Så här kan Gretas vision omsättas till konkret politik
Ingen annan levande svensk är lika känd som den 16-åriga klimataktivisten Greta Thunberg, som nyligen hade möte med Europas mäktigaste kvinna, den tyska förbundskanslern Angela Merkel.
Uppmärksamheten kring Thunberg har provocerat somliga – USA:s president Donald Trump vände sig till Twitter för vädra sina sarkastiska kommentarer efter att hon hållit ett uppmärksammat tal på FN:s klimattoppmöte i New York denna vecka.
Det var ett starkt tal, som antagligen inte undgått någon svensk. Greta Thunberg riktade sig ilsket till de samlade makthavarna med orden ”hur vågar ni”, med hänvisning till vad hon menar är en brist på tillräckliga klimatinsatser och orimliga prioriteringar av tillväxt och ekonomisk utveckling.
"Om ni sviker oss, kommer vi aldrig att förlåta er", sade hon.
Där står konflikten i dag – å ena sidan finns de som anser läget vara mycket akut och vill att makthavare ska agera omedelbart, och å sidan de som inte delar paniken trots att man sannolikt hört samma experter och läst samma rapporter.
Konfliktytan är desto tydligare vid ett FN-toppmöte – alla statschefer är inte överens.
Det som gör FN starkt är också vad som gör det svagt. Inget land kan pådyvla ett annat en politik som man inte accepterar. Se bara oförmågan att skydda syrierna under inbördeskriget i Syrien som pågått sedan 2011. Vad som påstås vara länders inre angelägenhet får inte andra bestämma över – även om det kostar människoliv.
Av den anledningen är det också svårt att nå internationella klimatöverenskommelser som ska få stopp på koldioxidutsläppen. Av ett enkelt skäl – Kina inte vill ha sådana och Kina vill inte att något land ska bestämma vad landet själv styr över.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Trump såg något under Gretas tal många missat
Så hur sätter man press på Kina, som står för 29 procent av utsläppen, USA med sina 14 procent, och de 28 EU-länderna som står för cirka 10 procent? Genom att slå där det gör mest ont – ekonomin.
De flesta länder finansierar sig på den internationella kreditmarknaden. Alla har skuldberg som rullas framåt och kostnaderna för dessa lån bestäms av en rad olika faktorer. Summan reflekterar respektive lands betalningsförmåga; exempelvis har Sverige låga lånekostnader medan Argentina har mycket höga.
En faktor i denna riskbedömning hämtas från kreditinstitut: Fitch, Moody's och Standard & Poor är de tre stora aktörerna. I branschen råder i princip oligopol, vilket de flesta blev varse efter finanskrisen 2008-10 och följande EU-skuldkris. Märk väl, det är alltjämt oligopol – men detta kan man använda till sin fördel.
Om man via regleringar och lagändringar skulle tvinga kreditinstituten att i sina bedömningar väga in klimat- och hållbarhetsaspekter när man bedömer ett lands förmåga att betala för sig i framtiden skulle man komma längre.
Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF), som efter nämnda kriser ställde högre krav på kreditinstituten, skulle kunna omformulera ramarna för hur man ska bedöma risk.
Liksom lagstiftare i EU och USA skulle kunna göra. EU skulle kunna vara pådrivande – liksom man varit kring förslaget om att införa digitalskatt, som riktas mot främst amerikanska internetjättar.
Det skulle innebära att om säg Tyskland emitterar en statsobligation på 50 år – alltså tar lån på den öppna kreditmarknaden – så borde kostnaden vara rejält mycket högre om det visar sig att landet saknar en en god plan för att få ner utsläppen av växthusgaser.
Men för att Världsbanken, IMF, EU och USA ska driva in på denna linje – även då krävs det någon slag politisk vilja. Tysklands Angela Merkel måste gå från att prata med Greta Thunberg till att driva förändring. Men något säger mig att det vi har att vänta framöver är business as usual.
