Socialdemokraterna i Göteborg krisar

Striden pågår för fullt i Socialdemokraterna i Göteborg där både fullmäktigegruppen och partiets distriktsstyrelse vill avsätta stadens S-ledare Anna-Sofie Hermansson. Motsättningarna har sin historiska förklaring. Det handlar om starka traditioner som försvunnit och som s-politikerna inte längre tryggt kan luta sig mot.

Redan när Socialdemokraterna under förra mandatperioden ledde kommunen – så som de har gjort sedan 1994 – gnisslade samarbetet med de partier som man samregerade med: V, MP och Fi. De hotade lämna samarbetet och hävdade att S körde sin egen linje, och inte lyssnade på eller förhandlade med de andra partierna.

I valet 2018 tappade S, Fi och MP rejält, men V ökade. Med nya partiet Demokraternas framgångar – de fick 17 procent i valet – var det inte givet var styret av staden skulle hamna. Hos allianspartierna eller hos de rödgröna? Och MP, Fi och V förväntade sig samarbetsinviter från S.

Men sådana kom aldrig. Ann-Sofie Hermansson och hennes stabschef David Ljung hade tänkt ut en annan strategi. Att hitta samarbeten med allianspartierna eller Demokraterna; en strategi som misslyckades.

IFK Göteborg bara ska vara ett topplag. I fotbollsallsvenskan 2018 slutade de på tionde plats.

Göteborg bara ska vara den glada och inbjudande staden, men på sistone har de varit en uppgrävd stad där hålen gapar över stora delar av centrum när den omtvistade tågtunneln Västlänken byggs.

Göteborg bara ska styras av S. Gör de inte de är det bara en parantes, något flyktigt som snart tar slut. Som mellan 1991 och 1994 då de borgerliga styrde.

Göteborg bara ska vara en arbetarstad. Men varven stängdes på 70-talet och sedan många år är ingenjör det vanligaste yrket i staden.

Länge hette det att den snabbaste vägen för att påverka för näringslivet i Göteborg var att skaffa läktarplatser på Ullevi eller Scandinavium. Under matcherna med IFK eller Västra Frölunda gick det förr att reda ut både det ena och det andra. De kommunala beslutsvägarna gick att runda om man kom i snack med stadens starke man under många år, Göran Johansson. Gav han sitt ja, om så från en läktarplats, eller nickade instämmande, då var det på göteborgska: tesagt.

Då visste man att det skulle bli så. Göran Johansson var ingen polerad makthavare som drillats i stadshusets korridorer. Han hade byggt sin position som fackordförande för Metall på SKF. Van att reda ut saker i förhandlingar inne på koncernchefens rum högst upp i höghuset i Gamlestaden, med raka rör och inget hymmel i språket. Kom de överens var det så. Det var: tesagt.

Beslutsmodellen tog han med sig när han övertalades att bli Socialdemokraternas ledande politiker i staden. Förvaltningschefer, bolags-vd-ar, kommunalråd och alla andra visste att skulle man få igenom något gällde det att vända sig till Göran. Gav han klartecken blev det så.

En centraliserad maktapparat, men på sitt sätt effektiv. Korta beslutsvägar – Ja! Tydlig maktutövning – Ja! Demokratisk beslutsprocess – Nej! Inte alltid. Men de övriga S-makthavarna rättade in sig i ledet, och de som inte gjorde det fick söka sig andra arbetsuppgifter.

Som när Göran tog över i stadshuset. Då fanns det äkta paret Lars Johansson och Ingela Tuvegran redan på plats som kommunalråd. Men Göran hade svårt med Tuvegran, och sägs ha uppmanat paret att välja, om båda eller bara en skulle försvinna. Det blev Ingela Tuvegran som drog kortaste strået.

Göran Johansson bindvävssjukdom blev med åren allt värre, och för lite mer än tio år sedan flaggade han för att han skulle sluta. Men vem skulle ta över? Göran hade för sin del utsett en kronprinsessa, Annelie Hulthén. Hon var förvisso skolad i Göteborg och hade varit SSU-distriktets ordförande. Men under sin mest aktiva tid före hon tog över i stadshuset var hon Europaparlamentariker och riksdagsledamot.

Och den tiden var över när de fackliga avdelningarna i Göteborg, speciellt IF Metall och Byggnads, kunde gå in och peka med hela handen och säga hur det skulle bli. Men Göran kunde peka med hela handen. Det blev Anneli.

