Skattar bäst som skattar sist: Om en efterlängtad reform

Vinterträdgården på Wisby Hotell fylldes snabbt med reportrar och fotografer. Fredrik Reinfeldt och de tre andra kom in från de bakre utrymmena. Han i chinos och rutig skjorta. Maud Olofsson i grön klänning, och Göran Hägglund och Lars Leijonborg i ljusa sommarkavajer. Vad det skulle handla om visste alla redan: fastighetsskatten.

Kvällen innan hade Alliansledarna förhandlat ihop sig inför utspelet tisdagen den 4 juli 2006 och de hade läckt till TT att de skulle göra ett utspel om fastighetsskatten.

– Vi var klara exakt 24.00. Jag tittade faktiskt på klockan, sa Folkpartiets partiledare Lars Leijonborg.

Efteråt skulle Göran Hägglund beskriva beskedet om fastighetsskatten i Visby som en avgörande fråga för Allianssegern 2006. Något som även Göran Persson höll med om.

Åtta år senare stod socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson i partiets presskonferenslokal på Sveavägen och presenterade en nyhet i valrörelsen. Hon vecklade ut affischen med budskapet »Nej till fastighetsskatt!«. Det var som om den långsittande finansministern Gunnar Strängs ord satt kvar i lokalerna: »Villaägarna är vårt folk.«

Ekonomer var då som nu oerhört förtjusta i fastighetsskatten. Hus flyttar man inte så lätt på, och hus flyttar framför allt inte utomlands. Politikerna var (och är) inte lika förtjusta, det fanns alltid någon fiskare i Smögen som ärvt sitt hus och led av att inflyttande sommargäster drev upp taxeringsvärdena och därmed fastighetsskatten. Eller ett pensionerat par i Norrtälje som inte hade råd att bo kvar i villan.

Att Magdalena Andersson som nuvarande finansminister rent privatekonomiskt tjänar 34 188 kronor per år på fastighetsavgifter på huset i Nacka jämfört med om gamla fastighetsskatten varit kvar har nog ingen avgörande betydelse politiskt. Oavsett vad ekonomerna tycker – fastighetsskatt är att betrakta som minerat område i politiken.

– Det har visat sig vara så gott som omöjligt att göra något åt fastighetsskatten under några år. Men det behöver inte vara omöjligt för all framtid. Sverige är näst intill unikt med en regressiv fastighetsbeskattning, där lyxvillan i Danderyd beskattas lika mycket som en enkel villa på landet, säger Erik Åsbrink, tidigare finansminister (S) och pappa till »århundradets skattereform«.

Vid sidan av jobbskatteavdragen är fastig­hetsskatten också den skatteförändring som skapat största hålet efter sig i statens budget, i år motsvarande nära 20 miljarder, kanske mer.

Redan i punkt fyra i januariavtalet står det: En omfattande skattereform genomförs. Som vanligt låter man förstå att man ska vända på alla stenar. Skatten på arbete ska minska, skatten på sådant som orsakar miljöproblem ska öka. Hushållens skuldbörda ska minskas och bostadsfinansieringen underlättas.

Men än så länge pågår bara processen om processen, under ledning av Leif Jakobsson, statssekreterare (S) i finansdepartementet och tidigare ordförande i skatteutskottet.

De fyra partierna bakom januariavtalet känner i en mindre grupp på varandra för att komma överens om vilka som ska komma överens. Fyra partier (S+MP+L+C)? Sex partier (S+MP+L+C+M+KD)? Eller alla åtta riksdagspartierna?

Och de funderar på om man ska tillsätta en parlamentarisk utredning, gå in i politiska förhandlingar direkt eller först låta expertgrupper utreda vad som är de verkliga problemen och komma med förslag på lösningar.

Det senare valet gjordes vid senaste skattereformen, för snart tre decennier sedan. »Århundradets skattereform« 1990–91 var inget snabbjobb precis, första steget togs i januari 1986 när dåvarande statssekreteraren Erik Åsbrink kallade ihop till ett tvådagarsseminarium på finansdepartementet. Det ledde till tre utredningar: om företagsbeskattningen, inkomstbeskattningen och de indirekta skatterna; med kufiska beteckningar som URF, RINK och KIS.

De lade fram sina förslag i juni 1989, och sedan hade partierna en ganska kort tid på sig att förhandla.

Till slut kunde Socialdemokraterna och Folkpartiet enas om en skattereform, men först sedan den fackliga centralorganisationen TCO medlat mellan de två partierna och S till slut fått med sig LO på reformen.

