Äntligen blev Tua Forsström invald i Akademien

Nog är jag svensk, men jag är svensk ifrån Finland, siddu«, brukade min mormor säga när hon avfärdades i sitt nya hemland för att inte vara riktig svensk. Tonen var rent av mästrande, för hon visste hur dåliga kunskaperna var bland svenskar om svenskspråkigheten utanför Sverige. Hon visste också att anmärkningen aldrig gick hem. Svensk är man i Sverige, tre generationer, punkt. Och du är en finne.

Att hon ändå envisades med denna kommentar tolkar jag som att hon kände att solen i alla fall sken hos henne även om det i övrigt rådde kulturskymning.

Att Tua Forsström vid årsslutet tar plats i Svenska akademien är en efterlängtad uppvärdering av det svenska Finland, ett erkännande från ett Sverige som alltför ofta ignorerar sina enda språkfränder och – faktiskt – överger dem i deras kamp för att bevara den finlandssvenska kulturen i Finland. Rikssvenskar – som vi kallas i Finland, för att skiljas från Finlands egna svenskar – verkar sällan förstå vilken dynamisk lyx det är för ett litet språkområde att dela språk med människor i ett annat land. För vem kan väl vara bättre på att språkvårda vårt gemensamma språk än en poet som dagligdags befinner sig i ett samhälle där man fortfarande använder verb som idas, substantiv som ämbar och som inte har något som helst problem med att skilja på de och dem, ens i talspråk. 

Valet av Forsström är därför också politiskt viktigt. »En stor eloge till den finlandssvenska litteraturen och en hyllning till det svenska språket i Finland«, kallar Marit Lindqvist, kulturredaktör på Svenska Yle i Finland utnämningen. Tua Forsström själv kallar beslutet generöst i intervju med Svenska Yle och tycker att alla som arbetar på svenska i Finland har anledning att vara riktigt lyckliga, eftersom det är »en fin sak att så här handgripligt betraktas som en del av det svenska språkområdet«.

Ödmjuka toner från den östra sidan. Från dem som fortfarande minns att vi rabblar samma kunganamn på historielektionerna och rättar oss efter SAOB på svenskalektionerna.

Fram till 1809 – då Sverige förlorade Finland – så var den östra rikshalvan naturligt representerad i Akademien. Sedan dess har ingen från Finland valts in. Förrän nu. Skälen för detta är obegripliga. Finlandssvensk litteratur är en självklar del av det svenska kulturarvet: Tove Jansson, Märta Tikkanen, JL Runeberg, Kjell Westö, Monika Fagerholm, Forsström och – har någon svenskspråkig poet haft större betydelse? – Edith Södergran är bara några av de stora författarskapen.

Sneglar vi på den Franska akademien, förlagan till sin svenska lillebror, så finns inte alls samma rädsla att korsa nationsgränser. Haitiskkanadensisk Danye Laferrière är sedan fyra år tillbaka ledamot på basis av att han skriver på franska från Kanadadelstaten Quebec. Redan 1983 valdes Leopold Sédar Senghor in, det självständiga Senegals första president 1960–1980, tillika senegalesisk poet. Med det sagt så finns det inte skäl att stirra sig blind på den franska institutionen. Gör vi det så är kvinnorepresentationen i Svenska akademien redan väl tilltagen, med sina fyra av arton platser. Fyra av fyrtio verkar räcka gott i Frankrike.

Utnämningen av Tua Forsström kommer samtidigt som Akademiens hårdaste knut, Katarina Frostensons utträde, lösts upp och i väntan på besked om Nobelpriset. Det känns som ett spirande vårtecken. Välkommen! som vi säger i både Sverige och Finland.

Nina van den Brink, kulturredaktör. Läs hennes krönikor här.