15 år sedan födelsen: Alliansens uppgång – och fall

I ett vanligt femtonårsfirande finns mycket av första steget in i vuxenheten. Det blir tillåtet att köra moppe, rent av ha sex. Myndighetsåldern 18 kan dessutom anas, liksom debutåldern på Systembolag fem år bort.

Alliansens femtonsårsfirande blir däremot en tillbakablick på en tid när fyra partier och partiledare kunde hänga ihop och lirka sig fram till en enighet på de flesta områden. Vuxna människor som kunde ge och ta och som uppenbart trivdes ihop.

En tid som definitivt upphörde i och med Januariavtalet.

Högfors, 30 augusti 2004

En kvartett sommarklädda politiker sammanstrålade i Maud Olofssons trädgård på den västerbottniska landsbygden. Leende. Fulla av framtidstro. De hade inte alltid kommit överens, hade rent av haft svårt att enas i vissa frågor, som kärnkraftens framtid. Men nu hade de sin chans. En möjlighet att en gång för alla bryta den socialdemokratiska dominansen i svensk politik. Sex arbetsgrupper skulle formulera gemensamma ståndpunkter på politikens viktigaste områden.

Receptet var också organisation: gemensam valstrategi, politik förberedd till sista kommat och en äntringsstyrka som snabbt skulle samordna de fyra partiviljorna i Rosenbad. Med pärmar fyllda av allt från de stora strategierna till vem som skulle kunna bli jordbruksministerns pressekreterare.

Fast tillresta media som hade hoppats på ett unikt fototillfälle, värdinnan Maud Olofsson hade ju sagt hon bjöd in även till badtunnan, blev besvikna. Det blev en trädplantering i stället.

[caption id="attachment_577737" align="alignnone" width="991"] Alliansen bildades på Maud Olofssons gård i Högfors, Västerbotten, 30 augusti 2004. [/caption]

Bankeryd, 30 augusti 2005

I det sömniga villakvarteret utanför Jönköping undrade folk vad som pågick i den vita mexitegelvillan på Slädvägen, hemma hos Göran Hägglund. Villaträdgården där den ettåriga alliansens ledare träffades var fysiskt mer begränsande än Högfors. Men nu hade man också närmat sig de verkliga knäckfrågorna när de skulle börja formulera en gemensam ekonomisk politik. Jobbskatteavdraget kunde de enas om – men vad var priset i form av utgiftssänkningar?

Moderaterna hade sin linje klar, ersättningen vid sjukdom skulle sänkas till 65 procent. Folkpartiledaren Lars Leijonborg var emot och en tuff batalj mellan honom och Anders Borg tog fart. Först framåt midnatt löstes den när Fredrik Reinfeldt tog in Borg för ett enskilt samtal och körde över honom. På presskonferensen dagen efter var sjukersättningen 80 procent. Besparingarna skulle i stället tas i andra ersättningssystem, som a-kassan. Eftergiften till alliansens dåvarande lillebror, KD, sparades till Almedalsveckan valåret 2006, då Hägglund på partiets dag kunde deklarera att fastighetsskatten skulle bort med en alliansregering.

Maramö, 26 februari 2013

Valförlusten 2014 kom inte som någon förvåning, redan ett år före valet tappade de borgerliga mark hos väljarna. Det mest centrala man hade kommit överens om 2004–2006 tillsammans var genomfört. Annie Lööf var nog på rätt spår när hon i Almedalen 2012 beskrev sina känslor som ny partiledare och näringsminister:

– Jag saknade något. Från början kunde jag inte ta på det. Men efter ett tag förstod jag. Det saknades reformtempo. Reform­iver, sa hon och pratade om ett »Alliansen 2.0«.

Uppgraderingen skulle ta sin början på Annie Lööfs föräldrahem i Maramö utanför Värnamo. Men nystartkänslan ville inte infinna sig. Annie tappade sin korv i glöden, på Twitter hånades kvartetten för sin, åtminstone politiskt, innehållslösa träff. Talande för värdens otålighet var att fototillfället med korvgrillningen skedde över öppen eld, inte glöd. De svarta korvarna var inte aptitliga men som sagt rätt symboliska.

[caption id="attachment_577732" align="alignnone" width="991"] Nya Alliansen. Annie Lööfs föräldrahem i Maramö utanför Värnamo blev plats för en uppdaterad version av Alliansen inför valet 2014.[/caption]

Järla Sjö, 4 juni 2014

»Fame! I’m gonna live forever. Baby, remember my name«, sjöng Irene Cara i högtalarna. Den inhyrde uppvärmaren Peter Rylander hade dragit på sig en orange Allianströja. Han hoppade upp på scenen i den gamla Lavalhallen i Nacka: »Visa en extra kick av glädje, det här är vår kickoff!« försökte han få i gång publiken på Alliansens valupptakt.

Anders Borg på andra bänkraden verkade bara vilja försvinna och det som skulle bli ett Allianskonvent med de fyra partierna som inledning på valrörelsen blev mest uppmärksammat för den pinsamma uppvärmningen. Det var inte slutet för Alliansen, men början på slutet. I valet tappade de fyra partierna tio procentenheter jämfört med valet 2010.

Riksdagen, 18 januari 2019

Annie Lööf ringde Ulf Kristersson 15.03 på fredagseftermiddagen och berättade att hon på en presskonferens 15.30 skulle meddela att Centerpartiet, Socialdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet kommit fram till en överenskommelse i regeringsfrågan. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunde bilda en regering med stöd av Centerpartiet och Liberalerna.

– Den regering vi nu är beredda att tolerera kommer behöva förtjäna Centerpartiets förtroende. Detta är ingen fribiljett till Stefan Löfven. Han får inte återgå till att föra vänsterpolitik igen, sa Annie Lööf på presskonferensen.

Kanske var bilderna från valnatten 2018 de mest talande. Ebba Busch Thor pratar med Ulf Kristersson som lutar sig mot henne, på andra sidan lutar sig Annie Lööf mot Jan Björklund och viskar något i hans öra. En illustration av att alliansen verkligen var delad och den hösten och vintern gick mot sin död.

[caption id="attachment_577733" align="alignnone" width="991"] I januari fick Ulf Kristersson ett samtal av Annie Lööf där hon meddelade att Centerpartiet kommit överens med Socialdemokraterna om regeringsfrågan. Även L följde med.[/caption]

Kan Alliansen återväckas? Ja, i alla fall inte på kort sikt. De senaste åren tyder det mesta snarare på att allianspartierna utvecklas åt olika håll också till sina väljargrupper, med M-KD på ena sidan och C på andra, med L som ett lite osäkert kort i dag.

Det kollektiva minnet påminns dagligen om alliansens nu bespottade migrationspolitik och effekterna av den där fastighetsskatten som rök. Och snarare förstärks de konservativa inslagen hos M och KD som i sin väljarbas rör sig allt närmare SD i många frågor. Med främst C som ett allt mer liberalt parti som allt tydligare tar ut distansen mot både konservatism, nationalism och populism.

Närmande mellan allianspartierna hade en föregångare i Timbros ”Ekumeniken”, ett projekt som leddes av Ulf Kristersson, där man skapa en mötesplats för unga inom de borgerliga partierna. Ekumeniken hade en stor betydelse för Alliansens bildande, därifrån hämtade folk till de gemensamma arbetsgrupperna och av dem fick många tunga positioner under alliansåren.

Det vore svårt att tänka sig samma möten i dag mellan unga MUF och KDU-ledare å ena sidan och CUF och LUF-ledare å andra.

Ett nytt alliansbygge ligger därmed minst någon eller några politiska generationer bort.