Mellander: Otacksamma lokalpolitiker slarvar bort unga som vill stanna

Längtans blomma är störst på håll. Orden var inskrivna i den filofax som styrde mitt liv under gymnasiet, långt innan Iphonen kom in i bilden. Orden fick symbolisera allt det där jag konstant längtade efter.

Att ta studenten.

Att flytta hemifrån.

Att ha mer pengar att leva på än studiebidraget.

När de rutorna väl var ikryssade upptäckte jag ganska snabbt att alla dessa saker var förknippade med andra utmaningar.

Att ta sig in på universitet.

Att köpa tandkrämen själv.

Att hitta en lägenhet som faktiskt var bebolig.

Längtans blomma var och är helt enkelt som störst på håll. Längtans blomma är även som störst i våra mindre kommuner, som ligger på avstånd från en lite större stad. I många av dem försvinner en stor del av de unga direkt efter gymnasiet.

När jag för några år sedan tittade på hur många 18-åringar som bodde i svenska kommuner år 2005 och hur många 25-åringar kommunerna hade kvar 2012, det vill säga sju år senare, visade det sig att 250 av 290 kommuner (85 procent) hade färre 25-åringar kvar än vad de hade haft 18-åringar tidigare.

Kanske inte konstigt. Tittar man på våra flyttmönster generellt så är det just i unga år som vi är som mest lättflyttade över kommungränserna. Unga flyttar för att utbilda sig, de flyttar för att få tillgång till en annan livsstil än vad som erbjuds på hemmaplan och de flyttar till jobbmöjligheter. Att flytta när man är ung är nämligen inte förenat med så stora kostnader, i bred mening. Man har ofta inte hunnit investera i ett boende som ska säljas, man har inte hunnit skaffa familj, där barnen ska byta skola. Man kanske inte ens har en fast partner som behöver jobb på samma ort.

Då går det betydligt lättare att bryta upp och byta boendeort än senare i livet.

Det finns samtidigt all anledning att försöka underlätta en tillbakaflytt, för dem som en gång valt att lämna kommunen. Sannolikheten för att någon ska flytta tillbaka till en mindre kommun är mycket större än att någon, som saknar relation till platsen sedan tidigare, ska välja att flytta dit.

Det där vet de flesta kommuner och gör vad de kan för att locka återvändare. Men att fokusera på att vilja få tillbaka dem som flyttat iväg kan ibland leda till att man glömmer att uppskatta de unga som faktiskt har valt att stanna kvar.

En av dem som forskat kring synen på de unga som stannar kvar är Lotta Svensson, som är kopplad till Uppsala universitet. När hon skrev sin doktorsavhandling genomförde hon intervjuer bland unga i Söderhamn. De som intervjuades delades bland annat upp i kön och social bakgrund, det senare delvis baserat på föräldrarnas utbildningsnivå och yrke. Lotta Svensson refererar till de tre grupperna som samhällsgrupp 1, som är den högsta, 2 och 3, som är den lägsta.

Rent statistiskt är det fler i grupp 3 som väljer att stanna kvar på mindre orter. Det kan delvis förklaras av att fler i grupp 1 väljer att flytta för att skaffa sig en högre utbildning.

Men de tillfrågade fick också frågan »Tror du att lokalpolitikerna vill att du ska vara kvar i Söderhamn?«

Bland pojkarna i grupp 3 var det enbart 28 procent som trodde att lokalpolitikerna var intresserade av att ha dem kvar. Bland flickorna i samma grupp var motsvarande siffra 31 procent. Det kan jämföras med svaren bland pojkar och flickor i grupp 1, där 69 respektive 67 procent trodde att lokalpolitikerna vill ha dem kvar (i grupp 2 var det 40 respektive 31 procent).

Vad innebär detta? Jo, att de som med störst sannolikhet försvinner från kommunen, ändå är de som uppfattar sig själva som mest önskvärda bland kommunens lokalpolitiker. De som med störst sannolikhet stannar kvar, är de som inte tror att lokalpolitikerna har något större intresse av att de stannar.

Även om Söderhamn var platsen för Lotta Svenssons studie, så tror jag resultaten skulle vara desamma i många andra mindre kommuner.

För kanske ligger det något i att längtans blomma är störst på håll också på så sätt att det som är mest sannolikt att försvinna, också är det som uppskattas och önskas allra mest. Men det innebär att de som faktiskt väljer att stanna kvar inte känner sig lika önskade som vännerna som försvann.

Visst är det bra att fokusera på att underlätta för tillbakaflyttare, men kanske skulle fler även börja fundera på hur man bäst tar tillvara alla de unga som faktiskt väljer att stanna kvar i sin kommun.