Motsägelsefulla Macron

Förra måndagen i fransk tv: en debatt som dominerades av två personer som inte var där. Den ene den femte republikens stolte president, Emmanuel Macron, som just hade handplockat sin EU-minister, Nathalie Loiseau, att toppa La République En Marches lista i EU-parlamentsvalet.

Det var därför Nathalie Loiseau, som aldrig tidigare ställt upp i val eller varit medlem i något parti, var kallad till debatten. Hennes lista har det anspråksfulla namnet Renaissance, också det handplockat av presidenten.

Den andre frånvarande huvudpersonen var alla europeiska liberalers bergatroll, Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Frågan var hur debattören, den socialkonservative filosofiläraren François-Xavier Bellamy, ställde sig till Orbán.

Bellamy kandiderar för de franska Republikanerna till EU-parlamentet.

Republikanerna är i sin nuvarande form ett parti som inte är mer fyra år gammalt, men kalendern bedrar. Partiet är en sammanslagning av hela den traditionella franska efterkrigshögern, med »mon général« Charles de Gaulle som en av de ursprungliga avsändarna. Bellamy, däremot, är obestridligen inte mer än 33 år gammal och har dessutom ett ungdomligt utseende för sin ålder. Elaka tungor kallar honom Little Lord Fauntleroy, efter bokens rättrådiga änglabarn.

Bellamy, en lugn magister, förklarade i tv att han inte stödde Orbáns beslut att kasta ut George Soros universitet. Men å andra sidan, menade han, har Soros själv sagt att han driver kampanj mot Orbán. Och Orbáns besked att varje land måste vara suveränt, inte underordnat EU, i migrationsfrågor, menade Bellamy var helt korrekt.

Det var ungefär det Nathalie Loiseau var ute efter. För Emmanuel Macrons strategi i EU-parlamentsvalet känns igen från våra egna breddgrader: Den som inte lägger sin röst på Renaissance backar i praktiken upp Europas högerpopulister. Macron eller Orbán. Macron eller italienska Legas Matteo Salvini. I första ledet förstås Macron eller Marine Le Pen, ledare för Nationell Samling, tidigare Nationella Fronten.

Strategin har sammanfattats som »Après nous, le Pen«, en ironi för alla som minns Madame de Pompadours »Après nous, le déluge«.

Kritiken mot upplägget har vuxit. François-Xavier Bellamy har uttryckt det som att valet mellan Macron och kaos är falskt: Sedan de »gula västarna« vällde ut på franska gator har Frankrike haft både Macron och kaos. Ändå har inte Republikanerna lyft. De ligger kvar kring 13 procent i opinionsmätningarna; strax ovanför 31 av de 34 listor, ett par av dem rester av det en gång stolta Socialistpartiet, som franska medborgare har att välja mellan på söndag.

Det gamla franska tvåpartisystemet är helt enkelt utplånat. Andelen antietablissemangsröstare – »dra-åt-helvete-röster«, för att använda ett populärt uttryck – har på några år vuxit från 25 procent till kring 45 procent av röstande fransmän, uppdelat på ytterkanter till höger och vänster. Man kan säga att landet fått ett nytt tvåpartisystem: Något slags mittenalternativ i form av Emmanuel Macron och en extrem, främst representerad av Marine le Pens Nationell Samling.

Det är dessa två drakar som svävar högt ovanför Republikanerna och de 31 andra i opinionsmätningarna inför söndagens val, båda kring 22 procent sedan veckor tillbaka. Kampen är oerhört jämn.

En tredje huvudperson saknades alltså också i tv-debatten förra måndagen: Jordan Bardella, först på Nationell Samlings lista. Bardella får både Bellamy och den 41-årige Macron att framstå som uråldriga. Han är 23 år gammal och kommer från de tuffa förorterna norr om Paris.

Det har inte gått så väl för Nationell Samling som Le Pen hade hoppats, men det har gått mycket sämre för La République En Marche än vad Macron väntat sig. Pånyttfödelsen, både för EU och En Marche, verkar dröja. Presidenten, sägs det, är arg och besviken.

