Professorn: »Fara om jakten på citat blir enda drivkraften«

Han tar emot i sitt rum i en av byggnaderna vid Linköpings universitet, i skydd för den klara höstsol som lyser över kaffedrickande studenter utanför. Med lågmäld pondus berättar professor Erik G Larsson om sin forskning, ler lite tvekande när han får höra att han ligger i topp inom sitt område bland citerade forskare i Fokus högskolerankning.

Visst kände han till att han står med på »highly cited«-listan. Men topplaceringen överraskar honom, även om han ser med viss försiktighet på den metod som ligger till grund för den.

Att bli flitigt citerad, är det en drivkraft?

– Ja, lite grann är det nog så på gott och ont. Löser vi inom forskargruppen relevanta problem och skriver om något som är intressant för tillräckligt många, så kommer det förhoppningsvis automatiskt att få upp citeringssiffrorna.

Skälet till att han står på denna lista är att han med sin forskargrupp har haft ett antal »megahits«, alltså artiklar som har fått ett väldigt stort genomslag under lång tid.

– Och då ligger det så klart nära till hands att söka efter nästa stora hit.

LÄS OCKSÅ: Här är Sveriges mest citerade forskare 

Men snarare än att få mesta möjliga citeringar är drivkraften att hitta relevanta intressanta problem att jobba med, betonar Erik G Larsson, som ser en fara i om drivkraften bara blir att skapa citeringar. Det kan urarta i att man sitter och taktiskt försöker manipulera hur man publicerar och delar upp olika resultat i publikationer för att få maximal effekt.

Han vet att det förekommer att folk tänker i de banorna, men tar det själv med en nypa salt, och konstaterar att de mest citerade artiklarna inte behöver vara de mest välskrivna.

– Någon kan ha skrivit en mycket bra artikel om ett område som ingen längre bryr sig om, medan de första artiklarna som skrivs inom ett fält ofta får de högsta citeringarna. Och gör du något bra, men inte marknadsför dig är chansen lägre att få citeringar.

Fokus på marknadsföring av universitet och högskolor har vuxit i takt med ökad konkurrens om studenter och viljan att expandera, tror Erik G Larsson. I dag lägger lärosätena mycket krut på att visa ansiktet utåt och visa upp sin »produktion« på internationella event.

Visst är det bra att synas, medger Erik G Larsson, men tycker ändå att det börjar gå lite inflation i arrangerade tillställningar, liksom i den uppsjö av tidskrifter som kräver alltmer ansträngning från forskarna för att synas.

– Det fanns en tid då vi hade betydligt fler läsare än författare, men den kvoten har förändrats. I dag hinner man bara läsa en bråkdel av vad som skrivs.

Och att bara mäta ett universitets kvalitet utifrån forskares prestationer ger inte en heltäckande bild, tycker Erik G Larsson.

– Universitetets största produkt är väl ändå studenterna.

Visst, det finns ett samband om en forskare ger kurser som ligger i ett områdes framkant.

Men en student som exempelvis går grundkursen i matte, där all teori ändå är omkring 50 år, påverkas inte särskilt av universitetets forskargrupper, resonerar han.

Vad som borde väga lika tungt är exempelvis standarden för att studenter ska examineras, hur mycket de ska kunna för att gå igenom. Detta för att motverka den inflation som enligt Erik G Larsson generellt numera råder när det gäller genomströmning vid universiteteten.

– Universiteten vill växa; de vill skapa fler program och locka fler studenter, säger han, och föreslår att man på nationell nivå skulle kunna formulera en grundutbildning för att testa studenternas kunskaper.

LÄS OCKSÅ: Topp 28: Här är Sveriges bästa universitet

Institutionerna får betalt per student som tar poäng; det skapar implicit en drivkraft. Ett sätt att skapa fler studenter är att sänka kraven. Om alla tentor godkänns kommer det in extra pengar till universiteten.

– Det går inte att behålla kvalitet och kvantitet samtidigt.

Men det Erik G Larsson framför allt ser som ett problem i Sverige är att universitetsvärlden i så hög grad domineras av intern rekrytering; att de flesta lärosäten rekryterar de flesta av sina forskare internt.

I andra länder är man mer noga med att korsbefrukta, i Sverige finns inget som reglerar att du måste söka dig någon annanstans.

