»Drömmarnas väg« – en resa genom DDR

Den nyblivne pensionären Claus Schn­eider är på morgonpromenad med sin schäfervalp Freddie. Valpen rycker otåligt i kopplet när husse stannar till för att berätta hur det är att leva i en landsända där tre länder möts.

– Tja, vi åker till Polen för att tanka och till Tjeckien för att köpa öl och bröd. Där får man en fralla för tre cent.

Snart kommer han in på baksidan, det som går under benämningen »gränskriminalitet«.

– Vi skulle kunna sätta upp en skylt på andra sidan gränsen med texten »kom till oss och hämta era bilar, de står här och väntar på er«. Det är därför jag har skaffat Freddie, säger Claus Schneider och ler belåtet.

Zittau är en gränsstad i Sachsen, längst ner i östra Tyskland. Den som från det vackra medeltida torget går söderut längs Friedenstrasse befinner sig snart i Polen efter att ha passerat gränsfloden Neisse, ytterligare någon kilometer söderut väntar Tjeckien.

Det pampiga rådhuset från 1800-talets mitt minner om en svunnen storhetstid i hjärtat av Europa.  Zittau har fått sin beskärda del av elände också; pesten, 30-åriga kriget, två diktaturer på varandra. Ödetomter, övergivna hus och tysta fabriker berättar att de gångna 30 åren efter murens fall inte varit utan umbäranden. Efter kriget hade Zittau nästan 50 000 invånare – hälften är kvar.

Det finns även solskenshistorier, som den om det lilla företaget Fit nere vid floden. Företaget, som tillverkar diskmedel, bildades i mitten av 50-talet. Drygt tio år senare byggdes fabriken i Zittau och kom så småningom att ingå i ett kombinat uppkallat efter kommunistledaren Walter Ulbricht.

Som för så många andra DDR-företag höll det på att gå överstyr efter murens fall, när Tyskland hade återförenats och D-marken i ett slag gjort alla östprodukter fyra gånger så dyra. Räddningen blev en kemist från Västtyskland, anställd på multijätten Procter & Gamble, han kom på besök och fattade tycke för fabriken –  trots förfallet. Ja, trots att det till och med växte björkar (!) på fabrikstaket. Kemisten köpte företaget och fick krediter till sanering. I dag har omsättningen ökat från 8 till 165 miljoner euro sedan nystarten 1993. Fit har 210 anställda, de skulle kunna vara många fler om det bara gick att hitta folk i den avfolkade landsändan.

Resan norrut, 52 mil till Sassnitz vid Östersjökusten, börjar i Zittau. Färden går längs Bundestrasse 96, den längsta vägen i det land som inte längre finns. B96 var en pulsåder genom DDR. På den tiden hette vägen F96 (Fernverkehrstrasse 96). Den har liknats vid Route 66 i USA eller varför inte den svenska Riksettan – två filer genom stad och land.

Zittau ligger som i en gryta nere vid gränsfloden. Utanför staden, på väg norrut, är det höglänta landskapet mjukt böljande, med gröna och ljust bruna sädesfält, skogklädda höga berg markerar gränsen till Tjeckien. Det går inte fort, det ena samhället följer på det andra, skyltar med den blå Autobahnsymbolen visar vägen till en av de nybyggda motorvägarna.

För att öst skulle komma ifatt väst har alla, även östtyskarna, betalat extra på skatten, ett så kallat solidaritetspåslag. Bara under åren 2005 till och med 2018 har 156 miljarder euro (nästan två hela svenska statsbudgetar) plöjts ner i öst.

Det här är AFD-land. I de lantliga valkretsarna runt Zittau fick Alternative für Deutschland så gott som undantagslöst 40 procent och lite till när delstaten Sachsen gick till val i september. Flyktingkrisen fick partiet att lyfta hösten 2015, även frågor som just gränskriminaliteten och bristen på patrullerande poliser i glesbygden har varit »gefundenes Fressen« för det nybildade partiet. Valanalyserna visar att AFD är överlägset störst bland arbetare och arbetslösa, också bland alla väljare upp till 60 års ålder. De regerande Kristdemokraterna (CDU) dominerar bland dem som är 60 år och äldre.

Högerpopulisternas starka ställning i det före detta DDR har präglat debatten inför 30-årsdagen av murens fall. Åtskilliga har svårt att få ihop en ekvation där kraftigt höjd levnadsstandard, avsevärt förbättrad miljö och demokrati på den ena sidan är lika med framgångar för AFD på den andra. Det måste vara någon faktor som inte tagits med i beräkningen.