Emmanuel Macrons väg till makten är häpnadsväckande.

När Macron segrade i presidentvalet i maj 2017, 39 år gammal, fanns en uppdämd längtan runt om i Europa efter en motvikt till EU-kritiker och Trumpfigurer. När Macron i den andra och avgörande presidentvalsomgången tog hem två tredjedelar av rösterna, mot Marine Le Pens tredjedel, beskrevs det som det möjliga slutet för högerpopulismens frammarsch. Att bara knappt tre procentenheter skilde mellan de två kandidaterna i den första omgången, glömdes bort.

Valet till nationalförsamlingen i juni 2017, då snabbt uppfunna La République En Marche vann majoritet i kammaren, stärkte bilden av Macron som en ostoppbar politisk kraft. Men valdeltagandet var historiskt lågt, i den andra omgången 42,6 procent, och andelen blanka eller förstörda röster var stor. Macrons majoritet i parlamentet vilar på stöd från ungefär 15 procent av röstberättigade fransmän. Sverigedemokraterna har ett större stöd bland svenska väljare än Macrons parti har bland franska. I senatsvalen i september 2017 förlorade La République En Marche 7 av sina 28 platser.

Macrons väg till makten är häpnadsväckande, men en av de häpnadsväckande sakerna är att han lyckats få en så dominant roll, utan bredare stöd än han faktiskt har.

Det stod tidigt klart att en av La République En Marches svagheter är att det är ett slags folkrörelse som byggts uppifrån. Macron själv och en liten krets teknokrater runt honom styr. De är mestadels män och har liksom presidenten en förkärlek för att klä sig i mörka kostymer, vit skjorta och mörk slips. De har fått öknamnet »Macrons mormoner«.

Emmanuel Macron har inte haft något emot att spela stark man. I juli 2017 kallade han nationalförsamlingen och senaten till Versailles och höll ett en och en halv timmestal, där han i mästrande ton förklarade för ledamöterna vad han förväntade sig av dem. Det talades om att Macron lagt sig till med »kungliga later«. I september samma år gjorde han något motsvarande, med siktet inställt på EU, ett ämne som redan från början intog en central plats i Macrons politiska kampanj. I nästan två timmar talade han på universitetet i Sorbonne och beskrev sin europeiska vision.

I EU-vänliga kretsar hyllades det som en milstolpe. På annat håll talades det syrligt om »macronsplaining«.

Ingen kunde ändå påstå att Macron bara ägnade sig åt tomma ord. Han drev snabbt igenom reformer av den franska arbetsmarknaden och skattesystemet, bland annat genom att avskaffa förmögenhetsskatten. Det gav resultat i sjunkande arbetslöshet, ökad sysselsättning, fler fasta anställningar, fler nya företag och ett inflöde av utländskt kapital.

Ändå vände sig opinionen mot Macron.

Ska man finna en startpunkt för Emmanuel Macrons politiska problem är säkerhetschefen Alexandre Benalla så god som någon.

I juli 2018 kunde Le Monde visa en bild av en polisman som gick lös på en ung demonstrant under förstamajprotesterna i Paris. Men polismannen var inte polis, utan säkerhetsexperten Alexandre Benalla, som formellt hade titeln vice stabschef hos presidenten. Såväl nationalförsamlingen som senaten tillsatte utredningar. De ledde i sin tur till konflikter, när regeringen anklagades för att lägga sig i arbetet.

Benallaskandalen närde misstanken att Emmanuel Macron själv anser sig kunna spela enligt egna regler. I dess kölvatten följde anklagelser om »demokratisk despotism«. Kritiken mot Macron började ta en specifik form. Han beskrevs som en motsatsernas man:

Macrons politiska ansats har populistiska drag, men han är djupt elitistisk. Han är en korsriddare för liberal demokrati, men hans instinkter och sätt att leda är auktoritärt. Han säger att den viktigaste kampen är den för att bevara medborgerliga friheter och rättigheter, men tvekar inte att inskränka dem när det passar. Han säger sig arbeta för den vanliga fransmannen, men hans politik gynnar de besuttna.

