Artiga anarkister intar Moderna Museet

När den årliga middagen på Royal Academy i London gick mot sitt slut vände sig damen som suttit bredvid Gilbert Prousch mot honom och konstaterade isigt:

– Jag håller inte med dig om en enda sak som du sagt ikväll.

Gilbert är ena halvan av Gilbert & George, det enda konstnärspar som blivit invalt i den brittiska konstens finaste akademi som en enda medlem. Han ser påtagligt nöjd ut när han berättar historien.

– Vi blev invalda 2007, fyller George Passmore i med ett skevt leende:

– Det var en del av vår listiga plan. Vi fick en stor utställning på RA, förklarar han.

Undertonen är att det var det enda skälet att vilja bli invald. Förutom möjligheten att vara två skavande sandkorn i ostronet på middagen en gång om året.

Det märkliga med den stora Gilbert & George-utställning som i dag, fredag, öppnar på Moderna Museet, är dess tidlöshet. De stora verken, ofta 20 kvadratmeter eller mer, har tillkommit över en period på nästan 50 år, men det enda som gör det möjligt att gissa ett ungefärligt skapelseår är om någon på bilderna bär moderiktiga kläder. Gilbert och George är nästan alltid med själva, men deras kostymer – när de inte är nakna – har genomgående samma, tidsneutrala snitt.

Färgskalan – pangig, direkt, självlysande utan att vara det – är där från början, liksom det speciella sättet att bygga upp bilderna av plattor som mäter 50 gånger 60 centimeter i ett fackverk. Spegelmotiven, som ibland inte alls är symmetriska, bara verkar vara det, likaså. Det är som om konstnärsduon erövrade sitt språk, fixt och färdigt, strax efter 1970 och inte ändrat det sedan dess.

– Vi utbildade oss till skulptörer på S:t Martins school of art, så vi kunde inget om färglära, säger George:

– Det tog oss tre år att fånga rött. Det tog två år att fånga gult.

– Fackverket – the grid – började vi med för att kunna göra stora bilder. Vi skulle aldrig haft råd att göra på annat sätt än att foga samman mindre papper till ett större, förklarar Gilbert.

– Och så ger det en känsla av livet, fortsätter George, som är uppdelat i år, månader, veckor och dagar. Fackverket ger struktur och disciplin.

Att tala med Gilbert & George är en ständig växel­sång på just det sättet. De uppträder som en enhet och har gjort det sedan sitt första erkända konstverk i slutet av 60-talet, »Beneath the arches«, som bestod i att de sminkade sig i metallfärg och uppträdde som sjungande statyer med en gammal music hall-dänga om luffare under Londons broar. Det uppträdandet gav dem en inbjudan till New York och sedan dess har deras framgång varit obruten.

Paret har en enastående förmåga att fånga en bredare publik och erövra nya generationer. Deras bilder kostar kring miljonen, i pund räknat. Ändå ser de sig som avvikare och ringaktade, inte utan skäl och med viss stolthet. I konstvärldens kotterier sår Gilbert & George ett slags irriterad oro. Det beror delvis på en misstanke om att Gilbert & George driver med finkonsten. Delvis på att de aldrig brytt sig om att följa konstnärliga trender, eller ingå i någon grupp. Deras tidiga kommersiella framgång är också misstänkt. Och, förstås, att de tycker om att säga vad de tycker och att de då direkt trampar ut ur den konstnärliga åsiktskorridoren. De blev utfrysta när de talade väl om Margaret Thatcher.

– Vi skulle aldrig gå i en demonstration, sådana är väldigt medelklassiga, säger George med avsmak. Han växte upp under fattiga förhållanden med en ensam mor.

– Vi är konservativa.

Någonting i stil med det som George Orwell kallade »tory­anarkister«: konservativa skeptiker som misstror alla maktmänniskor, inklusive de som vill göra rent hus med allt gammalt?

– Ja, det är en term vi gillar, ler George. Han är inte oroad över brexit:

– Storbritannien fanns före den gemensamma marknaden och kommer att finnas efter den.

– Och titta på den frejdiga debatten i underhuset. Det är demokrati med frustande vitalitet, hakar Gilbert på:

– I England tycker vi olika. I Bryssel verkar alla tycka samma sak. Det tycker vi är oroande.

Motiven, kompositionerna, storleken och färgerna gör varje bild av Gilbert & George till en visuell vuvuzela. Det är nästan omöjligt att titta bort. De kallar det själva in-your-face-art. En märklig följd är att det går att hänga bilderna tätt. De stör inte ut varandra, eftersom formspråket är så disciplinerat och varje uttryck erövrar sitt eget utrymme. Och trots alla särade skinkor, könsorgan, sperma, uppkastningar och avföring är de jättelika bilderna, helt baserade på collage av extremt högupplösta fotografier, snarare inbjudande än frånstötande. En del påminner om intrikata tittskåp, andra liknar medeltida kyrkfönster.

