Hur klarar små kommuner flyktingvågen?

Yasmin Adam Isaaq var 20 år när hon kom till Sverige 2008. Hon kom från somaliska huvudstaden Mogadishu med närmare två miljoner invånare till Flen i Sörmland med strax under 17 000 invånare. Som ny asylsökande placerades hon på Migrationsverkets boende intill mottagningsenheten, strax utanför Flen.

Och visst var hon lite förundrad över att det fanns ett inhägnat område precis intill, omgivet av höga stängsel. Lite som ett fängelse eller militärförläggning hemma i Mogadishu. Men det är ett »förvar« fick hon höra. Där fanns de som redan fått besked om att de inte fick asyl och skulle utvisas.

Familjen var redan splittrad. Hennes ena bror dödades under striderna i Mogadishu, den andre var försvunnen och hade förmodligen gått samma öde till mötes. Modern ville också ta sig bort från kaoset och oroligheterna i Somalia och lyckades senare ta sig till Kenya.

Men vad skulle Yasmin göra i Flen? Här kände hon ingen. Hon hade kontakt med en väninna från Somalia som redan etablerat sig i Sverige. Väninnan bodde i Filipstad.

– Kom hit! Här är vackert och folk är vänliga, sa väninnan.

Yasmin har inte ångrat sig. Hon kom till Filipstad mitt i sommaren när solstrålarna speglades i sjön Daglösen och vid Skillerälven såg hon en sittande staty på en parkbänk av en man i cylinderhatt. »En av Sveriges främsta poeter, Nils Ferlin, som kommer härifrån«, förklarade läraren på undervisningen i svenska för invandrare (sfi).

Den här eftermiddagen är det ganska lugnt på Vägvisaren, Filipstads mötesplats för nyanlända. Flera i eftermiddagsgruppen har gått tidigare för att hinna med bussen till Lesjöfors. Yasmin Adam Isaaq jobbar som samhällskommunikatör och hjälper nyanlända med allt möjligt, från att hitta bostad och förskola till att hjälpa svenskar att få sina sista fyra siffror i personnumret.

Men det händer mycket i övrigt runt Yasmin som blivit något av en frontfigur för Filipstadsbor med ursprung i Somalia. Det började med att hon blev sekreterare i Islamska kulturföreningen.

– Vi ville få fler kvinnor till styrelsen, med de vågade inte ta steget. De kom ofta på våra aktiviteter, men många av dem höll sig hemma hela tiden.

– Så vi bestämde oss för att starta en somalisk kvinno­förening, som driver kvinnofrågor och som vill få ut kvinnorna i samhället, berättar Yasmin Adam Isaaq.

Kommunen ställde upp med en lokal i centrum och i samarbete med studieförbund har man nu sju studiecirklar i gång.

– Det är ungdomsgrupper för unga kvinnor, några läser teori för att ta körkort, vi har engelskakurser och vi har en cirkel i somaliska för analfabeter, berättar Yasmin Adam Isaaq.

De testar sig fram också med annat, som när somaliska kvinnor möter pensionärer för att göra saker ihop.

– Men visst finns det också ett utanförskap, speciellt om man inte lär sig svenska. Det är inte bra om alla bor i samma stadsdel och bara umgås med landsmän. Jag vill att mina tre barn ska ha svenska vänner också. Och så verkar det bli för äldsta barnet som är sju år.

Fast också mentalt kan det vara ett stort avstånd mellan dem som kommer från Afrikas horn och dem som är födda och uppväxta i Filipstad.

– Det är inte så lätt, svenskar är lite blyga och inte så öppna. Men det hänger på oss också, vi måste ta steget att våga prata, läsa tidningar och lyssna.

En bit därifrån på kommunhuset kan Per Gruvberger, kommunstyrelsens ordförande (S), konstatera att mycket har hänt under hans 16 år som kommunalråd. När han tillträdde var drygt 7 procent av invånarna födda utomlands. I dag är de 24 procent.

Det gick inget vidare för Gruvbergers parti på nationell nivå i höstens val, men i kommunvalet gick Socialdemokraterna fram 2,4 procentenheter och fick ett mandat till. Tillsammans med Vänsterpartiet har partiet majoritet i fullmäktige. Sverigedemokraterna fick nästan 26 procent i riksdagsvalet, men bara 16 procent i kommunvalet.