Förtroendet för Macron sjönk från mellan 50 och 60 procent i maj 2017, då han just valts, till strax under 30 procent, när förra året gick mot sitt slut.

Då, i november 2018, bröt De gula västarnas uppror ut.

Det var ett beslut om höjd drivmedelsskatt, framtaget av Macrons teknokrater, som utlöste upproret. Det fick snart fler och större dimensioner.

En var klyftan mellan stad och land. I den konflikten fanns också ett tydligt inslag av konflikt mellan en rörlig elit och ett platsbundet folkflertal som kände sig förbisett i många avseenden.

Emmanuel Macron, med sin examen från elitskolan ENA, sin bakgrund som finansbankir och sina välskurna kostymer, fyllde väl rollen som elitföreträdare.

En annan dimension hade att göra med EU och då främst euron. I Frankrike, liksom i till exempel Italien och Grekland, är den allmänna meningen att införandet av euron har lett till högre levnadsomkostnader. Det finns för den skull ingen stark opinion i Frankrike för att lämna euron eller EU, men för många fransmän har euron blivit en symbol för ett liv med små marginaler.

Det ställer Macron, med sin EU-vurm, i skottlinjen.

De gula västarna samlade aldrig sina krav, som varierade och bitvis var vaga. Det fanns inga egentliga ledare och därför heller inga att förhandla med. Det gjorde krisen besvärlig för Macron. Rädslan växte också för att han – en ledare som fött en rörelse – hade fått en rörelse på halsen som till sist skulle föda en konkurrerande ledare.

Efter nio veckor av demonstrationer, i mitten av januari i år, kom Macrons motdrag. I ett 2 330 ord långt brev till medborgarna utlyste han ett tre månaders »nationellt rådslag«.

När rådslaget avslutades hade 10 134 stormöten hållits, 16 337 »klagoböcker« samlats in och 27 374 mejl inkommit. Presidenten själv hade ägnat 92 timmar åt att delta i möten runt om i landet. Han beskrevs som outtröttlig av de som bevistat mötena, som ofta pågick i timmar och kunde fortsätta långt efter midnatt.

Resultatet skulle presenteras av Emmanuel Macron i ett tal på kvällen den 15 april, men fick skjutas upp efter att elden brutit ut i katedralen Notre Dame. Tio dagar senare, efter att mycket av innehållet redan läckt ut, höll Macron en två och en halv timme lång presskonferens, där han redovisade sina slutsatser och presenterade förslag. Scenografin var påtagligt enkel och nedtonad.

Det var en blandning av svulstigt språk och konkreta åtgärder. Han lovade att »återupprätta konsten att vara fransman« och att indexreglera pensioner. Makten ska skjutas ner i systemet, till det finmaskiga nät av borgmästare Frankrike fortfarande har. Det fanns mer populistiska drag, som ett löfte att slå igen, eller åtminstone i grunden reformera, hans eget gamla lärosäte ENA, som blivit ett slags kuvös för en styrande kast. Skattesänkningar ska ske för normalinkomsttagare nästa år och levnadsvillkoren på landsbygden förbättras.

Enligt en opinionsundersökning i Le Figaro ansåg 63 procent av fransmännen att Macron inte var övertygande i sitt försök till lyhördhet och ödmjukhet.

Macron själv talade om presskonferensen som inledningen av »akt II« i hans presidentperiod. Det var ett elegant sätt att låna de gula västarnas egen terminologi. De har från början talat om sina protester som akter i en pågående pjäs.

Macrons syfte med rådslaget var dels att visa att de gula västarna inte representerade alla fransmän, dels att vinna över de sympatisörer med de gula västarna, som i grunden inte betraktar sig som radikala eller samhällsomstörtande. På så sätt skulle de gula västarna marginaliseras.

Om det är måttstocken var Macrons rådslag framgångsrikt. De gula västarnas demonstrationer minskade under rådslaget till en tiondel av sin största storlek och har hittills inte återhämtat sin styrka. De domineras alltmer av hårdför yttervänster.

Men ytterligare ett syfte med det nationella rådslaget var att stärka Macron och hans parti i opinionen inför EU-parlamentsvalet. I det avseendet gav rådslaget liten eller ingen effekt.

Sedan november 2018, ungefär då de gula västarna växte fram, har Macron talat om helgens EU-parlamentsval som ett »ödesval för Europa«. Samma högerpopulistiska hot som fick Macron vald till president ska mobilisera väljarna i det här valet.

Kampen mot högerpopulismen är en av tre huvudrubriker i Macrons EU-politik. De andra två kan sammanfattas som förslag om ett gemensamt försvar och att stärka EU:s gemensamma gränser, främst genom ett utvecklat Schengensamarbete, och reformer av befintlig EU-politik inom allt från miljö till industriutveckling.

Macron har lätt att få stöd för kampen mot högerpopulismen. Detsamma gäller inte hans reformförslag.

Ett exempel är idén om en rejäl »eurozonsbudget«. Macrons tanke var från början att de 19 euroländerna skulle upprätta en gemensam budget som omfattade flera procent av områdets gemensamma BNP. Det skulle bli det första steget mot en verkligt gemensam finanspolitik. Nu diskuteras ett kraftigt nedbantat förslag som omfattar 22 miljarder euro under sju år, men även det har stött på patrull. Under ledning av Nederländerna har fem euroländer krävt att summan minskas avsevärt och att reglerna kring budgeten skärps än mer. Det är inte säkert att det blir något av förslaget alls.

Emmanuel Macron har över huvud taget svårt att bygga de politiska koalitioner som krävs för att få något gjort inom EU. Det gäller även i den avgörande relationen med Tyskland.

[caption id="attachment_554478" align="alignnone" width="750"] Ansträngd relation. Att Tysklands förbundskansler Angela Merkel gärna förhalar brexit är något som Macron inte gillar. Foto: Markus Schreiber[/caption]

I januari i år undertecknade Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel Aachenfördraget, 56 år efter att Charles de Gaulle och Konrad Adenauer undertecknade Élyséefördraget i Paris. Aachenfördraget är, liksom sin föregångare, ett vänskapsfördrag, som huvudsakligen består i ett löfte att de två länderna ska informera och konsultera varandra i europeiska frågor och fördjupa sitt europeiska samarbete.

Det nya fördraget är ungefär dubbelt så långt som Élyséefördraget, men innehåller inga avgörande förändringar. En hel del av de mer avancerade målsättningarna har snarast karaktären av önsketänkande. I skuggan av symboldokumentet har relationerna mellan Frankrike och Tyskland i stället försämrats.

Gnisslet mellan Tyskland och Frankrike nådde en topp när det senaste beslutet om att skjuta upp Storbritanniens utträde ur unionen skulle fattas. Från tysk sida såg man gärna en så lång förlängning som möjligt. Frankrike och Emmanuel Macron ville snarare se till att slutföra processen, inte minst för att den skymmer Macrons europeiska agenda. Frankrike gick segrande ur striden, men till priset av ett kyligare förhållande till Tyskland.

Någon verklig förbättring, ur Macrons synvinkel, är knappast nära förestående. Angela Merkels efterträdare som CDU-ordförande, Annegret Kramp-Karrenbauer, är också den mest sannolika efterträdaren på kanslerposten. Hennes idéer ligger i centrala frågor inte nära Macrons. Hon är kallsinnig till ytterligare centralisering inom EU och vill till exempel inte se några europeiska minimilöner. Hon har uttryckt önskemål om att Frankrike ska ge upp sin permanenta plats i FN:s säkerhetsråd och har bett fransmännen att slopa kravet på att EU-parlamentet ska ha ett andra hem i Strasbourg. I diskussionen om EU:s fortsatta utveckling har hon varit noga med att undvika den polariserande retoriska modell som är själva basen för Macrons politiska framgång: att striden står mellan farliga populister och goda EU-entusiaster.

