Det är slut på vanligt

Liberalernas riksmöte i helgen blev ingen nystart, direkt. Just när kampanjen för EU-parlamentsvalet ska dra igång valde partiledningen att kicka sin toppkandidat, med anledning av ett par externa styrelseuppdrag. Uppdrag som partitoppen tidigare inte bara accepterat, utan till och med gratulerat till. En riksdagsledamot fick tvingas bort, efter att ha försökt klämma ut så mycket pengar som möjligt av skattebetalarna. Och främst i ledet som efterträdare till Jan Björklund står ett par kandidater som tydligt tagit ställning mot Björklunds linje att backa upp Socialdemokraterna.

Det sistnämnda betyder förstås inte att partiet verkligen kommer att välja en politik som pekar åt ett håll och en partiledare som pekar åt ett annat. Det är ingen fördel för Nyamko Sabuni att pekas ut som favorit redan nu. Hon blir tvärtom extra sårbar i ett parti som redan i vanliga fall är skoningslöst i internstrider och som nu, i ett ytterst ovanligt fall, är än mer så. Problemet är att alternativa kandidater — främst bland dessa är Erik Ullenhag — är så blodlösa att det nästan vore en dödsföraktande provokation att lyfta fram dem i en situation då partiet om och om igen hamnar under fyra procent i opinionsmätningarna.

Valet till EU-parlamentet kommer att spela roll för hur det går i partiledarfrågan. De två frågor som Liberalerna lyft fram som sina är skolan och EU. Den senare har ökat i relativ vikt. Nu står partiet med en sparkad toppkandidat och en påtaglig risk för att inte ens få någon ledamot i EU-parlamentet, eftersom fyraprocentsspärren gäller även i EU-val. Blir det så kommer alla handskar att snöras av inför partiledarstridens slutfas.

Det är, förstås, till stor del Liberalernas eget fel. De har gjort sig irrelevanta och svårbegripliga. De har talat till sig själva, inte till väljarna. De har inte alltid, men ofta, försökt strunta i verkliga problem för att istället fokusera på det de önskade vore viktigt. Ett typexempel på denna självtillräcklighet är Cecilia Wikströms kommentar till Europaportalen för en vecka sedan, då hon fortfarande toppade listan. På frågan om Liberalerna var oroliga att åka ur EU-parlamentet svarade hon:

– Jag har väldigt svårt att se att vi kan åka ur för vi är ju det parti som har den mest genomtänkta Europapolitiken.

Det blir knappast liberalare än så, i partipolitisk bemärkelse: eftersom Liberalerna vet att de har rätt vore det absurt av väljarna att rösta på något annat.

Men all skuld kan ändå inte läggas vid partiets egen dörr. I den bisarra fixering vid Sverigedemokraterna, som fångat snart sagt hela det svenska partipolitiska fältet, har för lite uppmärksamhet lagts vid de stora skiften och kast som skett i nästan samtliga övriga partier. De förändringarna beskrivs ofta som spegelbilder eller följdeffekter av Sverigedemokraternas tillväxt, men det är alldeles för slappt.

Sedan sekelskiftet har Miljöpartiet gått från kring fyra procent till över elva procent tillbaka till fyra procent i opinionsmätningarna. Centerpartiet har under samma period gått från ett stöd strax under fyra procent, upp till det dubbla, ned under fyra procent igen så sent som för fyra-fem år sedan, till att toppa kring tolv procent för knappa två år sedan och nu ligga mellan sju och åtta procent. Socialdemokraterna har haft en toppnotering för tio år sedan på nästan 45 procent, men dessförinnan var partiet nere på 30 procent och därefter har det både hunnit vara under 25 procent och över 35 procent. Liberalerna hade över 15 procent 2003, efter en snabb upphämtning från strax över fyra procent. De senaste åren har partiet kastats mellan fyra och sex procent, fram till de senaste månadernas totalhaveri. Moderaterna har sedan sekelskiftet uppmäts till 15 procent, till 36 procent, till 20 procent, till 16 procent, till 25 procent och nu till ungefär 18 procent. Kristdemokraterna uppmättes till nära 14 procent strax efter sekelskiftet, till sju procent några år senare, till under fyra procent i långa perioder under de senaste fem åren och nu till nio procent. Vänsterpartiet har under samma period pendlat med toppnoteringar på 15 procent och bottennoteringar strax över fyra procent, för att nu ligga runt tio procent.

Poängen med den här trista genomgången är att framgångar och bakslag tenderar att radera historien. När det går bra för ett parti vill de som tillhör partiet inte tala om något annat. När det går dåligt för ett parti vill alla andra inte tala om något annat. I båda fallen försvinner djupseendet. Men om vi försöker hålla kvar djupseendet ser vi att alla partier sedan sekelskiftet varit offer för rätt stora och ibland ganska dramatiska svängningar. Vissa partier har traditionellt varit mer trendkänsliga än andra: Miljöpartiet är ett gott exempel på detta. Ena året lockar partiet trendkänsliga väljare, ofta yngre eller i branscher som journalistiken, där politisk trendkänslighet tyvärr är en del av yrkesrollen. Andra året går de rösterna någon annanstans.

Det man kan ana är att fler partier får samma problem. Ju smalare partiernas organisationer blir, ju sämre det politiska systemet blir på att fånga de frågor som bekymrar medborgarna, ju färre medborgare som känner en lojalitet med ett visst parti, desto svårare blir det för något parti att kallt räkna med en ”normalnivå” eller ens en lägstanivå i opinionen.

Sverigedemokraternas tillväxt — partiet har uppmätts från två procent för femton år sedan till kring 25 procent för ett och ett halvt år sedan — hänger förstås samman med detta, men det är för enkelt att säga att de andra partiernas svårigheter och tvära kast bara är spegelbilden av Sverigedemokraternas framgångar. Det vi ser är en oro i väljarkåren, som i sin tur antagligen speglar olika upplevelser och frustrationer.

En del misstror etablissemanget. Andra har vant sig vid att bete sig som konsumenter, snarare än medborgare, och byter varumärke när andan faller på. Ytterligare andra har fallit offer för polariseringen och röstar egentligen mot något, snarare än för något. Alla sådana motiv har något gemensamt: de är inte särskilt beständiga. Det är ett politiskt beteende som speglar rastlösa och sökande medborgare. Det är inte ett jämviktsläge.

En del av Liberalernas häpnadsväckande kollaps kan förklaras med större, samhällsomfattande trender av det här slaget. Det rör sig om krafter som ibland är så starka och omöjliga att tygla att partier inte har någon realistisk möjlighet att vända dem.

Varför är i så fall de här större trenderna värda att ägna en aning mer tanke och tid?

Därför att Liberalerna är långt ifrån det enda parti som har en tendens att låtsas att problemet är ett och endast ett: Sverigedemokraterna. Om bara Sverigedemokraterna kan kämpas ned, kommer allt att bli som vanligt igen, är tanken

Det är helt enkelt fel. Det är slut på vanligt.

Hade Liberalerna förmått fästa blicken på den underliggande oron bland medborgarna, istället för att bara se Sverigedemokraterna, hade partiet haft en bättre chans. Kanske är det ännu inte för sent, men det är tillräckligt sent för att allt färre ska bry sig om ifall Liberalerna lyckas.