Hakelius: Finns inget löjligare än självömkande bråkstakar
Toppbild: TT
Jag är ingen fotbollsfantast, men jag tror att jag har förstått grundförutsättningarna för spelet. En sådan är att det finns en domare. Domaren dömer enligt en fastlagd regelbok. Det går bra att, inom rimliga gränser, uttrycka sitt missnöje med ett domslut, men till sist gäller en enkel regel: domaren dömer.
Det är en rätt bra idé. Fotbollen skulle bli mindre fängslande om varje domslut var inledningen på en förhandling. Om det, efter att ett lag lyckats sparka bollen i motståndarsidans mål, skulle ställas fram ett konferensbord på planen vid vilket de inblandade parterna och domaren tillsammans skulle arbeta fram en kompromiss kring tolkningen av det som just skett.
En halv poäng? Noll poäng, men en extra frispark? Två poäng och ett gult kort?
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Trump såg något i Gretas tal de flesta missat
Hur kommer det sig att folk inom fotbollen, som begriper det här, inte begriper att samma princip gäller samhället i stort?
I helgen drog AIK:s hejarklack fram banderoller som dels använde sig av den dödsskjutne Eric Torell som tillhygge, dels inte kan tolkas på annat sätt än ett mordhot mot de poliser som frikänts för dödsskjutningen. Osmakligt, förstås. Kanske olagligt.
Detta, berättas det för oss, är en följd av ”en konflikt” mellan ”allsvenska supportrar och polisen”. I radio i morse kunde man höra Lars-Christer Olsson, ordförande för Svensk Elitfotboll, förklara att problemet är att polisen ”skruvat upp bestraffningarna” och att bland annat visitationer av publiken uppfattas som en kollektiv bestraffning: ”Supporterorganisationerna har reagerat kraftigt på det”.
Man kunde också höra Axel Granath, styrelseledamot i Svenska Fotbollssupporterunionen. Han lät förstå att läget på fotbollsarenorna ”under hela året successivt blivit sämre med den nya strategiska inriktningen från polisens håll”.
”Det är någonting som vi, med stöd i både nationell och internationell forskning har varnat för med den här nya mer konfrontativa, hårda strategin. Det leder till ett högt tonläge som leder till ökad polarisering, ökad radikalisering vilket kan leda till väldigt mycket värre brott än de bötesbrott man vill komma åt med det här.”
Begreppet ”bötesbrott” återkom ofta. Underförstått: ”bötesbrott” inte är så farliga. Kanske rent av inga riktiga brott alls.
Polisens agerande leder till ”ökad polarisering och radikalisering på båda håll”, drog Granath till med.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Sölvesborg i all ära – men var är trotsen mot normkritik?
Så här förs diskussionen alltid när det gäller just fotbollshuliganer och ibland när det gäller våldsamma demonstranter. I det senare fallet kan man möjligen begripa det. Då finns överväganden som gäller gränser för yttrandefrihet, rätten till politisk engagemang och annat att ta hänsyn till. Vad gäller fotbollssupportrar är diskussionen obegriplig.
Kära fotbollstokar, försök att förstå detta:
Lagen är inte en inbjudan till förhandling. Polisen och fotbollssupportrar är inte två jämbördiga parter som måste finna en kompromiss. Polisens visitationer och ordningsregler är inte uttryck för ”polarisering och radikalisering” att jämställa med supportrars mordhot och bengalkastning. Vad forskningen än säger gäller trots allt lagen även för folk som gillar fotboll. Bryter man mot den får man räkna med att det får konsekvenser.
Om supporterorganisationer och fotbollshöjdare anser att polisens arbete på ett otrevligt sätt drabbar den majoritet av supportrar som inte bryter mot lagen, finns ett utmärkt sätt att sköta den saken på: sluta håll de våldsamma huliganerna om ryggen. Sluta konstruera ursäkter för dem. Sluta låta dem gömma sig i den stora supporterskaran. Sluta beskriva problemet som en konflikt mellan två jämställda parter där båda måste anpassa sig.
Polisen är inte en konkurrerande supportergrupp. Inte ett motståndarlag. Lagen är inte en inbjudan till förhandling.
Det är skitenkelt.
En annan sak är att fotbollen antagligen skulle bli tristare om den helt och hållet sänktes ned i en ordningsam, mjukgjord medelklasskultur. Men den risken är nog rätt liten. Huliganerna kommer alltid att finnas kvar. Låt oss bara slippa se och höra dem och deras ombud gnälla över att bråkandet får konsekvenser. Inget är löjligare än självömkande bråkstakar.
Här kan du läsa en replik från Axel Granath på Svenska Fotbollssupporterunionen här!