Det här speglar delvis kulturella skillnader mellan de två länderna. Shahin Vallée, rådgivare till Macron under hans tid som ekonomiminister, har beskrivit det som att Macron inte förstår eller struntar i att tysk politik i väsentliga avseenden är olik den franska. Medan Frankrike är centraliserat, är Tyskland en decentraliserad förbundsstat. Det innebär att den tyska kanslern inte har samma politiska frihet som sin franska motsvarighet. Dessutom har den tyska decentraliseringen ett annat drag: det civila samhällets institutioner, inte minst fack och arbetsgivare, är aktiva och viktiga delar av tysk politik. Politiken i Tyskland består till stor del av en ständig förhandling mellan samhällets olika institutioner och nivåer.

Ska man spela på det tyska politiska pianot kan man därför inte göra det med franskt anslag.

Men det kanske största hindret för att Macron ska kunna bygga en effektiv allians med Tyskland är att ländernas intressen just nu drar dem åt olika håll, i stort och i smått. Det gäller handelspolitik, där Tyskland är betydligt positivare inställt till frihandelsavtal med USA än Frankrike. Det gäller samordningen inom eurozonen, där Tyskland är försiktigare än Frankrike. Det gäller försvarssamarbeten och geopolitiska överväganden: för Tyskland är det inte möjligt att tänka bort Polen, som, åtminstone för tillfället, är en motpol till Macron inom EU.

Närmast på tur står en konflikt om nästa kommissionspresident. Tysklands kandidat är kristdemokraten Manfred Weber. Socialdemokrater och liberaler hoppas på att Macron i stället ska stödja holländaren och socialdemokraten Frans Timmermans.

Den fransk-tyska axeln har gått i baklås. Det är ett annat skäl till att EU-parlamentsvalet är så viktigt för Emmanuel Macron. Han vill låsa upp EU:s framtid genom parlamentet.

Macrons debattartikel om en renässans för Europa, som publicerades i hela EU i början av mars, bemöttes artigt men avmätt. Nätpublikationen Politico försökte uppskatta sannolikheten för att Macrons förslag, som spänner från livsmedelsreglering och offentlig upphandling, till en gemensam budget och migration, fick gehör av EU. I tyngre frågor var slutsatsen att sannolikheten var liten.

Hade Macron hoppats på att artikeln skulle elektrifiera och mobilisera de EU-vänliga krafterna över hela kontinenten var den ett misslyckande, även i hans egna led.

Ett par veckor senare presenterade Stanislas Guerni, La République En Marches generalsekreterare, partiets lista till EU-parlamentsvalet. Det visade sig vara en spretig samling personer från olika håll. Toppnamnet Nathalie Loiseau kommenterade saken genom att ytterligare bygga under bilden av En Marche som ett enmansparti:

»Emmanuel Macron förenar oss, men vi kommer att jobba med våra ställningstaganden.«

Renaissancelistan kandiderar med nio huvudsakliga mål, som känns igen från Macrons tidigare program: De stora teknologibolagen ska beskattas till förmån för EU. Stora miljöinvesteringar ska genomdrivas. En europeisk armé ska skapas. EU-parlamentet ska få ökad makt i förhållande till andra delar av EU-maskineriet.

Det var inte Loiseau, tidigare EU-minister och rektor för ENA, som mötte entusiasm vid lanseringen, utan snarare listans andranamn, Pascal Canfin. Canfin tillhör De gröna och var tidigare chef för Världsnaturfonden i Frankrike. Han är en av få på listan med längre politisk erfarenhet och har suttit i EU-parlamentet tidigare.

