Sydafrikas stora symbolfråga stavas skolan
President Cyril Ramaphosa log strax innan han sa det. Han sneglade mot den bänkrad i parlamentet där oppositionspartiet Economic freedom fighters (EFF) satt i sina röda overaller. Sedan vände han blicken rakt fram och berättade att regeringspartiet ANC tänker se till att alla sydafrikanska elever inom ett par år får elektroniskt studiematerial på en läsplatta.
Ramaphosa visste naturligtvis att förslaget var en direkt kopia från EFF:s valmanifest, något som partiets vice partiledare omedelbart påpekade. Han visste också att han nu hade gjort frågan till sin och därmed berövat sina motståndare ett populistiskt förslag och återtagit initiativet i utbildningsfrågan.
Dagen därpå handlade analyserna av presidentens årliga tal i parlamentet mest om andra saker, som handlingsplanen för det statliga energibolaget och återinförandet av en fristående antikorruptionsenhet. De som valde att fokusera på vad Ramaphosa sagt om utbildning konstaterade lite syrligt att det var vackra ord men att han mestadels sköt vid sidan av målet. Sydafrikas elever behöver inte läsplattor, hette det, de behöver en genomgripande skolreform som kan höja standarden på skolor och undervisning och jämna ut de skriande ojämlikheterna inom utbildningsväsendet.
Sedan de första demokratiska valen 1994 finns det inga formella hinder för sydafrikanska elever, oavsett etnicitet och social bakgrund, att fritt välja grundskola och gymnasium. På papperet har de grundlagsskyddade studiemöjligheter som deras föräldrar saknade. I verkligheten ser det, enligt all tillgänglig statistik, annorlunda ut: apartheidtidens rassegregering har ersatts av ekonomisk segregation som på de flesta samhällsområden drabbar i stort sett samma delar av befolkningen. Det är en starkt bidragande orsak till problemen i den sydafrikanska skolan. Samtidigt påpekar allt fler att arvet från apartheid inte längre räcker som förklaring till missförhållanden och ojämlikhet. Dagens politiker måste ta sin del av ansvaret.
ANC skryter i sitt valmanifest om att antalet elever som deltar i skolundervisning har ökat från omkring 50 till 99 procent sedan 1994. Det är siffror som de flesta experter förhåller sig skeptiska till. Enligt den ansedda faktagranskande organisationen Africa check är ANC:s uppgifter inget annat än en ordentlig glädjekalkyl. Man konstaterar också att även om de vore korrekta så säger de ingenting om hur kontinuerlig skolgång det handlar om och än mindre om nivån på undervisningen.
Det är där skon klämmer. Sydafrika lägger, i en internationell jämförelse, mycket pengar på utbildningssektorn och i särklass mest i Afrika. Trots det hamnar man långt ner när världens länder rankas utifrån studieresultat. En rad andra afrikanska länder, däribland Tanzania och Zimbabwe, ligger betydligt bättre till.
Utbildningsforskaren Nic Spaull konstaterar i en studie att 78 procent av de sydafrikanska 10-åringar som deltar i skolundervisning inte kan läsa, vare sig engelska eller sitt modersmål, och att 61 procent av 11-åringarna inte klarar grundläggande matematik. Dessutom, skriver han, saknar omkring 80 procent av landets grundskollärare behörighet i de ämnen de undervisar i och en majoritet av mattelärarna i årskurs fem klarar inte de standardprov som är avsedda för deras elever. Det är inget annat än ett kapitalt misslyckande för den ambition som Nelson Mandela hade om att höja och jämna ut den allmänna utbildningsnivån, skriver Nic Spaull.
Frågan är vad som gick snett. Svaret består av en rad faktorer och bland de som ofta lyfts fram finns den första demokratiska regeringens reformiver. Under slutet av 1990-talet revs apartheidtidens skolväsende upp med rötterna och man försökte bygga ett nytt system från grunden, med en strikt resultatbaserad kursplan och inkvotering av lärare från tidigare missgynnade samhällsgrupper. Många debattörer menar att man borde ha varit mer öppna för att behålla och bygga vidare på sådant som faktiskt fungerade.
Det sydafrikanska lärarfacket, SADTU, utmålas också ofta som en bov i dramat. Enligt en oberoende utredning, den så kallade Volminkrapporten, präglas förbundet av utbredd korruption, där lärartjänster är till salu eller delas ut till trogna partifunktionärer. SADTU har även med stor framgång lyckats försvaga kontrollinstanserna för skolväsendet. Läget förvärras av att flera ansvariga ministrar på senare år själva varit medlemmar i SADTU och att förbundet traditionellt sett har nära relationer till ANC.
Utbildningsfrågan är komplicerad för regeringen. Opinionsundersökningar visar att ANC:s mest trogna väljare återfinns bland lägre utbildade sydafrikaner, medan ungdomar som tagit sin gymnasieexamen och har akademiska ambitioner i allt större utsträckning sneglar på politiska alternativ.
Vid parlamentsvalet i maj är det många av dessa unga sydafrikaner som kommer att rösta för första gången. De är en del av den generation som ofta beskrivs som born frees, »födda fria« – de som levt hela sina liv i det demokratiska Sydafrika och inte har personliga erfarenheter av vare sig apartheid eller kampen för frihet. Mycket tyder på att utbildning – ihop med den närbesläktade frågan om Sydafrikas höga ungdomsarbetslöshet, bland de högsta i världen – har stor betydelse när de ska bestämma sig för i vilken ruta på valsedlarna de ska sätta kryss den 8 maj.
Läs mer:
