Storbritannien behöver finna kompromissen.
Mark Fox, en av redaktörerna för det brittiska nätmagasinet Reaction, efterlyste tidigare den här veckan en »elisabetansk uppgörelse«. Storbritannien är, precis som när Elizabeth I tillträdde, splittrat på ett bittert och grundläggande sätt. Precis som då går skiljelinjen rakt igenom politiska koalitioner, bygder och städer, till och med rakt igenom familjer.
Då gällde splittringen maktfördelningen mellan regenten och påven. Nu gäller det maktfördelningen mellan nationen och EU.
Det Elizabeth I gjorde 1559 var att driva igenom en överenskommelse som å ena sidan en gång för alla slog fast att drottningen var kyrkans överhuvud, å andra sidan gav en rätt stor frihet till dem som hade avvikande uppfattningar. Det var en kompromiss, som dels vilade på lite lagom luftiga formuleringar, dels på politiskt rävspel. Resultatet blev en lång period av politisk stabilitet och ekonomisk och kulturell rikedom.
Den som besitter ett övermått av god vilja skulle kunna beskriva Theresa Mays framförhandlade avtal om brexit som just en sådan luddig kompromiss, driven av politiskt trixande. Den avgörande skillnaden är att Theresa May, till skillnad från Elizabeth I, misslyckats med trixandet.
När kompromisslösningar misslyckas, blir det svårare att finna nya kompromisser. Där har Storbritannien hamnat efter den här veckan: behovet av en elisabetansk uppgörelse är större än någonsin, men förutsättningarna för att åstadkomma en sådan sämre än någonsin.
Den här texten skrivs på onsdagen. Hur veckan skulle sluta var omöjligt att veta. Men allt som kunde hända denna vecka drog åt samma håll, det vill säga åt helt olika håll samtidigt, med större splittring och bitterhet som resultat.
Det finns ingen väg ut ur brexitproblemet, som inte innebär en kompromiss. Det betyder att många av de »lösningar« som föreslås är skenlösningar. En hård brexit skulle, förutom alla praktiska problem, bara öka motsättningarna i landet. En ny folkomröstning bygger på en dröm om att den ungefärliga halva av britterna som vill lämna EU den här gången ska vara en aning mindre än den ungefärliga halva som inte vill det. Det är inte säkert. Även om det vore så, bygger resonemanget på att de då besegrade brexitförespråkarna skulle vara mer ödmjuka inför ett folkomröstningsresultat som gått dem emot än de nu besegrade remain-anhängarna.
Varför skulle de vara det?
Det finns inte heller någon samsyn på vilka alternativen i en folkomröstning skulle vara. Parlamentet lyckas bara enas om vad det inte vill. Det talar för att ett parlamentsval snart kan bli aktuellt i Storbritannien. Men att ett nytt parlament skulle skaka av sig de motsättningar som nu låser politiken är helt osannolikt.
Det som behövs, oavsett folkomröstningar, avtal och nya parlament, är viljan att acceptera en kompromiss. Det är den viljan som nästan helt saknas på båda sidor i brexitfrågan. Det är det som gör den omöjlig att lösa.
En ny regering och en ny premiärminister är antagligen nödvändiga förutsättningar för att kunna komma dithän, men varken inom Labour eller de konservativa är de som står på tur för att ta över mer kompromissinställda än Theresa May. Snarare tvärtom. Det som i teorin är nödvändigt för att komma framåt, kan i praktiken bli ett steg tillbaka.
Storbritanniens förhållande till EU, hur viktig den frågan än är, börjar bli sekundär till frågan hur Storbritannien ska fås att fungera som politisk enhet igen. Brexitkonflikten har redan slitit sönder partierna och utan att vara alltför alarmistisk är det inte helt absurt att börja fundera på hur långt en splittring av det här slaget kan gå innan själva staten, åtminstone dess politiska huvud, börjar falla sönder.
Fyrtio år efter Elizabeth I:s död bröt det engelska inbördeskriget ut, i mycket längs samma linjer som drottningen hade överbryggat med sin uppgörelse 1559. Det är ändå inte orimligt att säga att Elizabeth I i nära 100 år räddade själva staten. Både hennes »1559 års revolution« och 1640-talets inbördeskrig visar hur sköra politiska gemenskaper kan vara, om de förlorar förmågan att förhandla, ge efter och visa fördragsamhet med politiska förluster.
Hittar inte Storbritannien tillbaka till kompromissen – i parlamentet, på gatorna, på pubarna, och vid köksborden – är inte bara den europeiska gemenskapen, utan även den brittiska, hotad.
Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar för Fokus här.
Läs mer:
Johan Hakelius: Vaska principerna för principernas skull
Analyser: »Det är inte May som lever i förnekelse«
Full fart back för brittiska utbrytare
David Goodhart: Jodå, brexit blir verklighet