Men i opinionsmätningarna gav inte heller det effekt. Väljarstödet låg kvar kring 22 procent, som det gjort i ett drygt halvår. Samtidigt har Nationell Samling sakta rört sig uppåt. För ett år sedan hade En Marche ett övertag på 12 procentenheter över NS. I de sista mätningarna före söndagens val har NS i stället en liten ledning.

En knapp förlust för Macrons lista skulle inte innebära några större skillnader i mandat i parlamentet. Den vore inte heller historisk. NS blev det största franska partiet i parlamentet redan 2014. Men eftersom Macron talat om ett »ödesval« och litat till en övertygande seger för att nystarta sitt parti, står ändå mycket på spel.

Hur mycket visade sig i slutet av förra veckan, då Macron fattade beslutet att själv vara dragaransikte på Renaissancelistans valaffischer. Det är ett anmärkningsvärt avsteg från den franska traditionen att presidenten håller sig utanför valrörelser under löpande mandatperiod. Från Macrons stab talades det om att »återsamla väljarbasen som röstade i den första presidentomröstningen«. Det var 24 procent.

Det bemöttes av spekulationer i att Renaissance och Macron inte har en etablerad väljarbas i traditionell mening. Kanske finns endast en hård kärna anhängare, på ungefär 5 procent av väljarna. Det är priset för att vara ett en toppstyrd enmansshow.

Renaissancelistans ambitioner är trots det högt satta. Väl i parlamentet har de sagt sig vilja bli kungamakare när kommissionens nya ordförande ska väljas. De talar om att ersätta den kristdemokratiska och liberalkonservativa EPP-gruppen som den starkaste kraften i parlamentet.

Det är inte en omöjlighet, även om Renaissance inte kommer att få mer än lite drygt 20 mandat.

Den stora förändringen i det kommande EU-parlamentet jämfört med dagens är att alla prognoser visar att EPP och den socialdemokratiska gruppen inte längre tillsammans bildar en majoritet. Det är en grundläggande förändring i ett parlament där just de två grupperna, de största i församlingen, kunnat klara ut alla maktfrågor mellan sig.

Renaissancelistan avser att bilda en koalition med de partier som i dag ingår i den liberala gruppen Alde, där både svenska Centern och Liberalerna ingår. Det skulle göra gruppen till den tredje största i parlamentet. Även om den fortfarande skulle vara mindre än de två stora grupperna, och inte heller kunde bilda majoritet med bara en av de två stora, skulle Renaissance/Alde ha betydligt bättre chanser att få inflytande i viktiga frågor.

Men det kommer inte att finnas några enkla och självklara sätt att bilda en majoritet i det nya parlamentet. Renaissancelistan, som enligt prognoserna blir det största partiet i den nya gruppen, har dessutom varit ovillig att binda sig alltför hårt åt något håll. Den franska positionen har varit att andra partier i parlamentet borde ansluta sig till en Renaissance/En Marchegrupp. Helst inte bara partierna i Alde, utan även till exempel de italienska Demokraterna, som nu finns i socialistgruppen, de tyska Gröna och grekiska Ny demokrati, som tillhör EPP.

I botten ligger Emmanuel Macrons ambition att bli den oomstridde ledaren för de EU-positiva krafterna, men hans drömgrupp i parlamentet – med partier från höger, vänster och mitten – skulle spreta betänkligt politiskt. Redan inom Alde finns en spännvidd från centerpartister, som motsätter sig europeisk centralisering och beskattning, till holländska D66 som vill ha ett »Europas förenta stater«.

»EU-politiken är skör«, sa nyligen en fransk statsvetare, »eftersom den bygger så mycket på presidentens tankar, inte på politiska realiteter«. Och även om en maktposition i EU-parlamentet kanske är Macrons bästa chans att åstadkomma något, är det ändå på koalitioner med andra medlemsländer som förändringar måste baseras. Men de politiska skillnaderna inom EU tycks växa och antagligen, paradoxalt nog, accentueras än mer när Storbritannien lämnar unionen. Läget är ungefär det här:

Frankrikes täta samförstånd med Tyskland är stukat.

