Sveriges koldioxidsiffror har minskat i 50 år – men är det hela sanningen?
Den här texten publicerades första gången i juni 2019.
Ska Preem i Lysekil få bygga ut sitt raffinaderi och fördubbla sina koldioxidutsläpp? Den frågan vållar just nu huvudbry hos såväl politiker som i svenska domstolar.
– Om Preem får satsa 15 miljarder kronor på ännu mer fossila bränslen går det emot all den miljöpolitik som Sverige står för, säger Johanna Sandahl, ordförande för Svenska Naturskyddsföreningen som överklagat till Mark- och miljööverdomstolen. Ett besked om prövningstillstånd väntas de närmaste dagarna.
Med den nya investeringen skulle raffinaderiet bli den anläggning i Sverige som släpper ut mest klimatpåverkande gaser. Inom miljörörelsen är protesterna därför högljudda. Även miljö- och klimatminister Isabella Lövin är kritisk.
– Det är en investering som inte är hållbar och som går i motsatt riktning till vad vi vill åstadkomma, säger Lövin.
Om anläggningen får godkänt av domstolarna kommer regeringen antagligen att se över lagstiftningen och placera Preems satsning i långbänk.
– Sveriges riksdag antog 2018 en klimatlagstiftning som säger att vi 2045 ska ha nått ner till noll nettoutsläpp. Därför måste vi ha de verktyg som behövs för att stoppa beslut i fel riktning, säger Isabella Lövin.
Problemet är bara att Preem följer gällande regler och är betydligt bättre än sina utländska konkurrenter på omställningen till ett hållbart samhälle och koldioxidbesparingar.
Preem har blivit klimatfrågans moment 22. För att minska koldioxidutsläppen inom industrin har EU infört så kallad utsläppshandel. På »marknadsmässiga villkor« ska företag med stora utsläpp få betala dyrt medan de som minskar utsläppen gynnas ekonomiskt, eftersom de behöver köpa färre utsläppsrätter. Preem är med i denna handel och följer EU:s regler. Därför kan svensk domstol inte sätta upp villkor som begränsar företagets utsläpp.
– Utsläppshandeln är nog bra i teorin, men i praktiken är systemet fullt av kryphål, säger Johanna Sandahl.
– Preem behöver dessutom inte betala för sina utsläppsrätter, de får gratis tilldelning.
Mycket prat, lite verkstad med andra ord. När den ekonomiska krisen slog till 2008 havererade utsläppshandeln. Regeringarna såg då till att skydda sina egna företag genom frikostigare tilldelning. Marknaden översvämmades och priset på utsläppsrätter sjönk som en sten. Isabella Lövin hävdar dock att man nu åter skärpt reglerna, och från 2023 ska utsläppsrätter börja annuleras. Om nu inte den ekonomiska krisen slår till igen …
Att växthusgaser som koldioxid förorsakar klimatförändringar och en uppvärmning av jordklotet är de flesta i dag överens om. FN:s klimatmodeller visar att vi riskerar torka, sämre skördar, översvämningar och förödande effekter på vår välfärd. En påtaglig effekt kan också bli stora flyktingströmmar när folk flyr från svält och katastrofer.
Målet är därför att minska utsläppen av växthusgaser radikalt så att temperaturhöjningen 2050 stannar vid 1,5 grader. För att nå dit slöts 2015 det så kallade Parisavtalet.
– Varje land ska frivilligt lämna in siffror på sina utsläpp och samarbeta för en minskning, säger Svante Axelsson, nationell samordnare för ett fossilfritt Sverige.
– Att förändra frivilligt är den enda möjliga vägen framåt. Mer tvångsmässiga åtgärder har inte fungerat, och vi har ingen FN-polis som kan övervaka.
Svante Axelsson är veteran i branschen. Under många år var han generalsekreterare i Naturskyddsföreningen och en ständigt återkommande miljödebattör. Nu är han utsedd av regeringen för att leda Sveriges energiomställning. Och han gör det med ett gott humör, säger han själv. Optimismen har alltid funnits där och är nu något av en affärsidé.
