»EU utan Storbritannien är ingen idyll«
En stor tillgång med Storbritannien som EU-medlem har varit att britterna aldrig riktigt blev med i gänget. Den tidigare brittiska ambassadören till EU, sir Ivan Rogers, har uttryckt det som att britterna tog på sig rollen att vara unionens spegel. Vad som än diskuterades eller genomdrevs var britterna generösa med att peka på brister, tankefel, risker och alternativa handlingsvägar.
Sir Ivan, som avgick när Brexitprocessen drog igång, har ofta beklagat det förhållningssättet, men det finns en tydlig framsida också. Risken för EU har, åtminstone sedan nittiotalet, varit att unionen förlorar sig i sin egen utopiska dröm om en europeisk enhet som slipper bry sig om parlamenten i de besvärliga medlemsstaterna. Det finns alltid en risk att ett gäng eurokrater, utan folkligt mandat men med klart överstatliga målsättningar, kapar EU. Problemet är inte olikt det som förekommer i företag, när ledningen blir mäktigare än styrelse och ägare.
Det är inte svårt att argumentera för att det är precis det som skett och att Brexit i mångt och mycket är ett resultat av den utvecklingen. Storbritanniens roll som slaven på EU:s triumfvagn blev till slut för besvärlig. Steg för steg utvecklades EU åt ett håll som nästan gjorde det oundvikligt att den brittiska spegeln skulle krossas och inom tongivande delar av EU sågs det inte som ett problem, utan snarare en lättnad.
Men att krossa speglar innebär otur. EU utan Storbritannien är långt ifrån en idyll.
Filosofen John Gray skriver om Brexit i senaste numret av den brittiska vänstertidskriften New Statesman. Det han har att säga om varför den brittiska politiken hamnat där den är i dag avviker från den vanliga idén om att allt är några fanatiska EU-hatares fel. Texten är värd att läsa av just det skälet. Men han skriver också om något som vi inte talat om på länge, men som vi borde tala om inför EU-parlamentsvalet i maj: vart är egentligen EU på väg?
Gray påpekar att de britter som vill stanna i EU aldrig talar om hur det verkliga läget i unionen är. Det gäller i hög grad även i Sverige. Det talas förstås om hoten mot EU. Om Ungern, Polen och alla populistpartier. Men det talas inte om hur den här situationen kunnat uppstå, än mindre om hur EU-politiken bidragit till det och vilka slutsatser för framtiden det borde leda till.
Gray tar hotet från auktoritära europeiska rörelser på stort allvar och är inte heller någon anhängare av det konservativa partiets EU-skeptiker, men han är lika kritisk mot hur EU utvecklats de senaste decennierna och ser kopplingen till det vi upplever nu. Från euron till oförmågan att politiskt förstå och integrera Östeuropa har EU underblåst just de krafter som unionen säger sig vilja motverka:
”Resultatet av vad dess anhängare anser vara ett i grunden liberalt projekt, är att europeiska liberala värden är i större fara än de varit någon gång sedan 1930-talet.”
Det särskilt nedslående är att det gängse sättet inom EU att hantera det här på, är att undvika varje form av självprövning. Utan Storbritannien kommer det att bli än mer så. Istället svarar EU:s tongivande med att trycka på ännu hårdare åt samma övernationella håll. Det är förstås osannolikt att det verkligen kan leda till en europeisk superstat, men det är ganska sannolikt att det eldar på de antiliberala strömningar som just nu präglar Europa.
Vill man se en kontrast mellan tom bombastisk retorik och klarsynt analys, kan man med fördel först läsa Emmanuel Macrons upprop för en ”förnyelse av Europa” och sedan läsa John Grays artikel. Det är dags för oss som är kvar att sluta fnysa åt britternas självförvillelser och ägna oss en del åt våra egna istället.
