Vingklippt Eros i sexrobotförpackning
Bild: TT
Nu finns robotar inte bara för att ersätta människor i arbetslivet, utan också för att tillgodose människans mest intima behov: sex och kärlek. För en tid sedan skrev DN om de nya sexrobotarna. »Människor kommer att bli kära i robotar, ha sex med robotar och gifta sig med robotar«, säger sexroboten Harmonys skapare, som framhåller den lidelsefria ofarligheten som särskilt fördelaktig med den kärlek som Harmony kan erbjuda.
Det får mig att tänka på en grekisk myt som återges i den amerikanske psykiatrikern Rollo Mays »Kärlek och vilja«: om Afrodites son Eros, som inte växte som barn brukar, utan förblev en liten knubbig barnunge med lätta vingar. Afrodite oroade sig för hans hälsa och rådfrågade Themis, som svarade: »Kärlek kan inte växa utan lidelse.« May beskriver en Eros, som genom en teknokratisk syn på sexualiteten reduceras till en tämjd, ofarlig kerub; en mätbar funktion, vilket snöper den dynamiska livskraft han egentligen symboliserar.
Visserligen riskerar allt ivrigt tal om äkthet att sluta i det motsatta: en känsla av förljugenhet; för vem bestämmer vad som är äkta? Men bakom den instrumentella synen på inte bara sex, utan även på kärlek som ett rent funktionsbehov som ofarliga sexrobotar lätt kan bemöta, ruvar också en syn på hela människan som i första hand en mätbar funktion. Risken är då att steget inte blir långt till att ifrågasätta själva människans funktion på jorden. Eller ännu värre – att robotarna börjar göra det.
Om allt på sikt går att ersätta med robotar, borde inte det enda som skiljer människa från robot, det roboten aldrig kan lära sig att imitera, i stället bli högvaluta? Om det så är lidelse, fördjupning, oförutsägbarhet, det dynamiska, omätbara. Vad det nu än är som vi – än så länge – tror kännetecknar en människa.
Läs mer
