Varning för världen!

När konservatism brukade komma på tal – för i en del kretsar skedde det faktiskt då och då, redan för flera år sedan – var det inte ovanligt att den förlorade stridens romantik dök upp: tanken att konservatism av nödvändighet är att ta strider som redan är förlorade, eller helt säkert kommer att förloras.

Just detta, brukade det ibland heta, är en av lockelserna med konservatismen. För den som ogillar sin samtid går det att finna ro i övertygelsen att man tillhör de idémässiga förlorarna. Gjorde man inte det, vore man i takt med tiden. Det skulle vara outsägligt genant och obehagligt för en konservativ.

Just nu pågår ett slags lågintensiv diskussion om liberalismen som påminner om det här. Strängt taget var ett av startskotten Joel Halldorfs läsvärda artikel i Expressen om konservatismen, men det ligger liksom i ögonblickets natur att diskussionen ändå halkar tillbaka i liberalismen. För den kan just nu inte låta bli att skruva på sig av obehag.

Ett axplock:

Mattias Svensson levererar en grundkurs i nyliberalism i Opulens. Jag är osäker på om han faktiskt tror att Joel Halldorf – docent och författare till ett otal artiklar och böcker om idéer, ideologier och vårt sätt att förhålla sig till dessa – inte känner till just den här liberala grundplåten. Kanske är det för nytillkomna läsares fromma han åter kör introduktionskursen.

Erik Angner, professor i praktisk filosofi, skriver i Expressen att det som hänt på sistone kräver omprövning bland konservativa, men inte bland liberaler. Som argument för att liberalkonservatism är omöjlig använder han Friedrich von Hayeks gamla uppsats ”Därför är jag inte konservativ”. Det är bara det att just den uppsatsen är en av Hayeks allra svagaste och skälet till det är att den egentligen inte har något allvarligt idépolitiskt syfte. Hayek skrev uppsatsen därför att han kämpade med sin självbild. Han befann sig i just det liberalkonservativa utrymme som Erik Angner påstår inte kan existera. Det var besvärligt för Hayek, bland annat därför att han kom från en bakgrund där konservatismen var stark förknippad med de sista likstela dagarna i Österrike-Ungern. Om något förlikade sig Hayek senare med sina konservativa drag, utan att för den skull överge sin liberalism. Ett exempel på raka motsatsen till det Angner skriver, alltså. Men för honom är det centrala att skilja ut liberalismen från allt annat smuts.

Juridikprofessorn Joakim Nergelius avfärdar i Svenska Dagbladet kritik mot liberalismen från Margit Richert och Johan Wennström. Wennström, som just doktorerade på material som ligger nära den här diskussionen, är ”idéhistoriskt naiv” påstår Nergelius. Och så kommer åter en grundkurs i liberalism, om än en mer socialliberal variant den här gången. Tror Nergelius att Wennström var sjuk den dagen på statsvetarutbildningen, eller är den basala nivån vald av andra skäl? Jag vet faktiskt inte.

I ett angränsande, Bonnierinternt liberalismbråk hoppar Dagens Nyheters Per Svensson på Dagens Industris PM Nilsson. Skälet är att den senare har skrivit en artikel som försöker analysera vad som sker i de EU-kritiska och nationalistiska rörelserna i Europa, utan att bara langa fram samma fördömanden och invektiv som vanligt. Det ska man inte göra, för då är man i sällskap med den gamle fascistledaren Per Engdahl, förklarar liberalen Per Svensson subtilt.

På kultursidorna i Dagens Nyheter drog Johan Norberg redan i höstas ett resonemang om varför man inte bör lägga vikt vid sådan oro och sådana problem som givit upphov till kritik mot liberalismen. Att inte tala om problemen – som egentligen inte är några problem – är det bästa sättet att hantera saken på. Det handlar i grund och botten om att uppemot en tredjedel av befolkningen har en latent auktoritär läggning, ett slags psykproblem, som vi andra måste kapsla in.

Det finns fler exempel.

Vad är det som förenar den här eruptionen av liberal magma? Jo, att den anknyter till det man brukade säga om konservatism.

Med få undantag undviker dessa liberalismens korsriddare alla politiska realiteter. De håller sig på en principiell och abstrakt nivå. Om faktiska politiska skeenden dyker upp i resonemangen, är det enbart som avskräckande exempel eller varningar.

Rör icke! Varning, farligt avfall!

De är helt enkelt inte intresserade av varför väljare världen över blivit mer skeptiska till olika former av liberalism, varför nationalismen fått ett uppsving och vilka politiska beslut och ordningar som lett till att både vänster- och högerpopulism växer. De överväger inte ens någon form av omprövning, för det vore detsamma som att låta sig korrumperas av Per Engdahls efterföljare.

Liberalismens försvarare har bestämt sig för vad problemet är: folk har fel. Antagligen är de outbildade och dumma. Kanske psykstörda. Det är inte svårare än så. Det enda en sann liberal kan göra är därför att upprepa de korrekta och mest grundläggande trossatserna. Att försöka förstå vad som sker vore värre än ett slöseri med tid, det vore att kompromissa med idealen.

Det betyder i praktiken att liberalerna väljer walk-over. Det är viktigare för dem att hålla sina trossatser rena, än att ta sig an samtidens problem. Den enda möjliga lösningen är att världen ångrar sig i en kollektiv liberal omvändelse. Om den inte gör det kan liberaler i alla fall trösta sig med att de ståndaktigt slogs för en hedervärd med förlorad sak.

Så plötsligt har den geoideologiska kompassen bytt poler. Plötsligt är det liberalerna som, för sin självbilds skull, funnit romantiken i den förlorade striden. Plötsligt är det de konservativa eller liberalkonservativa som med nyfikenhet och visst hopp tar sig an världen.

Så kan det gå.