Det ska fan vara bankchef

Två dagar efter att Swedbanks vd Birgitte Bonnesen fått sparken stötte jag på en av hennes närmaste medarbetare på gatan. Det var en lördag och han såg rätt samlad ut efter omständigheterna, men sa att det kändes som om han hade bott i en torktumlare de senaste veckorna. Så lade han till: 

»Jag trodde verkligen i det längsta att hon skulle klara det, att hon skulle vara kvar. Det var först på kvällen före stämman som jag förstod att det inte skulle hålla.« 

 Jag har funderat på det där. För vid tiden för Swedbanks årsstämma var det i varje fall bland mediefolk låga odds på att Birgitte Bonnesen skulle ryka. Skälet till att min vän inte insåg vartåt det barkade var, tror jag, att han satt på insidan. Han visste helt enkelt för mycket.

Högst sannolikt hade han sett alla granskningar, genomlysningar och rapporter som tagits fram av compliance-avdelningar och internrevisorer. Liksom de externa från en norsk stjärnadvokat respektive den brittiska revisionsfirman FRA, specialiserad på fiffel. Han visste vad Birgitte Bonnesen hade sagt till ägare, aktiemarknad och tillsynsmyndigheter.

Min bekant hade, så att säga, sett korvfabriken inifrån och dragit slutsatsen att det inte fanns något att skämmas för. Att Birgitte Bonnesen varken hade ljugit eller vilsefört någon. I varje fall inte medvetet. Dessutom kan det inte ha undgått honom att Bonnesen är en detaljorienterad person som inte lämnar något åt slumpen– det har andra medarbetare till henne intygat för mig. Om hon uttalar sig om en rapport så har hon läst den. Noga. Och förstått vad hon har läst.

Därför trodde han, i sin naivitet, att Birgitte Bonnesen satt säkert. Den som arbetar hårt, har koll på fakta och inte far med osanning får väl behålla jobbet – eller?

Nix, min vän. Det funkar inte så.

Mediedrev har sin egen logik. Det är inte hur det faktiskt är som avgör utgången, utan hur det synes vara. Och medier är, råkar jag veta, ibland mindre intresserade av att ha rätt, än av att få rätt. För utomstående syntes det som om Birgitte Bonnesen mot bättre vetande sa i höstas att det inte hade tvättats några pengar i Swedbank i Baltikum. Därmed var det case closed när Uppdrag granskning kunde visa motsatsen.

Men var det verkligen vad hon menade, då i höstas alltså? Att det aldrig har tvättats en krona i Swedbank? Det låter orimligt. Om inte annat så för att något sådant kan en kunnig bankkvinna, vid sina sinnen och med mer än 30 års erfarenhet, knappast lova. Alla vet att ryska kriminella har slussat Joakim von Anka-belopp genom det baltiska bankväsendet. Inte minst den som var chef för regionens största bank under tre år. Bara genom Danske bank – en dvärg i jämförelse – har 2 000 miljarder kronor passerat. Tanken att Swedbank, som har uppemot halva den lokala marknaden, skulle vara obesudlad – en bankvärldens jungfru Maria – är löjlig.

Personligen tror jag inte heller att det var vad Birgitte Bonnesen försökte säga. Jag tror att hon ville få fram – och den som lyssnade kunde faktiskt höra henne säga precis det – att Swedbank arbetar hårt för att upptäcka penningtvätt och att banken rapporterar alla misstänkta transaktioner till berörda myndigheter. Vad jag vet är det ännu inte belagt att Swedbank har underlåtit att rapportera verksamhet som rödflaggats. Till saken hör att Swedbank inte heller får berätta om de anmäler en transaktion, eftersom det skulle kunna varna brottslingen att myndigheterna är på spåret. Frågan är alltså inte om Swedbank har använts för penningtvätt, utan hur banken har agerat för att förhindra sådan och hur den hanterat upptäckt skumrask. 

Nu är Bonnesen borta och bara anala nördar som jag kommer väl ihåg, en månad senare, att entledigandet inte berodde på att något otillbörligt har uppdagats i Baltikum. Den direkta orsaken var att Ekobrottsmyndigheten slog till mot Swedbank baserat på misstankar om att bolaget inte hade informerat aktiemarknaden om anklagelserna på ett korrekt sätt.

Min tro är att det är en förlust för Swedbank att Birgitte Bonnesen är borta. Att hon var en bra chef; engagerad, ambitiös, prestigelös och kunnig. Precis som min naive vän har jag svårt att föreställa mig att hon har varit medveten om penningtvätt som hon sedan försökt dölja. Men till skillnad från honom blev jag inte förvånad över att det slutade som det gjorde.

Världen är inte alltid rättvis. Inte ens för bankdirektörer. 

Jon Åsberg är programledare på DI tv och tidigare bland annat ekonomiredaktör på Fokus. Läs hans krönikor på Fokus här.