Den 7 november 1989 kunde till slut statsminister Ingvar Carlsson och Folkpartiledaren Bengt Westerberg presentera »århundradets skattereform«. De övriga dåvarande riksdagspartierna – Moderaterna, Centerpartiet och Vpk – hade tidigt eller senare i processen fallit bort under förhandlingarna.

– Det är den modell som vi försöker sälja in nu också. Tillsätt expertutredningar som kan få en parlamentarisk referensgrupp. Presentera utredningsresultaten och låt sedan partierna gå in i en förhandling, säger Karin Pilsäter, TCO:s skatteexpert, som också satt som riksdagsledamot för FP 1991–2010.

Inför valet 2018 sa samtliga partier att det var dags för en ny skattereform och att arbetet med en sådan skulle gå i gång efter valet. Och S+FP-skapelsen från 1990–91 är definitivt stukad av en lång rad undantag och ändringar genom åren.

Matmomsen sänktes redan 1993 och sedan dess har bland annat restaurangmomsen sänkts liksom bokmomsen. Värnskatten infördes som en tillfällig krisåtgärd 1995 men ska enligt budgetpropositionen avskaffas vid årsskiftet. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatten har tagits bort. Rut-avdrag för hushållsnära tjänster har införts och rot-avdraget, som tidigare användes bara när byggkonjunkturen vek ner, har blivit permanent.

Lägg till det jobbskatteavdrag, borttagen fastighetsskatt och återkommande förändringar i skattereglerna för fåmansbolag, de så kallade 3:12-reglerna. Plus att stora delar av bostadspolitiken handlar om sådant som måste lösas ihop med en större skattereform – ränteavdrag, flyttskatt och hur fastigheter ska beskattas.

[caption id="attachment_588604" align="alignnone" width="991"] Ingvar Carlsson och Folkpartiledaren Bengt Westerberg presenterade »århundradets skattereform« 1989.[/caption]

Som om inte det skulle räcka pekar Sveriges Kommuner och Landsting på kommande stora underskott i kommunerna, och skatteutjämningssystemet räcker inte till när skatteklyftan mellan de rikaste och de fattigaste kommunerna är sex skattekronor på en hundralapp.

Lite att bita i, med andra ord. Och hela första året under mandatperioden föll i praktiken bort när det mesta handlade om att alls få en regering och sedan sy ihop en budgetmajoritet.

Så ett lagom snabbjobb för att fixa ihop det som felar i skattesystemet? Lite plastic padding eller politisk silvertejp för att laga här och där? Skulle inte tro det.

– De kommer inte hinna med det under den här mandatperioden. Läget är dessutom svårare nu än på 80-talet genom den internationella konkurrensen, allt rörligare skattebaser och EU:s påverkan på skatterna, säger Åsa Hansson, skatteexpert och docent vid Lunds universitet, som satt med i utredningen av företagsskatterna på 80-talet.

– Det mesta ska vara klart innan valet 2022, men vissa delar får vänta till efter valet. Det är alltmer det vi kommer att få se i framtiden, överenskommelser över mandatperioderna. Viljorna försvinner ju inte bara för att det är val, säger en centralt placerad regeringskälla.

– Det kommer aldrig att lyckas, konstaterar en ledande vänsterpartist.

Skatteutskottets vice ordförande, Per Åsling (C), är också osäker på om en skattereform hinns med under mandatperioden.

– Den frågan går inte att svara på nu. Men det är hög tid att dra i gång processen. Och skattefrågor av mindre karaktär ska vi kunna bocka av i förtid, säger han.

Inte heller skatteutskottets ordförande vet när vi kommer att veta.

– Det processas just nu mellan partierna i januariavtalet. Jag har frågat Leif [Jakobsson] men hur snart vi kan få besked vet jag inte, svarar Jörgen Hellman (S).

Inget parti vill gå till val 2022 med färska förslag om exempelvis höjd fastighetsavgift eller fastighetsskatt, ändrade ränteavdrag eller höjd mat- eller restaurangmoms.

Dessutom är uppgiften på många sätt knepigare i dag än när de började arbetet på 80-talet.

– Någon har räknat ut att det gjorts över 500 ändringar eller undantag sedan dess. Förutsättningar är sämre nu än då, det är mer komplicerat, säger Erik Åsbrink.

Han ser två huvudfrågor för en skattereform förutom en förändrad fastighetsbeskattning:

– Det viktigaste är enligt mig att minska skillnaden mellan beskattning av arbete och kapital, där beskattning av arbete ökat och av kapital minskat. Det ger en sned fördelningspolitik där vi sett enorma inkomstomvandlingar. Med höginkomsttagare som startar fåmansbolag för att få lägre skatt genom kapitalutdelning.