[caption id="attachment_595927" align="alignnone" width="991"] Zittau var en gång en blomstrande industristad, de i dag övergivna jättevillorna påminner om det. Fast just den här fastigheten såldes i oktober.[/caption]

***

Bautzen

Framme i Bautzen. Det är ingen stor stad, knappt 40 000 invånare, likväl informellt en huvudstad för sorberna, det slaviska folk som en gång bebodde östra och norra Tyskland. Det syns på alla ortsnamn som än i dag ändas med ett »ow«, »itz« eller »ic«. Sedan flera hundra år har sorberna trängts tillbaka till Lausitz vid den polska gränsen, ett landskap aningen större än Skåne.

I Bautzen finns sorbernas förbund Domowina, ett gymnasium, ett forskningsinstitut, en radiostation, teater, bokförlag, tryckeri och bokhandel.  Sorbernas hus ligger vid ett litet torg, granne med postens huvudkontor. Alla gatuskyltar är dubbelspråkiga.

De senaste hundra årens historia är dramatisk. Freden efter första världskriget väckte hopp, kanske kunde sorbernas Lausitz införlivas i det nybildade Tjeckoslovakien. Så blev det inte.

Nazisterna kom till makten och krävde att sorberna skulle se sig som en »tysk stam«, även om deras språk var slaviskt. Deras vägran ledde till förbud för det sorbiska förbundet.

Tre dagar efter freden våren 1945 återuppstod Domowina och sorberna blev sedan en omhuldad minoritet i DDR. Priset att betala var en hundraprocentig lojalitet med det styrande SED (Socialistiska enhetspartiet).

– Det är ingenting man kan vara stolt över, å andra sidan kan man fråga sig vad som var alternativet. Det var säkert inte lätt för de ansvariga, säger sorbernas unge ordförande David Statnik, 36-åringen som har stått i spetsen för Domowina sedan 2011.

Han räknar med att det finns runt 60 000 sorber i dag. Deras ställning som minoritet är säkrad i både Sachsens och grannstaten Brandenburgs författningar; sorberna får årligen 19 miljoner euro för att kunna odla sin särart.

David Statnik konstaterar att ett minoritetsspråk ändå alltid är utsatt för ett tryck. Just nu står digitaliseringen på dagordningen.

– Om inte Google kan sorbiska så lär sig inte ungdomen språket, säger han, samtidigt som han tyckt sig märka ett ökat intresse för sorbiska seder och bruk bland de unga.

[caption id="attachment_595928" align="alignnone" width="991"] David Statnik, ordförande för sorberna i Bautzen[/caption]

Staden är ändå mest känd för något annat, uttrycket »att hamna i Bautzen« betydde i DDR att lusten att opponera nått vägs ände och slutat i en fängelsecell. Det stora fängelsets karakteristiskt gula fasader kan ses vida omkring; vad ytterst få visste var att Stasis eget fängelse inte alls låg där, utan mitt i stan i det före detta polishäktet. Dit kom de politiska fångarna, efter att ha dömts på sina hemorter, ditfraktade i oansenliga grå skåpbilar, annonserade som fiskhandlar- eller grönsaksbilar.

Dagarna var inrutade. Väckning klockan 6, frukost en timme senare, arbete i en verkstad nere i källaren till klockan 18, bortsett från en halvtimmes lunchrast och en halvtimme i friska luften. Nattetid skulle fången sova liggandes på rygg, med händerna på täcket. Vakter kontrollerade ordningen var tjugonde minut. Överträdelser renderade en hård spark på dörren eller i värsta fall att fången väcktes och tvingades stå i enskild ställning för att ta emot en brysk tillrättavisning.

Det fanns ett fängelsebibliotek och ett tv-rum. Att få se på tv var en ynnest, ibland hände det att en och samma fånge fick se på tv varje kväll i veckan – allt för att så split bland de intagna. Bland fångarna fanns det också åtskilliga så kallade ZI – Zellinformanten – som höll ögonen på sina medfångar och rapporterade till fängelseledningen.

Överträdelser mot fängelseordningen kunde bestraffas med omplacering till den så kallade tigerburen högst upp i huset. I den trånga cellen var fången tvungen att stå hela dagarna eftersom britsen fälldes upp efter natten. Det hände att fångar kedjades fast vid fönstret, vilket gjorde att de inte kunde nyttja den toalett som fanns i tigerburen.

Den i dag 90-årige Karl Wilhelm Fricke var en av de första att stifta bekantskap med Bautzen när fängelset togs i bruk 1956, han hade dömts till fyra års fängelse för »krigs- och bojkottshets«.

