Hakelius: Ett våldsamt klassamhälle där krigsherrar sätter reglerna

”Klassamhälle” är ett begrepp som snarare ger upphov till nostalgiska leenden än vrede. Det säger något om hur lätt det är att bli blind för sin egen tid och dess problem.

Runt om i Sverige har små orter tömts på sina invånare. Det är en del av urbaniseringen och globaliseringen. Kommunerna slåss mot en hopplös ekonomi. När flyktingvågen kom var det flera sådana kommuner som såg den som en intäktskälla: ta emot så många som möjligt och håva in statsbidragen.

På kort sikt gav det intäkter. På längre sikt var det ytterligare en spik i kistan för de flesta avfolkningskommuner. Statsbidragen tar slut. Kvarvarande invånare känner sig trängda av de nytillkomna och än fler känner sig tvingade att flytta bort från en bygd de inte längre känner igen. Skatteunderlaget blir ännu svagare och integrationen omöjlig, för det finns knappast något samhälle kvar att integreras i.

Man kan moralisera hur mycket man vill över enskilda inslag i den här processen, människors värderingar eller grumliga motiv. Det spelar ingen roll. Hur många föreläsningar i värdegrund man än håller blir resultatet detsamma: en nedåtgående social spiral. Produktionen av en underklass, som sitter fast i en värld där det krävs exceptionella egenskaper för att lyckas omforma det egna livet till något bättre. I den här världen syns globaliseringen främst i form av nätcasinon och god tillgång på droger av alla slag.

Sverige har på kort tid producerat slumområden, runt om i landet. Det är inte en målande beskrivning, utan helt enkelt ett korrekt språkbruk.

Gängskjutningarna är en del av detta. Mordet på en ung mamma i Malmö häromdagen, eller det på en 18-årig kvinna i Vällingby, skedde inte i slumområden, men de som ägnar sig åt att mörda människor har sin maktbas i fattiga områden med sociala problem. Medan de tjattrande klasserna tvistar om vilken begreppsapparat man får använda — finns det ”no-go-zones”? Är det rasism att peka ut förorten? — har kriminella gäng i praktiken tagit över våldsmonopolet i valda delar av landet.

Här har vi det kanske tydligaste uttrycket för det stenhårda klassamhälle som Sverige är på väg att etablera: rika och fattiga lever i allt större utsträckning under olika regimer. Bättre ställda är i allt väsentligt fortfarande under rättsstatens vingar och har goda möjligheter att påverka sin vardag och sin omgivning genom att välja politiker eller själva engagera sig i samhällsstyret. Fattiga människor lever i allt högre utsträckning i auktoritära klansamhällen, där våldsamma krigsherrar sätter reglerna, politiken gjort sig maktlös och eget engagemang kan innebära hot och direkt livsfara.

[caption id="attachment_577169" align="alignnone" width="991"] En 18-årig kvinna sköts till döds i Vällingby. FOTO: TT[/caption]

Mot detta må ministrar twittra, men att gottgöra sveket mot de svagaste medborgarna i samhället kräver mer än så. Det duger inte att tävla i längre straff eller annan symbolpolitik. Det som krävs är en klar förståelse av var vi hamnat och vad det kräver. Det som krävs är en omfattande strategi för att bryta upp det klassamhälle som redan finns här.

Visst, hårdare tag kommer att behöva vara en del av det. När man en gång släppt kontrollen av samhället till kriminella tvingas man till åtgärder man helst skulle vilja slippa för att återta den. Ordningsmakten måste vara så påtagligt närvarande på de kriminellas hemmaplan — dag som natt, varje dag i veckan, året om — att de kriminella hamnar i underläge. Det är otrevligt att det ska behöva vara så. Det ger obehagliga ekon av en polisstat. Men det är för sent att finna en mysigare väg fram. Och alternativet är värre.

Det går att göra detta inom rättsstatens ramar, men det går inte att göra utan att möta ilsken kritik från dem som ser rasism överallt och som tror att hårda tag mot kriminalitet är ett angrepp på förorten. Den striden måste man ta.

I botten finns en rad andra problem — ekonomiska, sociala, politiska, attitydmässiga och kulturella — som måste angripas på bred front, om förslumningen ska stoppas och klassamhället brytas upp. Men för att ens kunna göra det måste man börja med det mest grundläggande.

Vi kan inte ha ett klassamhälle som gått så långt att sämre ställda i praktiken lever under ett annat och sämre styrelseskick än övriga. Vi måste börja med att erövra vårt eget territorium och befria dem som lever under kriminellt förtryck. Sedan kan resten av det långa och mödosamma arbetet börja.