– Det handlar inte om att fördela bördor och smärtsamma beslut. I stället ska vi i Sverige blir världens första välfärdsland som blir fossilfritt. Vi måste bli ett populärt föredöme som andra länder vill ta efter. Därför är det viktigt att omställningen sker med ett gott humör och inte med tvång och smärta.
Sverige kan också visa upp fina siffror. Naturvårdsverket slår stolt fast att Sveriges koldioxidutsläpp sedan 1990 har minskat med 26 procent. Därför anses det fullt realistiskt att Sverige 2045 når så kallade nettonoll-utsläpp. Utsläppen ska ner, men den sista biten på 15 procent ska klaras med »negativa utsläpp« – ny teknik för att lagra koldioxid under jord eller binda växthusgaserna i odlingar och produkter.
[caption id="attachment_558218" align="alignnone" width="709"]
Isabella Lövin (MP), miljö- och klimatminister. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT[/caption]
– De tekniska möjligheterna finns, nu är det den politiska viljan som måste till, säger Isabella Lövin.
Svante Axelsson räknar upp ett antal åtgärder som är på gång. Inom industrin utvecklas nu fossilfria produktionsmetoder. På SSAB exempelvis håller man på att ta fram ny teknik som gör det möjligt att framställa stål med lägre koldioxidutsläpp.
– Fossilfria metoder kan ge svensk industri en konkurrensfördel och samtidigt bli intressanta exportprodukter, säger Axelsson.
Att framställa stål utan koldioxidutsläpp är naturligtvis en ypperlig framgång. Men hur lyckat Sverige än blir på att ställa om till ett fossilfritt samhälle, kommer det inte att förändra världens klimat mer än marginellt. Sveriges »territoriella« utsläpp på 52 miljoner ton per år motsvarar ungefär två promille av världens CO2-utsläpp på 33 miljarder ton. Och samtidigt som Sverige minskat sina utsläpp med en fjärdedel har världens utsläpp ökat med 50 procent. USA, Europa och Japan har visserligen också minskat utsläppen, sedan 1990 med cirka 10 procent, men utvecklingsländerna har samtidigt fördubblat sina utsläpp. Kina exempelvis har 1990–2013 ökat med 400 procent.
Sedan Kina blev medlem i världshandelsorganisationen WTO 2001 har landet blivit något av världens verkstad som försörjer världsmarknaden med billiga produkter. Priset för denna nya arbetsfördelning är en rekordartad ökning av Kinas kolenergiförbränning. Vi i västvärlden har fått billiga importprodukter och kunnat ställa om till en mer tjänsteorienterad ekonomi, medan fattiga länder i syd tagit hand om industriproduktionen och de tunga utsläppen. Globaliseringen har omfördelat utsläppen, men knappast minskat dem. Tvärtom har utsläppen sannolikt ökat; fler transporter, rekordsnabb utbyggnad av fabriker och infrastruktur i Kina och Indien, och alltmer komplexa underleverantörskedjor där varorna slussas fram och tillbaka över jordklotet innan de slutligen blir färdiga produkter.
Skulle Sverige även räkna in de CO2-usläpp som förorsakas av de varor vi importerar skulle utsläppen bli mer än dubbelt så höga. Sveriges utsläpp per person är i dag 6–10 ton koldioxid årligen, mot 1,6 ton per capita i Indien. Spelet med att flytta runt utsläppen mellan länderna är i praktiken något av en charad. Vilket också gör debatten om Preemraff smått absurd. Deras nya raffinaderi skulle framställa bensin och diesel med betydligt lägre utsläpp av koldioxid än vad motsvarande raffinaderier släpper ut i andra länder. Men fördubblade utsläpp från Preem skulle göra det svårare för Sverige att uppnå sina klimatmål. Naturvårdsverket har tidigare sagt att utsläppen i Sverige måste minska med 5–8 procent per år för att målsättningen till 2045 ska klaras. Men i år tyder siffrorna i stället på att Sveriges utsläpp för första gången ökar igen, med en procent, och Naturvårdsverket väljer nu att rikta uppmärksamheten på längre sikt och genomsnitt.
