EU, det är jag
Toppbild: TT
Det finns antagligen inget bättre sätt att illustrera att Europa inte är en politisk enhet, än att låta den franska presidenten tilltala ”medborgare i Europa” på Dagens Nyheters debattsida.
Varje europeiskt land har sin politiska kultur och sitt tilltal. Det franska är inte det svenska. En fransk president använder demonstrativt jämlikemarkören ”medborgare”, men talar från betydande höjd, som till undersåtar. Som svensk måste man vara ovanligt servil för att inte dra på munnen. Sätter man sig över tonträffen, eller snarare tonmissen, är nästa problem innehållet.
Långt innan svenska samhällsingenjörer på sitt torrt metodiska sätt började stöpa om verkligheten efter ritningarna, var staten svaret på de flesta frågor i Frankrike. Just detta ändrade inte franska revolutionen. Statens mål blev andra än de varit under Richelieu och Colbert, men dess centrala roll blev inte mindre. Tvärtom. Det tänkandet lever kvar i fransk politik. Så när en fransk president, hur moderniserande han än anser sig vara, ska skissa på framtidens EU, består skissen nästan uteslutande av centraliserade politiska och byråkratiska initiativ.
Nya myndigheter, nya förbud, nya subventioner, nya konferenser som nådigt låter ”medborgarpaneler” yttra sig, för att sedan fatta nya centraliserade beslut om likriktning av Europa.
”Europa är inte bara en marknad, utan även ett projekt”, skriver president Macron: ”mer måste göras, och snabbare”. I de enkla meningarna anas hela problemet med hans vision: det är den klåfingriges Europa. En kontinent som aldrig duger som den är, aldrig får lita till det den redan uppnått, utan alltid ska vara som lera i händerna på presidenter och premiärministrar, när de formar världen till en avbild av sina drömmar. Det är bara ett annat sätt att uttrycka EU:s gamla ”cykelteorem” — om man inte fortsätter trampa ramlar man av — som redan ställt till med så mycket problem.
Oviljan att acceptera att EU är alltför kulturellt och politiskt mångskiftande för att kunna klämmas in i en form, vägran att erkänna att den demokratiska legitimiteten finns i medlemsstaterna, inte på europeisk nivå, har lett till allt möjligt elände från Brexit och ekonomiska kriser inom eurozonen, till växande politiska konflikter mellan flera medlemsländer och EU och mellan medlemsländer sinsemellan.
Väljer vi den väg fram som Macron föreslår, kommer vi att få mer av samma vara. Det finns ingenting i hans debattartikel som antyder att han dragit några som helst självkritiska slutsatser av Brexit, eller konflikterna med Polen och Ungern, eller hans egna konflikter med Italien, eller den grekiska kollapsen, eller för den delen av kravallerna på hans egna franska gator. Inga av de problem som dominerat EU under de senaste åren tycks han ha någon idé om lösning på. Det verkar inte ens finnas ens en strategi för att hantera det EU som faktiskt finns, utom att vägra att acceptera problemen och kasta ut dem som inte rättar in sig i ledet.
Macron beskrivs ibland som EU:s hopp, men han verkar inte ha ägnat en enda minut åt att fundera på varför unionen nu förlorar Europas andra största ekonomi. Han verkar inte vara ett dugg intresserad av varför länder som Polen och Ungern hamnat i konflikt med EU och unionens principer. Det saknas helt teorier om varför ett av EU:s grundarländer, Italien, nu styrs av en koalition med rätt lite gemensamt, förutom EU-kritiken. Alla som inte vill följa Macron på hans stipulerade kungsväg är helt enkelt dumma, onda, elaka, oansvariga, odemokratiska eller något annat lika innehållslöst.
Om detta är EU:s hopp är det beklämmande.
EU har, fram tills nyligen, i huvudsak varit en väldig framgång. Unionen har gynnat freden, ekonomin, friheten, kulturen och har fört européer närmare varandra. Men de som alltid drivit på för att göra mer snabbare har till slut gjort mer skada än nytta. De har i sin blinda iver byggt in spänningar i systemet som nu börjar lösas ut. De senaste åren har EU följaktligen snarare skapat konflikter än löst dem. EU:s sätt att fungera har snarare sått split mellan medlemsländer, än gynnat förbrödring. EU har snarare lett till en vidgad klyfta mellan öst och väst och nord och syd, än den sammansmältning som togs för given.
Emmanuel Macron har inget att säga om det. Det ligger nära till hands att se hans debattartikel som ett försvar för honom själv och hans egenhändigt skapade image, inte som en seriös tanke om EU, unionens problem och dess framtid.
Det är riktigt oroväckande. Utan Storbritannien kommer Frankrikes relativa vikt att växa inom EU. Inget tyder på att de central- och östeuropeiska länder, som gärna spelar rollen som Macrons motpol, kommer att byta kurs helt och hållet. Det betyder att sprickorna inom EU antagligen kommer att växa och bli ännu svårare att överbrygga. Macron har inget att komma med i det avseendet. Han söker istället konflikt, för att sedan kunna skylla sina motståndare för att de spräcker EU.
Om det är det han menar med "mer och snabbare" kan en europeisk medborgare bara hoppas att presidenten inte blir bönhörd.