– Den första flyktingvågen som kom till oss var den från Balkankriget, sedan fortsatte det med Irakkriget. Så långt funkade det hyfsat, och det var bara ett fåtal nyanlända i varje klass, säger Per Gruvberger.

Med Syrienkriget växte flyktingströmmarna till Europa. På riksnivå talar man om vad som hände 2015, men för Filipstad började det 2012.

– Undan för undan växte antalet asylsökande. Mi­grationsverket hyrde platser där företag hade upptäckt att det fanns tomma fastigheter och lägenheter. Plötsligt var vi uppe i 1  100–1  200 platser i anläggningsboende, plus alla som flyttade in själva lagen om eget boende (ebo).

Han och andra kommunalråd protesterade i en gemensam debattartikel hösten 2014:

»I dag har tyvärr statens ansvar börjat brista ... Kommuner har inte längre någon möjlighet att vare sig planera eller förbereda samhällsresurser som krävs för att nyanlända ska kunna få ett bra mottagande.«

Hösten 2015 började ändå staten lyssna och inse att flera småkommuner hade extrema utmaningar när de tog emot så många flyktingar.

– Vi klarade ändå krisen 2014–2016 rätt bra. Vi fick 55 miljoner ur välfärdsmiljarderna, men snart krymper det. 2020 blir det helt befolkningsbaserat och då får vi åtta miljoner.

– Men det är nu problemen börjar komma, säger Per Gruvberger.

I dag är 2 300 av 10 800 invånare födda utomlands. Åtminstone 80 procent av dem har inte kommit i arbete.

– Här blir de en stor del på en ganska svag arbetsmarknad. Det går bra för Wasabröd, OLW och vår mekaniska verkstad. Vi har fått in nyanlända på sommarjobb i hemtjänsten – annars hade vi inte klarat förra sommaren – och nu börjar de bli fast anställda.

– Men 400 personer i åldern 16–29 år har under gymnasiekompetens. Och har du under gymnasienivå är det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Sanningen är att en hel del är på lågstadienivå, de har problem med att läsa och skriva, säger Per Gruvberger.

Under åren 2012 till 2016 kom även en hel del högutbildade. Men de är inte kvar.

– De välutbildade drog iväg till större städer, och många lämnade även Sverige. Vi var inte tillräckligt snabba att fånga upp dem.

– För ganska många är det inte realistiskt att ta sig in på arbetsmarknaden. Förra året hade vi 27 miljoner kronor i utgifter för försörjningsstöd. Vi har bland de allra högsta försörjningskostnaderna per invånare i hela landet, säger han.

Som en jämförelse skulle en höjning av kommunskatten med en krona ge knappt 20 miljoner i nya intäkter. Nu är Filipstad en av 32 kommuner som får pengar för arbete mot segregation från den statliga delegationen mot segregation.

Men de som ser en växande klyfta mellan stad och land ger han rätt.

– Socialdemokraterna har koncentrerat sig på me­delklassen, men inte varit världsmästare på att visa framtidsmöjligheter för orter som vår precis. Det har varit dieselskatt, vargar och flyktingfrågan i ett mischmasch.

– Jag är orolig för vad som händer när det inte går att föra ett vettigt politiskt samtal längre. Ta Kristdemokraternas jättegir mot att samarbeta med SD. Förra perioden samarbetade vi med KD lokalt, och de var enormt tydliga om vikten av att göra ett bra arbete med integrationen. Men deras företrädare lämnade KD i protest, säger Per Gruvberger.

[caption id="attachment_545010" align="alignnone" width="750"] Förvaret. Här placeras de asylsökande som fått avvisningsbeslut.[/caption]

Redan 2012 märktes en ökning av antalet asylsökande till Sverige. Ökningen fortsatte de kommande åren och kulminerade 2015.

Det väckte också liv i en affärsverksamhet som uppstod redan under 90-talet när det behövdes boenden till asylsökande från forna Jugoslavien. Privata företag dammsög landet på lediga boenden och lägenheter. Hotell och vandrarhem som stått tomma hyrdes och företag skickade in anbud på Migrationsverkets upphandlingar.

