Nalin Pekgul: Den misslyckade psykreformen på 90-talet

»Ty vuxet upp är paradiset ur deolyckor,

Som drabbat oss,

De ting vi styggas vid och afsky;

Och delad ut barmhärtigheten

Åt den maktlöse och brutne.«

Denna dikt av den persiske poeten och sufisten Jalal al-din Rumi (1207–1273) översattes av författaren Eric Hermelin på 30-talet. Hermelin levde på S:t Lars mentalsjukhus i Lund i 35 år. Under den tiden översatte Erik Hermelin 10 000 sidor poesi, bland annat klassiskt persisk.

Fram till den stora psykiatrireformen på 90-talet bodde och behandlades människor med psykiska problem på de stora mentalsjukhusen. Självklart var det inte värdigt att sex personer delade en stor sjukhussal och betraktades enbart som patienter. De hade inget eget handlingsutrymme och inget eget ansvar. Medicinernas starka biverkningar gjorde många oförmögna att ta hand om sig själva, än mindre att arbeta. Men även om det var ovanligt att som Hermelin leva ett långt produktivt liv inom sjukhusets väggar, så var allt inte bara mörker på de stora sjukhusen.

Sedan åtta år arbetar jag som sjuksköterska inom psykiatrin och har delvis omvärderat min syn på de stora mentalsjukhusen. Jag har träffat personal som har arbetat på de stora sjukhusen och som berättar med värme om hur patienterna skötte trädgården, var med och lagade mat och hur de gjorde gemensamma utflykter.

Men på 80-talet började man ifrågasätta om det var nödvändigt att isolera människor med psykiska problem. Skulle de inte kunna få stöd att bo själva? Få möjlighet att leva ett självständigare liv?

Det var bakgrunden till den stora psykiatrireformen, som genomfördes 1995. Intentionerna var goda men tyvärr har uppföljningen varit usel. Till stor del beror det på att kommunerna, som fick huvudansvaret för boende och stöd till människor med psykisk ohälsa, har svikit sitt uppdrag.

Jag skulle kunna räkna upp hur många fall som helst där kommunen inte ens fösöker hitta ett gruppboende till personer som inte kan ta hand om sig själva. Både vi inom psykiatrin och biståndsbedömarna i kommunerna vet att patienter som inte har egna lägenheter som regel hänvisas till härbärgen, där de kan fara mycket illa. Om patienten har egen lägenhet men inte förmår sköta sitt boende, blir situationen tyvärr inte mycket bättre.

Som vårdpersonal har vi gråtit vid hembesök, när vi har sett den misär som patienten lever i. Kommunen hänvisar ofta till att patienten har tackat nej till stöd. Det är ett skäl som inte kan godtas av någon som med egna ögon sett de förhållanden som människor tvingas leva under.

Att kommunen missköter sitt uppdrag är en sida av problemet. Men därtill kommer att lagen inte tillåter oss att kontakta anhöriga, om patienten inte godkänner det.

Enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) har psykiatrin rätt, och skyldighet, att vårda en människa som har drabbats av psykos och är en fara för sig själv eller för sin omgivning. För denna tvångsvård behövs inget tillstånd från patienten. Vi gör det för att skydda patienten, men man kan inte bortse ifrån att vård under tvång är ett stort ingrepp i den personliga integriteten.

För att intrånget ska bli så litet som möjligt har lagstiftaren omgärdat LPT med restriktioner, bland annat den begränsningen att patienten måste ge sitt tillstånd om vårdpersonalen vill kontakta anhöriga.

Här finns en motsägelse.

Vi tar in psykospatienter till slutenvård, mot deras egen vilja, med stöd av LPT, eftersom vi vet att vi har möjlighet att hjälpa dem. Men vi får inte kontakta anhöriga utan patienternas tillåtelse, fast vi vet att föräldrar och syskon kan bli ett viktigt stöd för den fortsatta behandlingen. Det är till exempel viktigt för oss att få veta något om patientens bakgrund.

Jag förstår också de anhörigas besvikelse och ilska när de inte får veta något om patientens tillstånd, men förväntas att ställa upp med allt när patienterna skrivs ut.

Överläkaren Sabina Bonde skriver på sajten KIT »om patienten inte tillåter att vi delar med oss av informationen så är vi låsta, då kan det bli en mur mellan oss och patienten«.

Stora reformer måste följas upp. Det som inte blev som man hade tänkt måste korrigeras under resans gång.

Bland de svårast sjuka patienterna finns i dag en stor grupp som inte vill ta sina mediciner. Dessa patienter är mer passiva än de patienter som levde på de stora sjukhusen och de är också mer isolerade. De behöver mer stöd än de får i dag. För dem blev psykiatrireformen ett misslyckande som aldrig korrigerades.

Bakom den försummelsen finns ett politiskt ansvar.