– Det andra är kommunskatten. Glesbygdskommunerna har problem att upprätthålla sin service och har åldrande befolkningar, men samtidigt de högsta kommunskatterna. Det är inte lätt att lösa. Men angeläget att göra något åt, så att åtminstone skatteskillnaderna minskar.

Karin Pilsäter på TCO håller med om de tre punkterna och tror att statliga skatter kommer att behöva finansiera mer av de kommunala behoven framöver för att minska skillnaderna mellan kommunerna.

– Man måste också ge sig på den politiska kapplöpning vi ser, där det ständigt väcks krav på nya avdrag och ändringar. Krav på utvidgning av rut, rot och olika momsnivåer kan man göra något åt om man samtidigt sänker skatten på arbetsinkomster.

– Bostadspolitiken kräver också skatteförändringar. Den som krävt återinförande av fastighetsskatt har nästan blivit mordhotad, men i en bred reform kan det i kombination med andra åtgärder, som begränsad reavinstskatt och sänkta marginalskatter, bli möjligt, säger Karin Pilsäter.

Skatteutskottets ordförande Jörgen Hellman (S) vill också ta i »momsröran« och är i likhet med Erik Åsbrink upprörd över vad 3:12-reglerna lett till.

– Det var designat för småföretag men används av revisorer och läkare. Det har lett till att läkare bildar bolag och tar jobb som stafettläkare, då kan de ta ut pengar som kapitalinkomst och tjäna hundratusentals kronor mer om året, säger han.

Och så den där tisdagen i juli 2006 som åtminstone på kort sikt var spiken i kistan för fastighetsskatten.

– Om man gör något åt det i en mer omfattande skattereform går det att kompensera de som drabbas på andra sätt. Det hade till exempel kunnat ske genom att kombineras med ett borttagande av värn­skatten, säger Åsa Hansson.

Allra mest förvånad är hon över att folk inte är mer upprörda över att lyxvillor i storstäderna beskattas lika mycket som ett hus med ett taxeringsvärde på en miljon kronor i ett villaområde någonstans i landet.

– Alla andra länder har fastighetsskatt och de ökar den. Norge har både lokal och statlig fastighetsskatt. Danmark har en progressiv fastighetsskatt och beskattar både hus och mark. I Sverige har vi valt bort den bästa skatten.

– Fastigheter rör inte på sig, och fastighetsskatter snedvrider inte investeringsbeslut. I dag gynnas de som skaffar eget boende, de som hyr missgynnas. Det leder till att vi investerar för mycket i fastigheter vilket ökar risken för en fastighetsbubbla, säger Åsa Hansson.

Till slut ser det som skulle bli ett kortdistanslopp fram till en skattereform snarare ut att bli ett medeldistans- eller maratonlopp. Och deltagarna har ännu inte ens ställt upp sig för start och är inte överens om när eller var målgång ska ske.

Men det är inte helt ovanligt att frågor skjuts upp över ett val, menar Karin Pilsäter.

– Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen fick inte ens lämna sin rapport före valet 2014. Sedan när de gjorde det var presskonferensen med presentationen knappt avslutad innan Moderaterna hoppade av.

– En skattereform tar tid. Men en mandatperiod är kort, säger Karin Pilsäter. <

FAKTA: Skattehistoriska årtal

1964: Allmänna skatteberedningens betänkande, »Nytt skattesystem«, föreslår sänkta marginalskatter, sänkt inkomstskatt och övergång till indirekt beskattning. Omsen, en omsättningsskatt på 4,6 procent, infördes 1960 och ersattes 1969 av momsen, mervärdesskatt.

1970: Riksdagen beslutar om en skattereform. Den innebar att marginalskatten höjdes kraftigt i breda inkomstskikt.

1974 och 1975: Bakom Hagauppgörelsen 1974 stod S och FP. I Haga 1975 tillkom C. Marginal­skatterna sänktes i bägge uppgörelserna.  Pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år. Finansiering genom höjda arbetsgivaravgifter – från 11,9 till 28,3 procent.

1981: En skatteuppgörelse mellan Folkpartiet, Centern och Socialdemokraterna, efter det som kallades »den underbara natten«.

Huvudpunkt: att marginalskatterna sänktes. Avdragsrätten för skuldräntor max 50 procent.

1990–91: S och FP genomför »århundradets skattereform«. Högsta marginalskatten blev 50 procent. I stort sett alla kapitalinkomster skulle beskattas med 30 procent. Ränteavdragen blev 30 procent. Reformen finansierades med ökade indirekta skatter, som en enhetlig moms på 25 procent. Det nya skattesystemet skulle ha enhetliga skattesatser och så få undantag som möjligt.