Journalisterna förstörde för metoo-revolten

Blogg

Aftonbladet gjorde fel. Tidningen bröt grovt mot »god publicistisk sed« när tidningen i flera artiklar tog heder och ära av Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson i december 2017. Det slår Pressens Opinionsnämnd fast i en noggrann genomgång av publiceringarna som några månader senare bidrog till att Fredriksson tog sitt liv.

Ord som »allvarligt pressetiskt övertramp« och »oförsvarlig publicitetsskada« används och bland annat kritiseras det faktum att nästan alla källor var anonyma och att det inte gick att avgöra om tidningen talat med dem eller bara tagit del av ett upprop som cirkulerade vid tidpunkten. Det fanns också, enligt PON, indicier på att flera av händelserna som beskrevs i artiklarna hade över ett decennium på nacken.

Men som en dammvippa svepte metoo-vågen fram förra hösten och vintern och virvlade upp anklagelser om sextrakasserier, våldtäkter, sexism och allmänt maktmissbruk om vartannat. Kritiken mot teaterchefen hörde egentligen inte hemma i sammanhanget, men metoo var en julstädning som hette duga, och som med alla storstädningar så lyfte den fram ny smuts i de mest oväntade hörn. Dammråttor under sängarna, råttlortar i hörnen och tjocka beiga ränder över fönsterrutan som grumlar utblicken.

Proppen gick ur och vittnesmålen forsade fram.

För de män som anklagades för sexuella trakasserier eller till och med våldtäkt ledde det till en fasansfull häxjakt som fick flera av dem att fly landet.

Rättvist kan tyckas. Om man är vän av mobbar och pöbelvälden. Och om man själv vet säkert att det som sägs om dem verkligen är sant.

Vi kan utan att överdriva konstatera att omdömet var satt ur spel. Facebookgrupper med flera hundratals medlemmar, ibland tusentals, behandlades som privata nätverk där vad som helst kunde spys ut om vem som helst. Känslor styrde, och sexistiska kommentarer blandades utan urskiljning samman med överfallsvåldtäkter. Beviskraven var låga, om inte ickeexisterande. Den utsatta, oftast kvinnan, hade hela tolkningsföreträdet. Stöttarna hade kudos att räkna in i någon sorts himmel, genom att utan förbehåll understödja alla tänkbara påhopp och argument.

Alla som har utsatts för övergrepp har rätt att berätta om detta, metoos stora kraft och detta är fortfarande det fantastiska arvet från metoo-revolten.

Men det riktigt dåliga, kanske det värsta, är att så många journalister okritiskt deltog i de sympatiyttringar som ofta gränsade till rent förtal. Metoo blev en maktorganism i sig själv, och de som skulle granska den använde i stället sin makt till att förstärka den. Bygga upp den. Släppa lös den i sin mest förkrossande form.

Vidrig, sjuk, pervers. Ett sadistsvin.

Det är några om de omdömen som journalister, filmfolk, teaterarbetare vräkte ur sig om den utpekade filmregissören Ulf Malmros, utan att själva ha en aning om vad som 25 år tidigare hade hänt mellan honom och den kvinna som metoo-hösten anklagade honom för att då ha våldtagit henne. Utan att känna någon av dem. Journalisten Robert Aschberg har på 200 sekunder, Aftonbladets avdelning för snabba grävjobb, granskat konversationerna om filmregissören på nätet och hittat personer på höga poster inom medier, kultur, akademi, som häver ur sig kränkande omdömen och i vissa fall rent förtal om regissören i olika forum.

Rättsosäkerheten blev tidigt en fråga som kom upp till diskussion under metoo-vintern. Men kraften i revolutionen var så stark att varningarna länge dränktes i de stöttande utropen.

När Aschberg i veckan ringde upp några av journalisterna som kommenterat regissörens personlighet eller vandel så är de krankt bleka i eftertankens skoningslösa vårljus.

I dag ser vi alla smutsränderna på fönstren.

Poängen är inte att vi i dag vet vem av de två parterna i tvisten som talar sanning. Poängen är att vi aldrig har vetat det.
Tills någon är befunnen skyldig ska han eller hon betraktas som oskyldig.

Och inte dömas i förväg i mobbens tribunal.

Aftonbladet har sedan sin klandrade publicering en ny ansvarig utgivare, Lena K Samuelsson, som i sin kommentar till fällningen berättar om en rad åtgärder som vidtagits för att det här inte ska upprepas. Till exempel har tidningen fått fler redaktionschefer och tydligare beslutsgångar kring utgivarfrågor och etik.

Men när Aftonbladets publisher Lena K Samuelsson ägnar lika mycket spaltutrymme åt att beskriva hur viktig granskningen av Fredriksson var, som hon gör åt att beskriva på vilka vis Aftonbladet har gjort fel, så klingar hennes ord om känslor av ödmjukhet inför Fredrikssons vänner och släktingar ganska falskt.

Det får mig att tänka på socialdemokraternas dåvarande partiledare Håkan Juholt som var på besök i Skavlans studio. Det var under tiden för Juholts förlåtturné till landets partidistrikt, då han skulle be om ursäkt för att han tagit ut för mycket hyresersättning från riksdagen.

Hos Skavlan passade han på att förklara för tittarna varför det hela egentligen var ett missförstånd, men desavouerades helt av medgästande Linn Ullmann som försynt frågade:

Hur kan man be om ursäkt om man inte ångrar sig?