– Man behöver mångfald i kunskap och synsätt. Har man doktorerat i en grupp och är duktig behöver man förstås inte tänka exakt som handledaren. Men jag tror ändå att risken är större att man på detta sätt låser fast och fortsätter att ta efter traditioner som finns vid institutionen, jämfört med om man kommer någon annanstans ifrån och kan tillföra ett tänkande som inte redan finns.

Varför den interna rekryteringen är så stor just i Sverige kan Erik G Larsson inte svara på. Det kan bero på tradition, men även på annat, som att människor är mind­re benägna att flytta, funderar han.

Den klunga studenter som samlats med kaffemuggar vid fontänen vänder sina ansikten mot solen.

Viktigast för det universitet man studerar vid är vännerna, tycker Jesper Nordström, 24, som är från Jönköping och studerar medicinteknik. Och Linköpings universitet är bra på att inkludera, menar han, genom välkomstveckor, snällare varianter som fasat ut tidigare begrepp som »nollning«. Jesper Nordström valde Linköping på grund av universitetets utbytesmöjligheter. Men till skillnad från Erik G Larsson, som såg en generell risk i sänkt nivå på tentorna för att få fler elever att ta examen, tycker de studenter som Fokus talar med att nivån på tentorna är lite väl hög.

– Det känns som om man inte ska klara hela programmet utan omtentor, säger Jesper Nordström och får medhåll av studenterna runt omkring.

På frågan om någon av dem har planer på att forska, blir tjejernas svar mer tveksamma än killarnas. En tveksamhet som även syns i statistiken. Trots att kvinnor är i majoritet bland landets studenter, är i snitt 28 procent av professorerna kvinnor, enligt en undersökning från stiftelsen Allbright, som presenterades tidigare i år. Hanna Jöhnemark, 22, som även hon läser medicinteknik, funderar ett tag på orsaken.

– Kanske beror det på graviditet. Man måste ju vara beredd att ägna forskning väldigt många timmar, säger hon.

Något som dock inte avskräcker Wing Sze Chan, 23, från Hongkong, som läser tvååriga masterprogrammet Science for sustainable development. Efter examen vill hon gärna stanna kvar vid Linköpings universitet och forska. Just forskning utmärker också ett universitets kvalitet, anser hon; vilken sorts forskning som bedrivs vid universitetet, om lärosätet har många forskare, om man får ha en känd forskare som lärare.

I Hongkong är de flesta professorer män, konstaterar Wing Sze Chan, och har en särskild teori om varför när det gäller just hennes område:

– Om du studerar miljö måste du gå ut till vattendrag och vistas mycket under solen. Det drar sig asiatiska kvinnor för, eftersom solen får hyn att åldras, och idealet hos oss är blekhet.

I Fokus rankning utgör kvinnor 13 procent av de 80 så kallade toppresterande, högciterade professorerna.

Ida Östenberg, docent och forskare i Antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet, är en av dem, och hamnar på tredje plats bland bäst citerade forskare inom humaniora. Liksom Erik G Larsson framhåller hon dock vikten av att man inom forskning ges tid att tänka, inte bara fokuserar på att hamna på en citeringslista.

– Man måste tänka för att det ska bli forskning, själva forskningsprocessen måste få ta tid. Publiceringshetsen gör att vi premierar kvantitet framför innehåll. Visst, något måste mätas. Men mätningen går för långt och riskerar att sänka kvalitet och fördjupning. Och män citerar i högre grad andra män, säger Ida Östenberg, och konstaterar att många kvinnor lämnar akademin på en lägre nivå, innan de når högre i hierarkin.

Enligt Allbrightrapporten föredrar manliga professorer dessutom att ta sig an yngre manliga medarbetare framför kvinnliga. Just nu pågår enligt Ida Östenberg också en backlash inom universitetsvärlden, där konservativa krafter angriper genusvetenskap och jämställdhetsarbete inom akademin.

Ett exempel är stiftelsen Academic rights watch, som tillsammans med Alexander Bard skrivit debattartiklar där man hävdar att »feminiseringen« av högskolan hotar meritokratin och sänker universitetets kvalitet.

– Flera ledarskribenter hänvisar till dem som om de vore en oberoende instans. Men deras företrädare kallar sig aktivister, samarbetar med partiet Medborgerlig samling och uppmanar universitetsanställda med annan vetenskapssyn än deras att lämna akademin, säger Ida Östenberg.

LÄS OCKSÅ: Topp 28: Här är Sveriges bästa universitet