Åren efter 1945 var brutala i den sovjetiska zonen. Ockupationsmakten övertog flera av nazisternas koncentrationsläger, grep misstänkta nazister och gick även hårt åt borgerliga politiker och inte minst de socialdemokrater som motsatte sig samgåendet mellan kommunistpartiet och socialdemokratiska SPD. Från Moskva hade påbudet kommit om att bilda SED (Socialistiska enhetspartiet).

I Waldheimsprocessen dömdes över 3 000 personer efter summariska rättegångar. Karl Wilhelm Frickes far var lärare och hade varit aktiv nazist. Han dömdes till tolv år och dog i fängelset. Sonen flydde till väst och började som frilansande journalist att skriva om rätts­övergreppen i DDR.

I väst utsattes Karl Wilhelm Fricke för en komplott. Han lurades till en lägenhet i Västberlin för en intervju, fick sömnmedel i en dryck, packades in i bagageutrymmet i en bil och kördes till Östberlin.

Karl Wilhelm Fricke kunde återvända till Västberlin efter fängelseåren i Bautzen och fortsatte att som journalist rapportera om oppositionen och motståndet i DDR. Omedelbart efter murens fall blev han rehabiliterad av en domstol i Berlin och Fricke anlitades som sakkunnig när den tyska förbundsdagen 1992 tillsatte en undersökningskommission om DDR-diktaturen.

Till skillnad från Fricke var en medfånge, Rudolf Bahro, en övertygad marxist och aktiv i SED. Han blev dock alltmer kritisk mot kommandoekonomin och såg den som en orsak till att DDR hamnade på efterkälken. Han började därför att försöka skapa ett alternativ till den så kallade realsocialismen – den bok han arbetade med i flera år på 60-talet hette också »Die Alternative«.

Bahro blev dock anmäld av sin hustru, Stasi hade därför full koll på honom hela tiden och när han smugglade ut manu­skriptet för publicering i väst hamnade han i Bautzen. Det hette att han med sina faktauppgifter förrått DDR. Åtta års fängelse löd domen.

Det väckte uppseende, det bildades en Bahrokommitté i väst, ett år senare blev han friköpt.

Försäljningen av politiska fångar var en inte oviktig affärsverksamhet för DDR-regimen eftersom den inbringade hett åtrådd hårdvaluta. Från 1964 fram till murens fall friköptes 33 755 politiska fångar för sammanlagt 3,4 miljarder D-mark.

[caption id="attachment_595929" align="alignnone" width="991"] Fängelset i Bautzen togs i bruk av Stasi 1956 och har sedan dess huserat många DDR-dissidenter.[/caption]

***

Hoyerswerda

Det är bara fyra mil mellan Bautzen och Hoyerswerda, det kuperade landskapet blir efter hand platt. Under åkermarken döljer sig en källa till rikedom – men samtidigt till en förbannelse.  »Den gode guden har skänkt oss Lausitz och djävulen har grävt ner kol där«, lyder ett sorbiskt ordspråk.

Brunkolet var DDR:s enda inhemska energikälla och exploateringen runt Hoyerswerda tog fart i mitten på 50-talet. Kraftverket Schwarze pumpe (på 2000-talet köpt av svenska Vattenfall) byggdes och lilla Hoyerswerda med 7 000 invånare skulle förvandlas till den moderna socialistiska staden – i Neustadt sköt hyreshusen upp ur marken.

En av de nyinflyttade var den unga författaren Brigitte Reimann. Den 2 april 1960 skriver hon i sin dagbok: »Onsdag första dagen i produktionen. Har slipat ventiler, inte helt oävet. Hunnit med en hel del. Brigaden är vänlig mot mig, hittar ständigt anledningar att ställa sig vid mitt skruvstäd för en pratstund. Författare verkar vara en slags biktfäder för andra män­niskor. Kände mig verkligen stark i overall och med skitiga händer.«

De intellektuella skulle förena sig med arbetarklassen var det nya mottot. Författarnas uppgift var att skildra arbetarnas vardag. Brigitte Reimann deltog i produktionen någon dag i veckan och anordnade dessutom läse- och skrivarcirklar för de anställda. Hon var entusiastisk.

Med tiden började hon skriva på sitt stora epos »Franziska Linkerhand«.

Det finns en gata uppkallad efter henne i kvarteret där hon bodde i Hoyerswerdas Neustadt. En äldre kvinna rensar rabatten utanför porten, fasaderna går i orange och gult, fönsterbågarna glänser vita, balkongerna ser nya ut. Husen är sålda, de ägs numera av de före detta hyresgästerna.

