Anna Takanen: »Kriget sitter i våra kroppar«

Var fjortonde person i Sverige har finländsk bakgrund. Teaterchefen och regissören Anna Takanen är en av dem. Hennes far Timo kom som krigsbarn från Finland till Halland 1942, fyra år gammal. Sverige blev hans land. Finland blev det fosterland han kände sig övergiven av men ändå drogs till. Hans trauma blev en del av hans dotter, men för henne blev Finland också en sagoplats.

Finland »gör mig friare, mer originell, mer Anna Takanen«, noterar hon i »Sörjen som blev«, den bok hon nu skrivit om sin fars familjehistoria och trauma, och om hur det är att växa upp som barn till ett krigsbarn.

Timo Takanen sändes som krigsbarn till Sverige sedan hans far stupat i fortsättningskriget mellan Finland och Ryssland. Hans mor hade inte råd att behålla båda sina söner, Timo och den 16 månader yngre Leevi. Det var meningen att Timo skulle komma tillbaka efter någon tid i Sverige, men så blev det inte, bland annat för att Timos mor Saara gifte om sig. Av de omkring 80 000 finländska krigsbarn som sändes till Sverige stannade ungefär 15 000.

– Det var ju det stora traumat i pappas liv, att han sändes till Sverige och att han skildes från sin lillebror, de stod varandra så nära. Vi pratade om den finska bakgrunden, men han talade aldrig om sin sorg och smärta, att det fanns saker som hade sårat honom. Det var bara locket på  …

LÄS OCKSÅ: Lunch med Björn Zoëga – Karolinskas nya chef

Men senare i livet insåg Anna Takanen att där fanns en förklaring till hans humörsvängningar, kontrollbehov och avsky för överraskningar; att han aldrig egentligen kunde lita på någon; att han »aldrig ville prata om Finland på riktigt«, som hon skriver i sin bok.

»Finland har glömt mig, så det är inget att tänka på«, sa han.

Timo Takanen gick med på att bli adopterad av sina svenska fosterföräldrar först när han var 21 år, men han behöll sitt finska efternamn. Han ville inte bli Timo Bengtsson. Och först när Anna Takanen var nästan 25 år gammal började han tala på allvar om sitt trauma, berättar hon. Berättelsen blev en del av bakgrunden till hennes och Lucas Svenssons pjäs »Fosterlandet« 2015.

Så Finlands krig formade inte bara Timo Takanen utan också hans dotter. Hon citerar en terapeut som talat om familjeträd som fällts som rotvältor på grund av kriget och de efterlevande som knäckta kvistar som försöker slå rot i en ny jordmån.

– Kriget finns kvar i flera generationer. Fyra, kanske fem, och det är på cellnivå, det sitter i våra kroppar. Det är inte något man bara ärver intellektuellt, det är emotionellt, säger Anna Takanen.

Vi talar om att många krigsbarn dröjde länge med att tala med varandra och med anhöriga  om detta oerhörda, omskakande, uppslitande: att bli bortsända av sina egna föräldrar till ett främmande land där de inte förstod språket – för att några år senare sändas tillbaka till ett fosterland där de inte längre förstod sitt förstaspråk. Vilka är mina föräldrar? Var hör jag hemma? Varför?

Och om tystnaden i Finland.

– På 50-talet handlade det ju om att bygga upp landet efter kriget och då tyckte man sig väl inte ha tid att bearbeta ett stort nationellt sorgetrauma.

LÄS OCKSÅ: Lunch med Anders Hansen

Hur har det finländska påverkat ditt liv?

– Det har gjort mig rikare. Jag tyckte tidigt om att ha en finsk familj, det var spännande, mystiskt och lite mytiskt. Finland var och är för mig en längtansplats, en drömplats. Jag hade något eget och som de som mobbade mig i skolan inte hade. En annan folksjäl. Det lärde mig kanske ett slags ödmjukhet, att en människas ödesliv inte är spikrakt.

– Jag har alltid känt mig mera svensk än finsk, men jag har tyckt om att vara i Finland. Jag hör till där men är samtidigt lite grand i utkanten. Och det där att kunna spana från utkanten, det är bra i mitt yrke.

Fotnot: Vid det senaste årsskiftet fanns det, enligt SCB:s årliga befolkningsstatistik, 726 712 personer med finländsk bakgrund (född i Finland eller med en förälder eller mor-farförälder född i Finland) i Sverige, 51 780 fler än för tio år sedan.

***

Namn: Anna Takanen, 50 år.

Bor: Stockholm

Aktuell: Med sin bok »Sörjen som blev« (Albert Bonniers förlag, 18 oktober). Slutar i oktober som chef för Kulturhuset-Stadsteatern i Stockholm i samband med premiären på John Ajvide Lindqvists pjäs »De obehöriga«, som hon regisserar. Vill ägna sig mer åt att skriva och att vara skådespelare.

Familj: Maken, författaren och kulturjournalisten Stig Hansén, hans barn och barnbarn.

Åt: Omelett med höstsvamp och grönsaker på Van der Nootska Palatset i Stockholm.

Bakgrund: Uppvuxen i Falkenberg, Teaterhögskolan i Malmö, medverkade i Unga Klara 1995–2005, konstnärlig ledare vid Göteborgs stadsteater 2006–15, chef för Stockholms stadsteater 2015–19. Har regisserat och spelat i ett stort antal pjäser.