Religion är ett av de ämnen Gilbert & George återkommer till. De är helt enkelt emot den. Inte som historisk företeelse – George räknar entusiastiskt upp alla de religiösa samfund som finns eller har funnits bara i deras närmaste kvarter i Londons East End – men som bärare av förtryck och fantasilöshet. En av deras bildsviter heter helt enkelt »Ban religion«.

– När vi hade ställt ut den knackade det på vår dörr en kväll. Där utanför stod en kyrkoherde som måste ha varit i 80-årsåldern. Han ville bara säga att han tyckte att vår utställning var fantastisk. Vi frågade varför. Han sa att han hade en fin församling att ta hand om, men det viktiga för honom var att församlingsmedlemmarna var goda män­niskor, inte religiösa männi­skor. Det såg han i våra bilder.

Gilbert & George har redan från början, som par, utgjort sitt eget främsta konstverk. De obligatoriska tweedkostymerna och de maniskt inrutade rutinerna, med särskilda klockslag för promenader och fasta besökstider på samma restauranger där de äter samma rätt dag efter dag, är omhuldade delar av konstverket. Finns det ett budskap är det kanske att största möjliga frihet inte skapas i en värld utan regler, utan tvärtom i en värld där man fastställer gränser inom vilka kreativiteten kan verka fritt. Den totala anarkin är inte frihet, utan ett förstadium till auktoritära styren.

Det här ger Gilbert & George beröringspunkter med satiriker i text och bild som Jonathan Swift och William Hogarth; med Music hall-traditionens bitska vulgaritet; med Gilbert & Sullivans samhällskarikerande operetter och med skeptiskt nyfikna textförfattare som Ray Davies i The Kinks. Det är helt enkelt, så norditaliensk Gilbert än är, något mycket engelskt över dem.

De talar varmt om den västerländska civilisationen, om en enastående kultur som kan skapa både trygghet och frihet:

– Det är något mycket stort. Och vår erfarenhet är att förändring oftast är till det bättre. Vi är inga romantiker, säger George med vämjelse.

Vad är nästa stora projekt?

– Jag kan avslöja så mycket som att det är något som känns helt nytt för oss, säger George:

– Det är lite som att vi ger oss in i skogen iklädda ett slags kamouflage.

Han tänker ett ögonblick och prövar sedan:

– I mitten av min levnadsbana fann jag mig i en mörk skog  …

Han verkar nöjd med referensen till Dantes gudomliga komedi.

– Titeln på en bild är »Darwinday«. En annan är »Bedwetting«, tar Gilbert vid.

– »Full fig« heter en tredje, säger George:

– Det har att göra med naturen, förstås. Men vi tycker inte om naturen, den är vår fiende.

– Vi tycker om storstäder, säger Gilbert, det är där dramat finns.

– Ett tag brukade vi gå ut på gatorna i London precis när det hade regnat och bara fota tuggummin som folk hade spottat ut på trottoaren, minns George:

– De såg ut som märkliga, urgamla djur. Vi förstod aldrig riktigt varför vi gjorde det, för vi använde aldrig bilderna, men sedan kom vi på vad det var: varje tuggummi hade en historia. Av de som spottat ut dem hade någon säkert dött, någon arresterats, någon flyttat utomlands och någon just funnit en partner.

– Otroligt!

Fakta | Gör sig själva till konstverk

Gilbert Prousch och George Passmore träffades på konstskolan S:t Martins i London 1967. Gilbert kom från italienska Tyrolen, George föddes i Plymouth. De flyttade in i ett nedgånget 1700-talshus i Londons East End, som de successivt renoverade.

De bestämde sig tidigt för att göra sig själva till konstverk, under en antielitistisk slogan: »Art for all«. Det skedde först i form av »levande skulpturer«, då Gilbert & George uppträdde i olika skepnader. Senare tog det formen av stora bildcollage, som oftast inkluderade konstnärerna själva.

Gilbert & George vann Turnerpriset 1986 och representerade Storbritannien på Venedigbiennalen 2005. Deras retro­spektiv på Tate Modern 2007 var den största retrospektiven i museets historia.

Gilbert är 75 och George 77 år. De gifte sig 2008.

George har en bror som frälstes av väckelsepredikanten Billy Graham och som är kyrkoherde. Han talar inte om det.

Utställningen i Stockholm, som kallas The great exhibition precis som den stora världsutställningen i London 1851, pågår fram till den 12 maj.