Det handlar om Josefin – ändå hatar jag honom

Blogg

Jag bänkar mig framför dokumentären »Älska mig för den jag är« med bara översiktlig koll på Josefin Nilssons historia. Jag har lockats till den av de enorma reaktionerna på sociala medier.

Filmen börjar med att måla upp hennes liv efter genombrottet, och jag antecknar, funderar över vad det är som väcker sådant gensvar. Beror det stora intresset för hennes tragiska historia på hennes naturlighet? På att hon ser så vanlig ut? Eller att hon är en blond, söt, tjej från landet?

Sedan drabbar filmen mig.

Det fina med dokumentären är att den handlar om Josefin, om hennes drömmar och om hennes kamp. Att den inte alls handlar om den skådespelare som dömdes till ett alldeles för lågt straff i hovrätten för misshandeln som skadade hennes ryggkotor för livet.

Ändå sitter jag efteråt med ett oresonligt hat mot den där teaterapan, trots att jag aldrig har träffat honom, bara sett honom på scen någon gång. Det bubblar i mig. Jag kan inte tänka på annat. Det är ett aggregerat hat mot alla män som misshandlar kvinnor.

Det känns som om jag har väntat på den här berättelsen i hela mitt liv, om vad som händer med en alldeles vanlig trevlig gullig tjej när hennes kropp slungas så hårt mot en vägg att den går sönder. När hon ständigt får höra hur värdelös hon är. När hon får utstå hot och förlöjliganden. När hon får hela sitt liv förstört av en enda patetisk våldsman som inte känner någon annan styrka i världen än att dominera kvinnor och barn med knytnävar och hot.

En film som berättar om detta fruktansvärda från början till slut.

Många är de här männen som förenas av att det alltid är så synd om dem. Som alltid har en ursäkt för sitt beteende, som alltid är så ledsna. De har en självbild att de bara vill gott, men ... omständigheterna ...

Priset för att plåstra om deras sårade egon är skyhögt. Och det är ofta en snäll, charmerande, barnkär, vänlig, vanlig kvinna som betalar det.

Och bakom dem står andra kvinnor och tröstar, stöttar, peppar, vädjar, skäller, skriker och försöker tala männen till rätta. Som ändå aldrig skulle lyssna på en »kärring«.

Jag har alltid undrat var de andra männen är. Var är karlarna som ringer polisen och kvinnojouren, som kollar upp medberoendekurser, kollar lägenhetsmarknaden efter alternativa boenden. Som tröstar barnen. Som slår näven i bordet och säger att nu är det nog.

I stället minns jag män som bakom skål och vägg säger att det är för jävligt det här, hur han beter sig mot henne. Och som sedan går och bowlar med sin kompis, den grovt brottsliga våldsförövaren.

På filmen talar regissören Hannes Holm och skådespelaren Björn Kjellberg om hur de stöttade Josefin i samband med filminspelningen av »Adam och Eva« i mitten av 90-talet, då hon hade det som värst. Jag är mycket starkt emot pöbeljustis och mobbar. De skapar fruktansvärda samhällen. Men fler män behöver kliva fram och välja sida. Använda sitt manliga fysiska övertag och sin manliga råstyrka till något vettigt. Slå ner på misshandlande män som om de vore svartråttor, ty de sprider död och sjukdom omkring sig.

Låt dem inte känna sig trygga. Låt dem inte känna sig accepterade.

Nära sextusen män blir anmälda för våld i nära relationer per år.

Och vi vet alla att misshandlade kvinnor inte ofta anmäler sina män.

Siffrorna är så fruktansvärda att de knappt går att ta in.

Tiden är ute då män kan gå och bowla med sin kompis kvinnomisshandlaren. Eller plocka in honom i den bästa pjäsen.

I fredags, den 22 mars, hade dokumentären premiär, dagen då Josefin Nilsson skulle ha fyllt 50 år. På måndagen ställde Dramaten in den pjäs där stjärnskådespelaren har en roll. Det är slående att det inte är stjärnskådespelarens beteende som föranlett nedläggningen utan omvärldens glödgade vrede över att teaterledningen lät en grov kvinnomisshandlare hållas.

Kom så går vi och spelar bowling.

I kvällspressen vittnar skådespelarens kommentarer tyvärr om självömkan och brist på självrannsakan. Det är inget vi kan göra åt det. Han och alla andra män av en mycket gammal och förlegad sort. De blir skräckslagna av metoo därför att de inte vet vart de ska vända sig längre om väderstrecket dominans stryks från kompassen. Ska de tvingas till underkastelse? (Ska man inte få vara man längre? någon mer som hört denna korkade kommentar på sistone?) Deras straff är att det blir väldigt mycket mindre av den där beundran som de är så ynkligt beroende av.

För på en punkt har han rätt. Att ur rättsväsendets synpunkt är det här utagerat. Han har fått sin dom, den var enligt all rättskänsla för låg, skandalöst billigt för en man som dessutom fortsatte att förfölja, hota och trakassera Josefin långt efter den grova misshandeln.

Men just rättsväsendets tillkortakommande är inte hans fel. Det får vi ta med rättsystemet. Lagarna finns där, våld mot kvinnor i nära relationer (och mot barn) behöver bara tas på samma allvar som allt annat grovt våld.

Så länge de inte begår nya brott vill säga. Ut med vittnesmålen i ljuset. In med vittnesmålen i rätten. Vi kommer aldrig att låta oss bli tystade