Teorin kring ledarskiften går ut på att man hos efterträdaren söker de egenskaper som saknats hos företrädaren. Efter Göran kom Anneli Hulthén som var angelägen om att förankra beslut, hos de egna i partiet, hos de andra partierna och i förvaltningen. Saker som aldrig riktigt bekymrat Göran.

Beslutsprocesserna sträcktes ut, från ett »tesagt« till ett förankringsspel som tog sin tid. Mitt i detta ställde Uppdrag Granskning och Janne Josefsson till det genom att avslöja det som kom att samlas under beteckningen »Muteborg«.

Byggmästaren Stefan Allbäck – ÖIS-are dessutom! – hade skaffat sig byggkontrakt genom mutor till folk i förvaltningen. Den så kallade »Göteborgsandan« blev kraftigt solkad. Den som av ett moderat kommunalråd hade beskrivs som att i göteborgspolitiken är man »överens till 97 procent«.

Men om Göran varit synlig, inte bara på Ullevis läktare utan också bland folk på stan, var Anneli Hulthén mer osynlig och försiktig. Det hette att hennes ledarstil och spåren av »Muteborg« gjorde att ingen i förvaltningen vågade uttala sig om något.

Externa möten och medieintervjuer med Hulthén hölls tillbaka av hennes stabschef, med det osannolika namnet Gitte Caous.

Mutskandalen avslöjades i Uppdrag Granskning 2010 och riktade på flera sätt ljuset mot hur Göteborgs hade styrts under Göran Johansson. I efterspelet ledde den också till en öppen konflikt mellan stadens tidigare starke man och hans efterträdare, sedan Hulthén pekat honom som en av de ansvariga.

»Skrönor. Ständigt samma sak, skrönor. Anneli vill komma åt mig«, sa Göran Johansson i G-P. Och han hade uppfattningar om de förändringar som kommit i spåren av mutskandalen:

»Nu ska allt vara så öppet, men vad händer? Jo, allt går i stå. När det är brist på tydlig ledare sätter folk upp sina egna mål. Och vem tar matchen med Stockholm i dag? Ingen. Men det är klart, gör man inget så gör man inget fel.«

I början av 2016 lämnade Hulthén som kommunstyrelseordförande och blev sedan landshövding i Göteborg. Nytt maktskifte, och nya personegenskaper som efterfrågades.

Ann-Sofie Hermansson blev känd som »Soffan« på Socialdemokraternas kongress 1990. Den unga metallarbetaren från Volvo var ombud, och hade lätt för att uttrycka sig och var frispråkig. Expressen ordnade ett möte mellan »arbetarsossen« Hermansson och »teknokratsossen«. Pär Nuder från Stockholms län under kongressen.

Hon kom in i fullmäktige, då hade hon redan tagit tjänstledigt från Volvo för att läsa sociologi. Hennes C-uppsats handlade om antifeminismen i arbetarrörelsen och gavs ut av LO i en serie småskrifter. Men uppdraget i Göteborg lämnade hon efter ett kort tag när Mona Sahlin lockade henne till Stockholm och jobb som sakkunnig i jämställdhetsfrågor 1995.

»Soffan« flyttade till Stockholm och bosatte sig i Tensta, och delade lägenhet med Nalin Baksi (numera Pekgul). Annika Hagström gjorde en tv-dokumentär om de två unga politikerna där de beskrevs som »politiken Thelma & Louise«

Efter vidlyftigt användande av kreditkortet tog Mona Sahlin först en time-out och lämnade sedan politiken för några år. »Soffan» liksom de andra Sahlinrådgivarna fick gå, och hon började jobba med jämställdhetsfrågor på LO. Hon återvände till Göteborg 2003 och blev politisk sekreterare åt Göran Johansson.

När Hulthén aviserade att hon tänkte lämna var Hermansson S-ombudsman för EU-frågor placerad på Metall i Göteborg. Hon jobbade nära EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson, också han från Volvo och Metall. Hos Olle fanns också David Ljung som rådgivare. Efter att ha slutat med fotbollen hade han läst statskunskap i Lund och fördjupat sig i det politiska arbetet. Han pekas nu ut som central för den maktutövning som övriga partiet reagerat på.

Olle Ludvigsson gör nu sin sista tid i Bryssel, men deltar som adjungerad på socialdemokratiska distriktsstyrelsens möten. Han var också den ende på mötet söndagen den 10 februari som hade en avvikande åsikt, när styrelsen vädjade till Ann-Sofie Hermansson att lämna uppdraget som gruppledare.