Isabella Lövin glädjer sig åt att en grön våg sveper fram över Europa efter Europavalet. Men hon erkänner också att hon är oroad för alla populistiska krafter som misstänkliggör de nödvändiga klimatåtgärder som måste göras.
– Vi har inget val, omställningen måste genomföras och det är oerhört bråttom, säger hon. Att USA:s utrikesminister Mike Pompeo vid senaste mötet i Arktiska rådet vägrade att skriva under den gemensamma deklarationen därför att ordet klimatförändringar fanns med, tycker hon är bedrövligt.
– Pompeo pratade bara om hur Arktis ska bli ett eldorado för olja, gas och mineraler.
Med det är inte bara USA som stretar emot. Även inom EU finns länder som inte vill delta i klimatomställningen. Och på många håll i Europa växer opinionen mot åtgärder som riskerar att drabba vanligt folk. I Sverige har 300.000 människor skrivit under Bensinuppropet 2.0. Isabella Lövin ställer sig dock kallsinnig till de protesterna.
– Vi måste ställa om. Annars drabbas alla människor, även de som skrivit på det där uppropet. Prisökningen på bensin beror ju inte heller på någon ökad skatt utan orsakas av höjt oljepris och sänkt kronkurs.
Regeringens kritiker hävdar att subventioner till elbilar i det så kallade bonus malus-systemet, liksom pågående översyn av reseavdragen kommer att gynna den välbeställda medelklassen medan låginkomsttagare missgynnas.
– Vissa grupper får betala och det är därför vi ser sådant som Bensinupproret, säger Lars Anders Johansson, redaktör på Timbro.
– Att straffbeskatta landsbygden är ohållbart.
Enligt Lars Anders Johansson sker 77 procent av landets persontransporter med personbil, medan den samlade kollektivtrafiken bara står för 10 procent av transporterna, och cykeln för bara en procent. Fortfarande bor en stor andel av Sveriges befolkning (30 procent) på landsorten och i småorter. De är beroende av bilen, och att ensidigt inskränka på biltrafiken, minskar deras frihet. Den nuvarande inriktningen som ensidigt gynnar storstadsområdena kommer att leda till starka protester, tror Lars Anders Johansson. Så har redan skett i Frankrike med de Gula västarna.
– Att som Per Bolund (MP) sitta i tv och nedlåtande säga att de som klagar över bensinpriset borde köpa en elbil, är ju ungefär som när Marie Antoinette gav den svältande befolkningen rådet att äta bullar.
Skulle klimatåtgärderna upplevas som alltmer orättvisa, och dessutom genomskådas som verkningslösa, finns risken att den nuvarande klimatpolitiken havererar. Att flytta runt utsläppen från land till land kan ge vissa regeringar fina siffror, men är inte särskilt hållbart.
– Att vår konsumtion bokförs på andra länder är knappast någon lösning, säger Carl Schlyter, tidigare kollega med Isabella Lövin men nu i spetsen för ett nytt miljöparti – Vändpunkt.
– Världens koldioxidutsläpp är inte enda problemet, vi förstör just nu hela vårt ekosystem. Fler elbilar kräver nya gruvor. Och även om tekniska lösningar kan minska utsläppen exempelvis med 30 procent vid cementtillverkning, så är utsläppen efter nio år lika stora igen med nuvarande tillväxttakt. Det som krävs är i stället en helt ny utvecklingsmodell. Nuvarande tillväxtsamhälle kommer aldrig att klara miljöproblemen.
Ekonomisk utveckling har alltid varit tätt knuten till ökad energikonsumtion. Världens årliga tillväxt följer nästan exakt kurvan för ökad energiförbrukning. Att ökad ekonomisk aktivitet kräver fler transporter, mer råvaror och mer elektricitet är ganska självklart. När utvecklade länder som Sverige på senare år kunnat påvisa tillväxt utan ökad energianvändning, beror det snarare på den internationella arbetsfördelningen än på att sambandet mellan energi och tillväxt har upphört.