Främst skedde det på mindre orter där arbetsmarknaden och befolkningsutvecklingen var svag.

I februari 2015 hade Migrationsverket i sin prognos varnat för att det kunde bli en snabb ökning av antalet asylsökande från redan relativt höga nivåer, 80 000–105 000 sökande, trodde de då. Men i juli samma år tonade de ner bedömningen, 74 000 skulle söka under året, trodde man i en reviderad prognos.

Det väckte ett visst uppseende på nationell nivå, även om det från politiskt håll noterades lite semestertrött.

Men i kommuner som redan tagit emot många flyktingar fanns desto starkare reaktioner. Budskapet var: Vi klarar inte att ta emot fler. Det ledde till att Migrationsverket försökte att undanta 14 kommuner i sina upphandlingar, genom en »straffavgift« på boenden som upphandlades där. Det gällde Borgholm, Filipstad, Flen, Hagfors, Hultsfred, Laxå, Lessebo, Lindesberg, Ljusnarsberg, Norberg, Uppvidinge, Valdemarsvik, Vingåker och Östra Göinge. Systemet finns kvar även i dag, fast utökat till 20 undantagna kommuner.

När 2015 var över hade 162 877 asylsökande kommit till Sverige. I november samma år gjordes en första politisk överenskommelse om en tvär inbromsning i migrationspolitiken.

Flen i Sörmland har en lång tradition av att vara något av ett nav i det svenska flyktingmottagandet. Det började med förläggningar redan på 70-talet när Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) skötte den praktiska sidan av invandringen. Fram till 1973 och de flyktingar som kom efter militärkuppen i Chile handlade det främst om arbetskraftsinvandring. Flenmottagningen togs över av dåvarande Statens Invandrarverk som 2000 blev Migrationsverket.

Mottagningsenheten och Migrationsverkets förvar i Flen ligger i utkanten av orten. På väg in mot centrum ligger Hotell Loftet. Egentligen ett motell, även fast det sett sina bästa dagar.

Loftet köptes 2011 av ett företag som då drev däckverkstad i Spånga och frisörsalong i Vallentuna. 2014 fick de kontrakt med Migrationsverket om att hyra ut till boende för asylsökande.

Det höll i knappt sex månader, tills kommunen kom på att företaget inte hade tillstånd för boende utan för hotell. Sedan dess pågår en rättstvist där företaget kräver kommunen på ersättning. I juni ska det upp i Svea hovrätt, säger mannen som ser till stället.

– Men vi ska få fart på det igen, nu har vi öppnat re­staurangen och har pubkvällar, och vi har redan några danskurser på helgerna inbokade, säger han hoppfullt.

Bättre gick det i Spånga. När staden ville bygga bostäder på däckverkstadens område skrev man ett avtal om att företaget skulle få 5 miljoner i evakuerings­ersättning.

Anders Berglöv (S) hade slutat som kommunalråd i Flen 2013, efter att en period också ha varit riksdagsledamot. När förra ordföranden i kommunstyrelsen avgick av hälsoskäl i början av 2018 gjorde Berglöv comeback. Även om han ser sig som en »övergångslösning« leder han kommunen även efter valet 2018.

– 90-talskrisen drabbade vår kommun ganska hårt med stora industrinedläggningar. Vi fick ta ett ökat ansvar för migrationen samtidigt som vi hade en ökande arbetslöshet. Där någonstans växlade synen på flyktingfrågan, vi fick in många asylsökande och samtidigt tappade vi i sysselsättning, säger Anders Berglöv.

Flen tappade drygt 3 000 jobb på några år, och många Flenbor flyttade eller började pendla dit jobben fanns.

– Vi hade bostadsöverskott på 90-talet och början av 00-talet, men sedan fylldes de tomma bostäderna snabbt. I dag är 30 procent av våra invånare födda utomlands.

De som tog emot många flyktingar tidigt fick också snabbt ökande kostnader för skola och annan samhällsservice.

– Staten hängde inte med i detta. Kommuninvånarna fick stå för en stor del av kostnaden.