Relationerna till ett annat grundarland, Italien, är kyligare än på mycket länge.

»Visegradsländerna« ser Emmanuel Macron som sin antites.

»Hansaländerna« i norra Europa har varit de som lutat sig närmast Storbritannien. När de måste omorientera sig ligger Tyskland närmast. Då förstärker de antagligen de mer frihandelsvänliga strömningarna inom Tyskland, vilket gör relationen till Frankrike än mer komplicerad.

Spanien är upptagen med sitt.

Hur ska den koalition se ut som Macron måste bygga, för att uträtta det han talar om?

Att kalla det ett politiskt jordskalv vore att ta i, men nog klirrade det en aning i franska vitrinskåp i början av förra veckan, då Andréa Kotarac meddelade att han avsåg att rösta på Jordan Bardella och Nationell Samling på söndag.

Kotarac ingick i vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchons presidentvalskampanj 2017, som samlade närmare 20 procent av rösterna i den första omgången. Mélenchon är nu gruppledare för France insoumise, »Okuvade Frankrike«, i nationalförsamlingen.

Även Kotarac har politiska förtroendeuppdrag för vänsterrörelsen, men deklarerade alltså förra tisdagen att han inte längre trodde på France insoumines och Mélenchons förmåga att försvara Frankrikes suveränitet.

»Jag ser valet till Europaparlamentet som ett unikt tillfälle att välja mellan att förstärka Macron och hans politik, som syftar till att införa ett federalt Europa, eller att rösta på den enda lista som kan slå honom kvällen den 26 maj«, förklarade Kotarac, som bara sa sig ha två ledstjärnor: folklig suveränitet och social rättvisa.

Det är varken första eller sista gången som ytterligheterna finner varandra. Men Kotarac ekar inte bara Le Pen och Mélenchon, utan även Macron. Han är ense med Frankrikes president om var den väsentliga konfliktlinjen ligger: mellan dem som håller fast vid nationen och dem som i stället vill sätta EU främst. Det sätter fingret på den största motsägelsen hos Emmanuel Macron:

Han presenterar sig som EU:s främste kämpe mot »populism« och bygger hela sin politiska karriär på det. Men hans val av konfliktyta har inte tagit död på »populismen«, eller ens försvagat den. Den har stimulerat den.

Och i den här valrörelsen har han snarare lyckats mobilisera sina motståndare än sina anhängare.

+++

EU-val 2019

Valet till Europaparlamentet 2019 hålls den sista helgen i maj – i Sverige och de flesta av länderna söndagen den 26 maj. I Sverige stänger vallokalerna 21.00.

Valet är det nionde allmänna och direkta valet till Europaparlamentet.

Europaparlamentet är unionens enda direktvalda institution och lagsstiftar tillsammans med Europeiska unionens råd.

751 ledamöter, varav 20 svenska, väljs till en mandatperiod av fem år.

Storbritannien deltar i valet eftersom landets utträde ur EU har skjutits fram till oktober 2019 eller tidigare om överenskommelse görs. När landet lämnat EU blir antalet ledamöter 705.

+++

Partigrupper

Europeiska folkpartiets grupp (EPP).  Hit hör Moderaterna och Kristdemokraterna. Nuvarande mandat: 219

Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater (S&D): Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ. 187

Europeiska konservativa och reformister (ECR): Sverigedemokraterna. 73

Alliansen liberaler och demokrater för Europa (Alde): Liberalerna och Centerpartiet. 68

Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL): Vänsterpartiet. 52

De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA): Miljöpartiet. 52

Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD): Inga svenska partier. 43

Nationernas och friheternas Europa (ENF): Bland andra franska Nationell samling. Inga svenska ledamöter. 23

***

Läs också Mikael Timm: Varför är det så svårt att älska EU?

Läs också Jörn Donner: Minnen av Europa

Läs också Vem får EU:s toppjobb?