Världens tillväxt är fortfarande helt beroende av fossila bränslen (85 procent) medan andelen förnybart är lägre än 5 procent. Faktum är också att de enda tillfällen då koldioxidutsläppen i världen faktiskt har minskat, är under de år tillväxten ersatts av ekonomiska kriser och lågkonjunktur. Exempelvis har CO2-utsläppen minskat 1973–74, 1979–82, 1990–93 och 2008–2009.
En brutal väg att få ner koldioxidutsläppen är naturligtvis ekonomisk kris och en världsomspännande lågkonjunktur. Men en sådan väg är det ingen politiker som frivilligt vill förespråka. I stället är förhoppningen att tillväxten ska fortsätta, mer eller mindre i det oändliga.
– Att vi ska minska tillväxten för att på så sätt rädda klimatet tycker jag är en alldeles för grov debatt, säger Svante Axelsson.
– Uppriktigt sagt så skiter jag i hur hög tillväxten blir, huvudsaken är att vi bygger om till ett fossilfritt samhälle. Och när vi ska ändra på allt från transporter till stora investeringar i industrin, så resulterar det naturligtvis i tillväxt. Även att bygga om är tillväxt.
LÄS OCKSÅ: Den klimatsmarta miljöboven
Svante Axelsson gör jämförelser med krigsekonomin under andra världskriget. USA ställde på kort tid om sin bilproduktion till vapentillverkning, en omställning som dikterades av nationella behov. Då som nu måste statsmakten ingripa och diktera villkoren.
– Staten måste skapa det investeringsutrymme som krävs för att vi ska gå i land med alla nya satsningar som krävs.
Förhoppningen är att förnybar energi – och enligt en del förespråkare även kärnkraft – inom några decennier ska kunna ersätta det fossila energibehovet, och därmed göra det möjligt med fortsatt tillväxt i världsekonomin. Uppgiften är gigantisk och kommer att kräva enorma investeringar. EU-kommissionen uppger att klimatomställningen kräver investeringar på 180 miljarder euro om året fram till 2030 för att nå målen (EU:s budget för 2019 är på 148 miljarder euro, EU-ländernas samlade BNP låg 2017 på 15,3 biljoner euro).
– Omställningen kommer inte att kosta enorma belopp, säger Isabella Lövin.
– Pengarna finns, diskussionen gäller hur vi ska styra de resurser vi redan har. Om exempelvis de subventioner som i dag går till fossilindustrin i stället användes till förnybara bränslen skulle vi komma långt.
Hon tillägger:
– Klimatomställningen ska inte ske genom ökad skuldsättning.
Världens skulder är redan gigantiska. Vid finanskrisen 2008 kollapsade banker för att utlåningen varit alldeles för hög och det utlovades att skulderna nu skulle sjunka. Men sedan dess har världens skulder i stället ökat med 43 procent. För 2018 hamnade de på 244 biljoner dollar (244 trillion dollar).
Det är knappast förvånande att Kina dras med de allra högsta skulderna. Upplåningen i Kina har fyrdubblats på sju år, enligt Bloomberg. Den kinesiska regimen står nu inför samma dilemma som många skuldsatta länder förr eller senare måste tackla: Hur ska man kunna strypa krediterna utan att få ekonomisk nedgång och arbetslöshet?
I Kina liksom i övriga världen ökar skuldsättningen betydligt snabbare än BNP-tillväxten. Världens ekonomi har blivit drogberoende. Doserna med nya krediter måste hela tiden höjas för att åstadkomma samma stimulans. Tanken svindlar när man tänker på att dagens skulder på 244 biljoner dollar en gång ska betalas tillbaka. Ekonomin måste med andra ord kraftigt expanderas för att generera de vinster som behövs för att klara amorteringarna. Skulle dessutom klimatomställningen lånefinansieras, Gud förbjude, ökar skuldsättningen ännu mer och lägger en ännu större börda på framtida generationer att hantera.
Att klimatomställningen kommer att kräva en kraftigt expanderande ekonomi, och de effekter det innebär för hela det ekologiska systemet, är dock inget som den politiskt korrekta klimatopinionen ägnar särskilt mycket uppmärksamhet. Diskussionen har i stället allt mer kommit att handla om att man ska äta mindre kött och känna »flygskam« vid flygresor. Man individualiserar skulden för ett samhällsförstörande system, tycker Carl Schlyter, som i EU-valet bara fick 0,1 procent av rösterna. Han är en ensam röst i öknen.
– Vi måste minska tillväxten och få stopp på den ständiga skuldökningen. Nyckeln är att reglera bankerna som i dag ständigt kan öka utlåningen med nya raffinerade instrument. Att pumpa upp en syntetisk efterfrågan med ständigt högre skulder håller inte. Ska vi hålla oss inom de planetära gränserna måste ekonomin krympa och konsumtionen minska.
Ett av Carl Schlyters förslag är att införa en rejäl arbetstidsförkortning, och på så sätt frigöra mer tid för folk att ägna sig åt annat än att producera mer varor. Men arbetstidsförkortning är just nu i denna »arbetslinjens« tidsålder ingenting som politiker tycks ägna intresse åt. Till och med Naturskyddsföreningen tvekar. Johanna Sandahl:
– Det beror ju på vad folk skulle göra på sin fritid, om folk reser på semester och börja flyga mer kan det ju bli negativt för klimatet.
Går det över huvud taget att frivilligt ställa om till lägre tillväxt, eller kommer ekonomin då att krascha, eftersom skulder som ska betalas inte längre kan amorteras? Meningarna är delade. Att gradvis lätta på skuldbördan tycks vara väldigt svårt. Kinas president Xi Jinping har under det senaste året närmast i schizofreni pendlat mellan att införa kreditrestriktioner och sedan strax efteråt pumpa ut nya pengar. Kinas ekonomi tycks ändå gå in i en lågkonjunktur med sjunkande produktion och ökad arbetslöshet. Ett gott tecken kan tyckas vara att Kinas koldioxidutsläpp inte har ökat särskilt mycket på de senaste fem åren, antagligen mer orsakat av lägre ekonomisk aktivitet än introduktionenav förnybar energi (som dock fördubblats på fem år).
Chefen för OECD-ländernas energiorgan IEA, Fatih Birol, konstaterar i sin senaste rapport att två tredjedelar av världens energiinvesteringar går till fossil energi, medan en tredjedel investeras i förnybart, kärnkraft och energieffektivisering.
– Jämfört med 2015, när Parisöverenskommelsen gjordes, tycks intresset för koldioxidsnåla investeringar och policyer börja ebba ut, säger Fatih Birol till Financial Times.
– Om det fanns en större politisk vilja hade vi sett siffrorna gå i motsatt riktning. Ansvaret för investeringsflödena och vilken väg de går ligger på världens regeringar.
För 2018 har investeringarna i förnybart minskat med en procent, medan satsningar på kol i stället börjat öka igen för första gången sedan 2012, med 2,6 procent för 2018. Sedan oljepriset rasade 2014 har dock de totala energiinvesteringarna i världen minskat kraftigt. IEA varnar därför för en kommande energibrist när nuvarande oljefält sinar och inte ersätts av nya. Tiden från prospektering till att sätta ett nytt oljefält i produktion brukar vara åtminstone fem år. Under de senaste tio åren har så kallad skifferolja från USA utgjort praktiskt taget hela ökningen av världens oljeproduktion. Men skifferoljan har kort livslängd, och trots ny teknik har borrhålen en relativt kort produktionstid innan de sinar.
– Den slutsats man måste dra är att världen inte investerar tillräckligt för att kunna upprätthålla dagens nivå av energikonsumtion, och att man inte heller investerar tillräckligt i renare teknologier för att ändra kurs. Hur man än tittar så bäddar vi för stora risker i framtiden, säger Fatih Birol i ett uttalande.
IEA:s slutsats är att vare sig vi vill eller inte så kommer energikonsumtionen tvingas att minska under de kommande 5–10 åren. Tillväxten kommer därmed inte att kunna upprätthållas som tidigare, men koldioxidutsläppen kan mycket väl sjunka.
Kanske är det dags att inte bara diskutera hur nya tekniska lösningar och dyra investeringar ska ge ett fossilfritt samhälle, utan också hur samhället ska utformas när energiresurserna minskar och skuldbördan blir allt tyngre att bära.