I Flen pratar man om »Vågen«. I början av 2015 hade kommunen redan många asylsökande, nu fick den ta emot ännu fler.

– Det fanns massor av osynliga effekter. Vi hade elever på 17–18 år som inte klarade matten – då skulle vi sätta in extraresurser. Vi tog emot 200–250 ensamkommande barn, som skulle ha en god man. Återigen, staten och statens ersättning hängde inte med, säger Anders Berglöv.

Under förra året märktes att många kommuner som haft hög andel flyktingar minskade sin befolkning. Från Filipstad flyttade 216 personer, från grannkommunen Kristinehamn 234 personer. Men många mindre kommuner ser samma utveckling, som i Ljusnarsberg i Bergslagen.

– Vi hade en tillfällig ökning men nu ser vi att antalet nyanlända för varje månad minskar. De söker sig till större befolkningscentra med fler arbetstillfällen och möjligheter till utbildning. Det är dessutom inte första gången detta sker i vår kommun. Det stora flyktingmottagandet på 90-talets mitt fick exakt samma resultat. Några blir självfallet kvar, men det är i sammanhanget en liten andel, svarar kommunstyrelsens ordförande (S) i Ljusnarsberg, Ewa-Lena Johansson, i ett mejl.

Fenomenet att asylsökande först etablerar sig på en mindre ort och sedan flyttar vidare är alltså inte nytt.

Charlotta Mellander på Internationella handelshögskolan i Jönköping har visat att bara 19 kommuner krympte sin befolkning mellan 2015 och 2016. Men hela 76 kommuner hade färre invånare 2018 än vad de hade 2017.

Samma sak visar tidigare studier. Statistiska centralbyrån (SCB), har undersökt flyktingars flyttmönster. Av dem som kom under perioden 1990–1994 – som dominerades av flyktingar från Balkan – flyttade sju av tio av dem som hamnade på mindre orter utan ett större stad i närheten vidare inom fem år. Av dem som kom 2006–2010 där många kom från Irak flyttade nästan nio av tio på mindre orter vidare inom fem år.

I Flen har kommunledningen som strategi att få i gång bostadsbyggandet och satsa på skolutveckling som ska göra fler behöriga till nationella program.

– Flen har ett ypperligt läge på den regionala arbetsmarknaden. Vi har redan i dag runt 2 700 som pendlar, till Eskilstuna, Katrineholm och Stockholm. Här har vi också en ganska låg prisnivå på boendet. Fast unga har det svårt överallt med dagens amorteringskrav, säger Ander Berglöv.

Han bor själv i en stor villa, fast barnen nu är utflugna.

– På 80-talet kunde jag och frun ta topplån för att köpa villa. Då trodde man på oss.

Han funderar en hel del på hur en liten kommun som Flen ska få ihop ekonomin. De behöver bygga bostäder, stärka skolan och 120 särskilda boendeplatser för äldre ska till. Bland annat. Kommer de att mäkta med investeringarna?

En annan tidigare S-politiker som bor i kommunen, Göran Persson, har gång på gång pekat ut de stora skillnaderna i kommunalskatt som ett akut problem.

– Analysen är helt rätt. Det blir väldiga obalanser när det skiljer sex kronor mellan de som betalar mest och minst. Samtidigt har vi sagt nej till två regionreformer och inte genomfört några kommunreformer. Vi måste fråga oss hur vi kan skapa större likvärdighet mellan medborgarna.

Men det handlar också om bilden av var Sverige befinner sig just nu, menar Anders Berglöv.

– Det finns en besvikelse bland våra väljare. »Det går bra för Sverige«, heter det, men alla känner sig inte delaktiga i framgångarna och söker syndabockar. Det finns ingen gemensam verklighetsbild i dag.

– Och det är alltid gammaldags politik. Bara vi privatiserar blir allt bra, säger ena sidan. Bara vi håller fast vid folkhemstanken blir det bra, säger den andra. Men båda kanske är ålderdomliga?

