Grekisk Oscarsfavorit i brittisk kostym
Drottning Anne är sjuk och olycklig. Så illa däran att hon har svårt att klara sin roll under Englands krig mot Frankrike. I bakgrunden pågår samtidigt en maktstrid om dottningens gunst mellan hennes rådgivare Lady Churchill, som självrådigt styr landet i drottningens ställe, och kammarjungfrun Abigail. Det är premissen i »The favourite«, något så ovanligt som ett lesbiskt triangeldrama i 1700-talets brittiska hovmiljö.
Filmen är den senaste från den grekiska nya filmvågens stora favorit, Yorgos Lanthimos. Den har redan vunnit pris i Venedig och nominerades till fem Golden Globe. I veckan väntas den få flera nomineringar inför Oscarsgalan i februari.
»The favourite« beskrivs som den mest lättillgängliga av Lanthimos verk. Det är första gången den grekiske regissören gör ett riktigt kostymdrama – dessutom med »La La Land«-storstjärnan Emma Stone i den drivande rollen som kammarjungfrun Abigail, sida vid sida med Rachel Weisz som rådgivaren och älskarinnan Lady Churchill. Och så distribution av storfilmbolaget Fox. En Hollywoodrulle, i den mån Lanthimos kan göra en sådan. När jag träffar den 45-årige, lätt teddybjörnsliknande auteuren på ett hotell i New York slår han bort idén om att han har försökt blidka någon.
– Jag kan förstå varför den här filmen ses som lättare att ta till sig. Men jag tänker aldrig på publiken när jag gör film. Resultatet blir så lätt begränsat och halvdant då. Jag vill aldrig bli för bekväm, och jag tar bara regibeslut utifrån vad som känns intressant och äkta för mig, säger han.
Yorgos Lanthimos fick sitt stora genombrott för tio år sedan med sin andra långfilm »Dogtooth«, som Oscarsnominerades och tilldelades Un certain regard-priset i Cannes. Efter att länge ha jobbat med att göra reklamfilm – i ett ekonomiskt och kulturpolitiskt utsatt Grekland, där idén om att bli regissör mest varit en svårfångad dröm – blev Lanthimos utsedd till en av Europas största konstfilmare. Allt medan »Dogtooth« utsågs till flaggskeppet för vad som kallas The Greek weird wave (Den grekiska konstiga vågen), absurdistiska, mörka konstfilmer gjorda med små medel, som både trotsade önationens konservativa arv och de små möjligheter som dess ekonomiska kris lämnade åt oberoende filmskapare.
Tematiken i »Dogtooth« – klaustrofobi och patriarkal kontroll – har av många lästs som en kritik av det grekiska samhället. Bland de tongivande filmerna utöver Lanthimos egna märks »Attenberg« från 2010, gjord av hans bundsförvant och återkommande producent Athina Rachel Tsangari. Filmen skildrar en ung kvinna i social fångenskap med sin far.
Dit hör även »Miss Violence« av Alexandros Avranas från 2013, som bjuder på förvridna familjeband och ett nedrivande av konservatismens Grekland. Panos H Koutras »Xenia« från 2014 handlar om utanförskap, uppluckrande av grekiska samhällsnormer och ett villrådigt sökande efter en identitet, på både privat och kollektiv nivå.
Den becksvarta humorn i »Dogtooth«, dess råa visuella språk och skildringen av en grym, Fritzlliknande patriark som frihetsberövar sina vuxna barn och utsätter dem för horribla psykologiska och sexuella experiment, placerade Yorgos Lanthimos i samma regiringhörna som Michael Haneke och Lars von Trier. Alla tre självutnämnda provokatörer som ofta berör skam, förnedring och våld, i mer eller mindre bisarra narrativ.
– Sadism är en väldigt stor del av det mänskliga tillståndet. Jag tror att det ligger latent eller är mer eller mindre synligt i oss alla. Och det är definitivt ett framträdande drag i Yorgos filmer, konstaterar skådespelerskan Rachel Weisz, när jag senare samma dag träffar henne.
Hon sitter och funderar över essensen hos Yorgos Lanthimos, som hon har samarbetat med två gånger. Först som Colin Farrells närsynta partner i den galghumoristiska relationsdystopin »The lobster« från 2015, om en värld där ensamma individer tvingas hitta en partner på begränsad tid, eller förvandlas till ett valfritt djur. Och nu som Lady Churchill – The favourite, drottning Annes förtrogna, i alla fall i filmens början.
Båda filmerna driver sardoniskt med mänsklig sexualitet, och Lanthimos tidigare kärnteman står fortfarande i centrum.
– Den här filmen undersöker också hur människor behandlar varandra, och hur långt de kan gå. Maktspel, kärlek, sårbarhet, åtrå, manipulering, medberoendeskap, fångenskap och frihet. Vad det innebär att vara människa. Yorgos skildring av det har en specifik tonalitet, där han slår an noterna som i ett orkesterstycke, säger Rachel Weisz.
