David Eberhard: Ta dig i kragen – det hjälper!
Toppbild: TT
Jag har en viss faiblesse för att göra lätt självdestruktiva saker. I alla fall tycks mina vänner och anhöriga tro det. På min 50-årsdag fick jag i present av mina barn ett fallskärmshopp. Och ja, jag vet att det är tämligen säkert och kanske inte kan räknas som självdestruktivt, men det hör till saken att jag är höjdrädd så jag tog emot gåvan med viss skepsis.
Med sådana barn behöver man inga fiender …
Fallskärmshoppet var inte så farligt. Det var inte särskilt spektakulärt heller, utan kändes mest som att flyga runt lite grann. Kanske inte så konstigt — det var ju det jag gjorde. Men det var härligt att göra något som jag egentligen inte vågar.
När mina närmaste vänner — också i 50-årspresent — gav mig ett deltagande i en galen tävling som heter »Tough viking« kunde jag hålla mig för skratt. Det är en 15 kilometer lång bana med 23 hinder. Man ska, bland mycket annat, häva sig upp med rep över skyhöga murar och klänga i gallertak, bada i lera, möta amerikanska fotbollsspelare som försöker knuffa en av banan och avsluta med att få elstötar innan målgång.
Med såna vänner behöver man inga fiender …
»Tough viking« var, till skillnad från fallskärmshoppet, däremot en fullkomligt underbar upplevelse. Jag var tvungen att träna fem dagar i veckan i två månader för att ha någon som helst chans att ta mig igenom, men det var det överlägset roligaste lopp som jag gjort och känslan av att ha klarat av det var fantastisk.
Nu har det gått några år och i somras anmälde min fru mig till nästa utmaning: »16 weeks of hell«. Efter att ha diskuterat igenom det med henne gick jag med på det och sedan en tid har jag påbörjat resan i helvetet. Man äter särskild kost med periodisk fasta och ska gå 112 powerwalks på 112 dagar. Utöver det gör man 84 styrketräningspass som vardera tar minst 75 minuter.
Med en sådan fru behöver man inga fiender?
Eller också är det precis tvärtom. Självklart handlar det inte om självdestruktivitet. Det handlar om att ge sig själv — eller någon man bryr sig om — utmaningar. Jag har haft många utmaningar som hjälpt mig genom livet. Att skriva fem böcker under samma tid som jag arbetat heltid och skaffat ytterligare sju barn (jag har nio), är en annan typ av utmaning som gjort att jag inser att det är enklare att utföra saker under press än att se tiden an och vänta på inspiration.
Jag tror att alla människor kan pressa sig att göra mer än de tror de klarar av. Jag tror också — med starkt stöd i vetenskap — att stress och krav på en själv stärker de allra flesta av oss. Att förväntningar är viktiga, inte bara för att man uträttar mer, men också för att man mår bättre av det. Tvärtemot dagens omhändertagande hållning där man oroar sig över att någon kräver någonting alls av en annan människa.
Den amerikanske professorn i psykologi Jonathan Haidt åker världen runt och ifrågasätter den moderna myten om att »anything that doesn’t kill you makes you weaker«, som kommit att ersätta det gamla talesättet som sa motsatsen. Han har rätt. Jag skrev om saken för drygt tio år sedan i min första bok »I trygghetsnarkomanernas land«. De låga förväntningar vi har på oss själva, vår omgivning och våra barn riskerar att göra oss psykiskt sköra och ger oss alltid ursäkter för att inte göra vårt bästa. De som förlorar på det är inte de som har det ekonomiskt bra och psykosocialt stabilt, utan alla dem som faktiskt skulle må mycket bättre av att någon empatiskt hjälpte dem att ta tag i sitt liv, i stället för att tycka synd om dem.
Hade de vänner, barn och en fru av samma slag som de jag har, skulle de må bättre.