[caption id="attachment_545012" align="alignnone" width="750"] Stolpskott. Islamiska kulturföreningen köpte Sven Stolpes villa för att göra till moské. Men med hundratals besökare satte kom- munen stopp. Helt i onödan blev nu inte köpet – huset används regelbundet till mindre grupper. Så, kanske stolpe in ...[/caption]

På fritidsgården Skjortan i Flen gör sig fritidsledarna redo att öppna för eftermiddagen. Som mest har de haft 23 nationaliteter bland besökarna på en och samma kväll. Föreståndaren Giesela Stucki konstaterar att personalen möter många frågor, men att de inte alltid har svaren.

– Många är här bara i fyra veckor och vet inte vad som ska hända framöver. Så många befinner sig i limbo. Och de funderar på hur de hamnade här och hur detta blev deras vardag, säger hon.

– Flen har egentligen samma utmaningar som Malmö och Göteborg. Men vi är mer av en mellanlägeskommun. Många kommer hit och bor här ett tag och ska sedan vidare. Och hos oss ska alla till Stockholm.

Hon är själv invandrare, född i Schweiz, och säger att det finns en god vilja i Flen, både från folk i allmänhet och från kommunen, som trots underskott i budgeten fortsätter att satsa på fritidsgårdarna.

– Men det är mer grupperat i dag. För några år sedan umgicks alla med varandra var man än kom ifrån. I dag är det mer uppdelat. Med ett avståndstagande »de där« kan man mena somalier trots att man själv är från Afghanistan. Vi ser samma sak i skolan också, säger Giesela Stucki.

En annan sorts samlingspunkt finns på Allégatan i Filipstad. I ett stort vitt hus där bodde fram till sin död 1996 författaren Sven Stolpe. En högprofilerad kulturkonservativ opinionsbildare under sin verksamma tid. Stolpe var Alex Schulmans morfar, som han skriver om i boken »Bränn alla mina brev«.

2015 såldes huset på en exekutiv auktion för 360 000 kronor, efter att ha haft en norsk företagare som ägare efter Stolpe. På mäklarspråk har byggnaden »visst renoveringsbehov« eller skulle kunna vara »något för den händige«. Köpare var Islamska kulturföreningen i Filipstad.

Föreningen insåg för sent att det krävdes tillstånd för att använda huset som samlingslokal och moské. I början kunde det komma över 100 personer till fredagsbönen och kommunen reagerade. Förra året fick de nej från miljö- och byggnadsnämnden till att använda huset som moské.

Numera är det mindre grupper som träffas här för bön och studier. Ändå är det något av en historisk ironi att människor böjer sig på knä i riktning mot Mekka i just det som var Sven Stolpes vardagsrum.

Nu letar föreningen vidare efter en permanent plats för en moské. Yasmin Adam Isaaq lär bli en nyckelperson i det sökandet också, liksom i så mycket annat. När hon kom till Filipstad för tio år sedan var de 4 somalier på orten, nu är de kanske över 300. Efter att ha tappat invånare 2017 ökade Filipstad igen 2018, bland annat genom att somalier flyttade hit från andra orter.

I mars 2017 fick de besök av statsministern, som fick ta del av Yasmin Adam Isaaqs åsikter:

– Det finns trösklar som man behöver komma över som nyanländ och det är samhället som kan göra något åt trösklarna. Ställ krav tidigt på att man ska lära sig svenska och om det svenska samhället. Man är »nyanländ« så länge man är utanför, sa hon till Stefan Löfven.

Somaliska kvinnoföreningen har på sina drygt två år hunnit besöka både riksdagen och Malmö.

– Vi tog buss till Malmö och besökte Yallatrappan, ett kvinnokooperativ som har 36 anställda. De har catering, syr och säljer kläder och annat. Vi ska starta en ekonomisk förening och tänker oss något liknande Yallatrappan i Filipstad.

Och innan vi skiljs åt kommer hon på en sak till:

– Jo, jag har blivit politiker också. Jag är ersättare i socialnämnden. För Socialdemokraterna.

Vi undrar var hon fått drivkraften ifrån.

– Från min mamma. Hon var barnmorska och utbildade sig i Italien. Hon ville att jag skulle utbilda mig och hjälpa folk. Alla får chansen här i Sverige. Men så många kvinnor blir fast hemma. Vi måste komma ut och vara en del i utvecklingen. <