Efter »Dogtooth« följde Lanthimos upp med »Alps« från 2012, om ett samfund lett av en nattsköterska som mot betalning spelar rollen som nyligen avlidna under besök från deras sörjande släktingar. »The killing of a sacred deer« var ett makabert nutida hämnddrama, förvisso med ett eko av grekisk mytologi, där en hjärtkirurg, hans fru och deras barn mötte ett mardrömslikt öde.
Så hur kom det sig att Yorgos Lanthimos ville gå från dessa moderna sagor till att dra fram 1700-talsklänningar och förlägga en ny uppsättning dysfunktionella relationer i ett slott på engelska vischan hos den obalanserade drottning Anne (spelad av Olivia Colman)?
– Jag började faktiskt arbeta med den här filmen redan 2009, efter »Dogtooth«, säger Lanthimos. Sedan bearbetade jag manuset i nio år, medan jag gjorde mina andra filmer. Initialt så blev jag tillfrågad att läsa manuset och fångades genast av berättelsen. Inte minst det faktum att det är tre kvinnliga huvudroller, vilket man sällan ser. Och att det både är en väldigt intim historia om deras inbördes relationer, och på samma gång hur detta påverkat en nations öde.
Egentligen är berättelsen i »The favourite« ännu äldre, och i alla fall delvis sann. Drottning Anne, hennes rådgivare Sarah Churchill och kammarjungfrun Abigail Masham existerade alla tre och hade dokumenterat samröre i hovet, i början av 1700-talet. Det lesbiska triangeldramat, däremot, är enligt historiker vilt spekulativt eller helt påhittat. Den notoriske antirealisten Yorgos Lanthimos medger att han har tagit sig stora friheter. På vissa håll är detta medvetet övertydligt, främst i en scen med en hovdans som spårar ur.
– Jag ville presentera en annan kroppslighet än den vi brukar se i kostymdrama, och dans var det bästa sättet att göra det på. Vi arbetade med den fantastiska argentinska koreografen Constanza Macras (som driver det avantgardistiska danskompaniet Dorkypark i Berlin, förf:s. anm.) Jag ville även närma mig något mer nutida i hur karaktärerna rör sig i övrigt, liksom i hur de pratar. Att imitera ett dåtida språk såg jag inget behov av. Och så använde vi mycket moderna material, som plast och 3D-utskrivna attiraljer. Jag ville ha en subtil nutida ton, i vad som fortfarande känns som en 1700-talsberättelse.
Emma Stone – som jag också träffar denna höstdag i New York – kallar »The favourite« för »en högst fiktionaliserad tolkning av historiska fakta«, och menar att Yorgos Lanthimos lade en stor del av denna tolkning i skådespelarnas händer. En regi utgjord av en sorts icke-regi.
– Yorgos pratar aldrig om ens karaktärs motiv, säger Emma Stone roat och fortsätter:
– Han säger till om man är inne på fel spår, men han är inte intresserad av att gå in på detaljer som driver karaktären. Han vill att man själv ska hitta sin roll. Och så tycker jag att det är i livet i övrigt. Vi vet inte alltid vad som driver oss, hur vi känner inför varandra, eller varför vi gör exakt som vi gör. Det upptäcker vi längs vägen, och det är vad som är fascinerande.
En röd tråd av makt och förnedring löper vidare genom alla Lanthimos filmer. Lady Churchill och Abigail erhåller sin makt genom att vinna drottningens gunst, något som de är beredda att förnedra sig på vilka sätt som helst för. Vare sig Yorgos Lanthimos klär sina berättelser i en överdrivet dyster skepnad av vår samtid eller i 1700-talskrås så landar han i blottlägganden av människors minst smickrande drivkrafter.
– För mig handlar inte filmskapande om att lägga fram budskap, utan om att exponera beteenden och situationer och därigenom förhoppningsvis få folk att reflektera, säger han .
»The favourite« har svensk biopremiär 25 januari. Läs även recensioner av filmen här.
Fakta | 4 x ny grekisk absurdism
»Dogtooth«
Yorgos Lanthimos (2009)
Lanthimos genombrottsfilm har blivit synonym med The greek weird wave. Skildrar en djupt dysfunktionell familj där föräldrarna har spärrat in sina tre vuxna barn.
»Attenberg«
Athina Rachel Tsangari (2010)
En 23-årig kvinnas isolerade tillvaro med sin cancersjuke far öppnas upp genom en besatthet av David Attenboroughs naturdokumentärer, och en sen upptäckt av den egna sexualiteten.
»Miss Violence«
Alexandros Avranas (2013)
Inleds med att en flicka begår självmord på födelsedagen genom att hoppa från balkongen, och dö med ett leende, varefter föräldrarna försöker hävda att det hela var en olycka.
»Xenia«
Panos H Koutras (2014)
Två halvgrekiska tonårsbröder från Albanien – varav en är gay – söker efter sin biologiska far i ett Grekland präglat av xenofobi och homofobi.
