Hildebrandt: Lätt att spionera på Sverige – 15 länder gör det redan
Toppbild: TT
Svenskar är naiva, men snälla, sa en soldat jag träffade i Kosovo för tjugo år sedan. Han var inte den första som hånflinat åt det svenska öppna samhället, och tyvärr inte den sista heller.
För en svensk tiger inte, utan läcker snarare som ett såll. I alla fall när det gäller säkerheten.
Den som inte tror mig kan läsa den rapport om underrättelsehotet som Stefan Kristiansson, tidigare chef för militärens underrättelse- och säkerhetstjänst (Must) skrivit på uppdrag av tankesmedjan Frivärld.
Spioneriet i Sverige ökar och det är inte bara militära hemligheter främmande makt är ute efter. Numera verkar allt vara av intresse; teknik, affärshemligheter, jordbruksprodukter, forskning, åsikter, kartläggning av nyckelpersoner, flyktingar och svagheter i samhället. Det sistnämnda finns det många av eftersom Sverige är rena smörgåsbordet för en underrättelseagent.
Bara genom att skanna sociala medier och plocka ut allmänna handlingar går det att få fram mycket. Dessutom används traditionellt spioneri, värvning av agenter, signalspaning, satellitspaning och nätverksoperationer.
På en enda dag kan Sverige utsättas för hundratals cyberattacker. Den snabba digitaliseringen, där system byggts ut kors och tvärs, underlättar jobbet för en hackande spion.
»Sverige är redan ockuperat«, som Saabs vd Håkan Buskhe uttryckte det i SVD (21 april 2018) Med det menade han att främmande makt redan är inne i cybervärlden för att stjäla information och påverka det demokratiska beslutsfattandet. Och konsekvenserna kan bli förödande.
När Stig Bergling sålde 20 000 hemliga dokument till Sovjetunionen på 70-talet motsvarade det cirka 20 gigabyte. Jämför detta med dagens ATP-angrepp som kan innebära stöld av 100-tals terabyte information. Ett betydligt större byte, med betydligt mindre risker. Dessutom vill utsatta företag och myndigheter ogärna avslöja att de attackerats.
Enligt Säpo är det cirka 15 länder som spionerar på Sverige, men bara 3 pekas ut: Ryssland, Kina och Iran.
Iran ägnar sig mest åt att spionera på de som flytt från landet.
Kina är mest intresserat av teknik. Sedan 2017 är kinesiska medborgare och företag enligt lag skyldiga att bistå landets underrättelsetjänst med information. Något att tänka på när svenska företag köps upp av kineser. Dessutom har hundratals forskare med kopplingar till Kinas militär (PLA) varit verksamma på svenska universitet de senaste åren. Att svenska skattemedel används till att öka den kinesiska militära förmågan var, minst sagt, oväntat.
Redan 2014 konstaterade Säpo att den underrättelseverksamhet som Ryssland bedriver i Sverige kan betraktas som krigsförberedelser. Var tredje rysk diplomat i landet bedöms arbeta för någon av landets underrättelsetjänster. Det handlar inte bara om inhämtning utan även om subversion.
Men trots att stora delar av samhället påverkas och hotas diskuteras det tysta underrättelsekriget väldigt sällan, om alls. När jag var gästprofessor på universitetet i Karlstad för ett par år sedan nämnde jag att spioneri var ett reellt hot under ett föredrag om krigsrapportering. Några åhörare började hånflina, en kvinna kom med en nedsättande kommentar. De var faktiskt så okunniga att de trodde att jag ljög om saken.
Stefan Kristiansson föreslår i sin rapport att underrättelse- och säkerhetstjänsterna blir mer öppna om underrättelsehoten, att de berättar vad som faktiskt sker. Klokt, för det man inte vet kan man inte heller förhålla sig till. Bara genom konkreta exempel går det att förstå tillräckligt mycket för att kunna söka skydd och lösningar, och sluta riskera bli en nyttig idiot.
Det är faktiskt på tiden att folk slutar att skratta åt svensk naivitet.