»Samarbetssvårigheter» beskrevs av styrelsen som en viktig orsak.

– Då ser man någon framför sig som är socialt inkompetent. Men utåt är Ann-Sofie en varm och lyssnande person. En sådan man gärna sätter i ett panelsamtal. Men inte alltid så påläst, och väljer att vara med på de möten som verkar roliga, inte de som är viktiga. Och som delegerar väldigt mycket makt till stabschefen David Ljung, säger en källa med långvarig insyn i arbetet i stadshuset.

Han och Ann-Sofie Hermansson var de som formulerade strategin efter valet – att i stället för att samtala med MP och V rikta blickarna mot alliansen och Demokraterna. En strategi som distriktsstyrelsen och fullmäktigegruppen (S) var emot, men som Hermansson försvarade.

Redan här kom det i november en vädjan från styrelsen att David Ljung skulle får en annan roll, och plockas bort som stabschef. Hermansson vägrade.

Under 2010-talet har också en rad ledande företrädare lämnat sina uppdrag. Ett tiotal S-kommunalråd har varit inne och vänt i stadshuset, för en period och ibland mindre än så. Några har tvingats gå, som Tord Karlsson, som var ordförande i stadens Intraservicenämnd som hanterar IT-frågor, och som åkte på studieresa till Seattle i nio dagar, där bara två dagar var programlagda.

Men han försvarades in i det sista av Ann-Sofie Hermansson:

– Han har påbörjat ett bra jobb med att städa upp och göra vad som krävs. Men i och med att han blivit så ansatt i medier och av politiska motståndare blir det tyvärr omöjligt för honom att fortsätta, sa Hermansson i G-P för ett år sedan.

När hans efterträdare, Shahbaz Khan, förra helgen berättade att han skulle sluta som kommunalråd efter bara ett år var det droppen som fick bägaren att rinna över.

Trots en lång politisk bakgrund hade Hermansson liten erfarenhet från kommunpolitiken när hon tog plats i stadshuset.

– Hon skolades av Göran (Johansson). Hennes bild av beslutsfattandet är den tuffe ledaren som står i skriker i ett hörnrum på Gustav Adolfs torg, säger en person.

Göran Johansson var kommunstyrelsens ordförande mellan 1988–1991 och 1994–2009. Anna Johansson, som är partidistriktets ordförande och som annonserat sin avgång som sådan, är hans dotter. Hon var kommunikationsminister men tvingades avgå i samband med Transportstyrelseskandalen. Men är kvar som riksdagsledamot och ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

S-krisen i Göteborg handlar om personfrågor och hur ledarskap utövas. Men lika mycket också om en kultur och självbild som satt sig och präglat partiet lokalt under lång tid. En stark ledare har inte alltid förmågan att skola in andra som kan ta över. Och om en lokal valfråga – Västlänken – som stökade runt i hela politiska systemet.

Sett till valresultatet var S tillbakagång i Göteborg inte enorm. Partiet tappade 1,9 procent i valet. Både S och MP förlorade till V som gick fram med 3,1 procent.

Moderaterna, det parti som nu har kommunstyrelsens ordförande genom Axel Josefsson, tappade i valet 7,8 procent i stöd. M-krisen har varit lika omfattande, men inte alltid utspelat sig offentligt. Det började när Martin Wannholt, M-kommunalråd inte ville vika sig i fråga om Västlänken och uteslöts ur partiet. Han låg bakom nya partiet Demokraterna som fick 17 procent i valet.

Förre M-ledaren Jonas Rannsgård petades bort som gruppledare efter valet. »M-kronprinsen» Hampus Magnusson, son till Jonny Magnusson, som ledde staden 1991–1994, fick också en mer undanskymd roll. Ett tidigare M-kommunalråd hade redan tidigare fått gå efter vidlyftiga resor.

Den politiska krisen i Göteborg handlar om ett valresultat som gav ett osäkert läge. Men lika mycket kanske om stadens självbild. Om ett näringsliv som ömsat skinn, om en arbetarstad som inte finns längre, om en »göteborgsanda» som är begravd. De »goa gubbarna» eller »goa gummorna» ser mest bekymrade ut och drar inte ordvitsar, och ingen döpts till Glenn i Göteborg.

Läs mer:

Källor pekar ut »Soffans« stabschef – »det har ballat ut totalt«