Hakelius: Trump såg något i Gretas tal som de flesta missat
Det är den sortens värld vi lever i nu. Opp och ner.
Lammet skäller, värper karameller, hunden jamar, lille grisen gal. Låt vara att Trump visade sitt omdöme på samma burdust mobbande sätt som alltid. Och, förstås, på Twitter: »Hon verkar vara en väldigt glad ung flicka som ser fram emot en ljus och underbar framtid. Så härligt att se!«
Det är fel på alla möjliga sätt man kan tänka sig. Det är en amerikansk president som tar sig tid att ge ett tjuvnyp till en 16-årig flicka med asperger. Man kan visserligen påpeka att Greta Thunbergs många anhängare anser att hon inte är ett barn när de uppmanar folk att lyssna på henne, men alltid drar fram det faktum att hon är ett barn när hon får kritik. Men det är en observation, inte en ursäkt.
Dessutom använde Trump ironi. De flesta begriper inte ironi. Ironi kräver en viss förmåga till distans. Den överlever sällan i miljöer där folk tar sig själva på alltför stort allvar. Därför är ironin ovanlig på gränsen till utrotad bland populister. Och, får man väl tillägga, brinnande aktivister.
Läs också: Hakelius: Märkligast med normkritiken? Att de känner sig så förtryckta
Men trots att Trump gjorde alla moraliska och tekniska fel man kan tänka sig, landade han ändå bättre än alla de som hyllade Greta Thunbergs tal inför FN:s klimatmöte i måndags. Att skriva fram det som något i klass med Martin Luther Kings »I have a dream”-tal, säger något både om omfattningen och djupet av den omdömeslöshet som slagit klorna i samtiden. Jag förstår att det redan där uppstår en klyfta i läsekretsen, så djup att den är omöjlig att överbrygga.
Det är tråkigt.
Särskilt som jag inte känner mig hemma på endera sidan klyftan. Lisa Magnusson på Dagens Nyheter skrev i måndags om sin kluvenhet inför Greta Thunberg. Dels ett slags »modersstolthet«, dels obehaget inför »Gretas fanklubb« som »behandlar henne som en kattunge på en enhjuling«. Det var en av få texter om Greta Thunberg som jag läst på sistone och kunde känna igen mig i. Men den skrapar ändå bara på ytan. Någonting har hänt med vårt omdöme. Något allvarligt.
Läs också: Hakelius: Vad är staten till för – egentligen?
Greta Thunberg sitter på världsscenen – i bokstavlig bemärkelse – gripen av vad som framstår som en blandning av raseri, förtvivlan och skräck. Hon fräser åt världens ledare, med gråten i ögonen. Om man ser detta och bara ser något »fantastiskt«, »enastående«, »modigt« och »starkt«, har man kastat en hel rad nyanser och förmågor överbord. Förstår man inte att det är så, går det antagligen inte att förklara. Det är en del av den oöverbryggbara klyftan. Det är också en del av förklaringen till varför en alltför stor del av kritiken av fenomenet Greta Thunberg blir så hätsk.
Det handlar mindre om förakt eller »klimatförnekelse« och mer om frustration över att hela den etablerade offentligheten vägrar att se det som är mitt på deras skärmar. Det går antagligen inte att förklara, om man inte begriper det, men ska man försöka handlar det bland annat om empati.
Ordet »akut« används generöst i de här sammanhangen, men det har en betydelse som är mindre abstrakt än den som handlar om storpolitik och jordens klimat. Till exempel om ett barn mår dåligt. Ser man ett barn i behov av hjälp och tröst, är det en akut uppgift. Då tar man sig an den uppgiften, oavsett politiska ståndpunkter eller, till och med, världens snara undergång. Man använder sig inte av ett barns ångest som politiskt verktyg. Man solar sig inte i ett barns förtvivlan, för att placera sig på rätt sida djävulsgapet.
Man intalar sig inte att ett barn som uppträder på ett sätt som ger intryck av att hon inte mår bra – att hon mår akut dåligt – är att jämföra med en vuxen baptistpastor, med retorik som yrke.
Ingen som inte står Greta Thunberg nära kan veta hur hon egentligen mår. Det är inte poängen. Poängen är att alla som kan se henne, efter den här måndagen, rimligen måste se att hon uppträder på ett sätt som barn gör när de behöver hjälp och tröst. De flesta av oss kan inte ge henne det. Hon har föräldrar. Men om vi stänger av vår förmåga att tolka barns signaler på ett rimligt sätt, om vi förvandlar barns ångest till politik, stänger vi av något väsentligt.
Vi skapar en död vinkel i vår empati. Donald Trump agerade i samma översittaranda som vanligt. Men han såg åtminstone att något var fel. De som inte gör det efter den här måndagen har ett ansvar att bära.
