkades.
En vanlig bild är att styrningen av myndigheterna är otydlig eller politiserad. Ann-Marie Begler delar inte den bilden.
– Som myndighetschef behöver jag lyssna av vad den politiska ledningen tycker. Men de kontakterna var mer odefinierade förr, i dag tycker jag de är tydligare.
När regeringen utannonserade tjänsten som gd var hon en av de sökande.
– Jag har ingen startsträcka, jag behöver inte sätta mig in i jobbet.
Läs även Veckans FOKUS »Så har byråkraten brutit sig ur rollen« här.
Motivering:
En ämbetsman är per definition en makthavare. Det gör ämbetsmän till måltavlor för påtryckningar, krav och manipulationer. Det bästa skyddet mot sådana faror är en omutlig respekt för oväld ochintegritet. Årets Oxenstierna har visat prov på just det, när hon riskerade att förvandlas till en brickai ett politiskt spel. Årets Oxenstierna, den första att få utmärkelsen, är Ann-Marie Begler.
Övriga vinnare:
