Vettlös etikett

Det är antagligen ingen dum idé att läsa Lena Anderssons ”Om falsk och äkta liberalism” under semestern, men jag kommer inte att göra det. Det beror på titeln.

Ska man tala om något är det alltid bra att veta vad man talar om. Man ser det till exempel i den här debatten om ”mångkulturalism” som — känns den inte fyra-fem år gammal? — blossat upp igen. Nyamko Sabuni var väl patient 0, den ursprungliga smittspridaren, den här gången, men hon drog sig ur så snart debatten startat. Nu står Ebba Bush Thor på kommandohöjden istället och en hel massa människor, bland annat Margit Silberstein och Nalin Pekgul, deltar i bataljen.

Saken är bara den att de flesta som deltar verkar tycka ungefär samma sak: bor man i Sverige ska man följa svenska lagar och bete sig på ett sätt som fungerar i samvaro med andra. Ingen, som jag har stött på, har något emot att folk firar chanukka, eller att det finns kebabstånd.

Mångkulturdiskussionen är på så sätt mestadels en skendiskussion. Den bygger på att man inte definierar begreppen, för skulle man göra det fanns inte mycket kvar att tala om. För bara sju, åtta år sedan var det kanske annorlunda. Då fanns det företrädare för riksdagspartierna som inte var säkra på om de var mot sharialagar för vissa grupper. Nu går sådan mångfald inte ens hem i jätteliberala Centern, som förra året tog avstånd från en av sina nämndemän av just det skälet.

Mångkulturalismen i sin naiva ideologiska form är redan död.

Men att precisera begrepp betyder inte alltid att man löser upp skenbara konflikter. Ibland betyder det snarare att man försöker definiera bort verkliga konflikter. Det är därför jag inte gillar Lena Anderssons titel: ”Om falsk och äkta liberalism”.

Det är klart att man kan tänka på liberalism som en enhetlig, motsägelsefri och sammanhängande ideologi. Då är det rimligt att identifiera allt om sticker ut, eller skiftar i färg och skära bort det. Men man kan också tänka på liberalism som en historisk idétradition. Då blir spretigheten, motsägelserna och det idémässiga lappverket inte ett problem, utan ett faktum. Till och med ett tecken på liv.

Jag är mer intresserad av det senare än det förra. Helt enkelt därför att jag tror att det är där de intressanta diskussionerna döljer sig. Det betyder inte att liberalismen blir innehållslös. Ideologier är som människor: de kan mycket väl ha en kärna, utan att för den skull vara allt igenom rationella och tillrättalagda.

Att definiera vad man menar har jag inget emot. Men just valet av ord — ”äkta”, ”falsk” — får mig att direkt tappa intresset. Det påminner mig om svettiga källarövningar i ideologisk renhet under mina tonårs nyliberala puritanism.

Naturligtvis är Lena Anderssons bok bättre än så. Men jag kommer inte förbi titeln.

Jag misstänker dessutom att vi är på väg in i en ny explosion av den här typen av stumt etiketterande. Och den börjar tråkigt nog med egenetiketterande.

Thomas Engström kom för någon vecka sedan ut som ”vänster” på Aftonbladets kultursida. Det är en artikel i en serie om varför man är ”vänster”. Beskedet var inte en jätteöverraskning, eftersom Thomas är en person som ständigt verkar vara i rörelse, både fysiskt och intellektuellt. Ett tag åt det konservativa hållet, sedan en av Annie Lööfs stora fans och nu alltså detta. Men artikeln är lite märklig. Den går ut på att den som inte är vänster stöder ”utsugning, förnedring och slaveri”. Att inte vara ”vänster” är att kunna leva med skammen att göra det. Kan man inte leva med skammen, måste man vara ”vänster”.

Ett antal frågor inställer sig. Till exempel: utsugning, förnedring och slaveri är inte alldeles okända i samhällen med vänsterprägel. Och nu talar vi inte bara om realsocialistiska diktaturer, utan allmänt progressiva länder. Till och med den svenska välfärdsstaten, även om just slaveriet är av begränsad omfattning här.

I tidigare inkarnationer skulle Engström säkert hållit med om att den typen av negativa aspekter av mänskligheten är just allmänmänskliga. De sticker fram sina fula trynen varhelst människor finns, ty den mänskliga naturen innehåller mörker likväl som ljus. Det bästa vi kan åstadkomma för att tygla sådant är samhällen med ett så stark rättskänsla som möjligt och där makten utsätts för något slags motvikt och kontroll. Visst har vänsterrörelser bidragit till sådana system. De har också underminerat dem, så snart maktdelning och rättsväsende hotat den egna makten. Rättsstaten har ofta beskrivits som ett problem, till och med bland svenska socialdemokrater.

Och visst, jag begriper att det finns et globalt perspektiv. Men jag vågar påstå att förhållandena inte är de motsatta på jordklotet som helhet. Utsugning, förnedring och slaveri minskar i världen främst därför att system som inte på något enkelt sätt kan kallas ”vänster” sprider sig. De minskar i samma takt som rättsstaten breder ut sig och den politiska maktfullkomligheten begränsas.

Det finns en mängd andra frågor som vore intressanta att väcka apropå den här artikeln. Till exempel hur Engström någonsin kunnat vara annat än ”vänster”, med den definitionen han använder för ”höger”. Det här är, om vi nu ska tala klartext, egentligen en artikel som går ut på att Thomas Engström förespråkar det goda, snarare än det onda. Det är bra, men kanske inte så omvälvande. Jag tror att Thomas i allt väsentlig var god även när han tyckte sig vara "höger". Och det som verkligen intresserar mig med texten är egentligen detta: varför är det så viktigt med den här etiketten? Varför känner sig Thomas Engström så starkt för sin egen etikettering att han måste skriva en artikel om vad han anser sig vara?

Det är en ärlig fråga, för jag begriper verkligen inte.

Det hade gått att skriva samma text — kanske till och med bättre — utan att blanda in etiketterna. Är etiketten där, bara för att kulturredaktionen redan hade satt temat? Jag tror inte det. Det verkar som om etiketten är huvudsaken, eller åtminstone en stor sak, för Engström.

Thomas Engström är ”vänster”. OK. Nu vet vi det. Men varför är det intressant? Hur höjer eller sänker det nivån på hans argument?

En sak verkade Engströms artikel utlösa, nämligen en annan artikel på samma sida.

Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, men för tillfället tjänstledig, skrev några dagar senare sitt svar på frågan varför hon är vänster. Hon höjde insatserna i etikettstävlingen. Hennes artikel har rubriken ”Jag har slutat att kalla mig vänster”.

Linderborg vill inte hamna på samma sida som DN:s ledarredaktion eller ett gäng centerpartister. Risken för det verkar ganska liten, i en genomsnittlig åskådares ögon, men det räcker inte för Linderborg. Etiketten måste vara den rätta. Så Linderborg är ”socialist”. Inte ”vänster”. Hennes resonemang är ett slags utredande av vad som är äkta och falsk vänster.

Så var vi där igen.

Jag misstänker att detta kommer att fortsätta. Vi har framför oss en tröstlös tid av egenetiketterande. Inom kort kommer antagligen den tjattrande klassen att börja bära namnskyltar: "Hej, jag är Thomas och jag är vänster", "Hej jag heter Åsa och är socialist. Ha en bra dag". En prydlig märkning av jaget, som vore det inget annat än en konservburk fylld med årets sylt: körsbär, hallon, jordgubbe, björnbär.

Och ändå är det smaken, inte etiketten, som räknas till slut.