– Annars hade de fortfarande varit gråa, säger kvinnan som heter Sigrid Wagner.

Har ni läst »Franziska Linkerhand«?

– Självklart. Fast jag är ingen bokmal, korsord är min grej, säger hon.

»Franziska Linkerhand« handlar om en ung arkitekt som kommer till Hoyerswerda för att vara med och bygga den nya staden och äntligen förverkliga de progressiva idéer som föddes under mellankrigstiden.

Verkligheten blir en annan. Husen hamnar allt tätare bredvid varandra, blir allt högre, levereras i förproducerade moduler med den karakteristiskt knottriga fasaden i en diffus färgblandning av brunt och grått.

Linkerhand klagar på monotonin och tristessen och hamnar i en konflikt med sin chef, partigängaren Schafheutlin. Han går i svaromål:

»Ni ser inte våra framgångar, lägenheter för de som arbetar, de lägsta hyrorna i Europa, antalet barnstugor gör att vi ligger i världstopp, säger han och tillägger att man en gång för alla satt stopp för kapitalismens profitjakt.«

Också i Brigitte Reimanns liv skedde förändringar. Klimatet i Berlin slog om från töväder till frost. På sitt sammanträde i december 1965 anklagade partiledningen de intellektuella för deras skadliga inverkan på ungdomen. Alla dessa långhåriga gitarrgrupper och deras excesser var ett graverande exempel.

»Det är så att man kan spy«, skriver Brigitta Reimann i sin dagbok efter att ha läst referaten från centralkommitténs 11:e plenum.

Några veckor senare när arbetet med romanen går vidare, skriver hon:

»Jag har föresatt mig att skriva utan självcensur, utan att tänka på följderna.«

Hon lämnar Hoyerswerda, insjuknar i cancer och dör vid 39 års ålder. Franziska Linkerhand kommer ut ofullbordad och postumt året därpå. Åter råder töväder i DDR sedan Erich Honecker manövrerat bort Walter Ulbricht från partitoppen. Det hindrar inte censuren från att i hemlighet stryka bort de mest kritiska passagerna, först 1998 kommer romanen ut i sin helhet.

Martin Schmidt, 82 år, vårdar minnet av Brigitte Reimann och leder rundvandringar i Neustadt. Det finns också ett litet museum på gatan som är uppkallad efter henne.

– Det var ingen tillfällighet att gatan döptes om först efter murens fall. När hon lämnade Hoyerswerda var hon och partiledningen här i staden ärkefiender, säger han.

Martin Schmidt var ingenjör på kraftverket och ingick i Reimanns läsecirkel.

– Hon var egentligen väldigt tillbakadragen och bra på att lyssna. Hon var enormt beläst eftersom hon drabbats av polio som tonåring. Under sjukdomstiden läste hon igenom sin fars stora bibliotek. Hon rökte dessutom fruktansvärt mycket och tog gärna ett glas. När hon lämnade oss i cirkeln sa hon: »Fortsätt läs och samtala, om inte ni gör det gör ingen annan det heller.«

[caption id="attachment_595930" align="alignnone" width="991"] Sept 1991: Människor flyr ett flyktingboende i Hoyerswerda efter attacker från högerextremister.[/caption]

Hoyerswerda blev i september 1991 ryktbart över hela Tyskland när flera hundra unga högerextremister gick till angrepp mot ett hem för så kallade gästarbetare. De kom från Vietnam och Moçambique och hade alltsedan DDR-tiden arbetat i brunkolsgruvorna. Kravallerna pågick i flera dagar och riktades till slut också mot ett hem för flyktingar. De drabbade evakuerades och händelserna blev upptakten till upplopp runt om i landet. Högerextremismen kom att förknippas med det före detta DDR, trots att attentat med dödlig utgång också ägde rum i västra Tyskland.

Kopplingen var ändå tydlig. Det var endast i öster som det högerextrema NPD med tiden tog plats i delstatsparlamenten. NPD fick 190 000 röster (9 procent) i Sachsen-valet 2004, fler än De gröna fick och nästan lika många som Socialdemokraterna.

Två år senare fick partiet 7 procent i Mecklenburg-Vorpommern uppe vid Östersjökusten.

I dag är NPD så gott som utraderat på delstatsnivå, partiet fick 0,6 procent vid årets val i Sachsen. Gissningsvis har NPD-rösterna gått till AFD.

Höstens tre delstatsval i öst – i Sachsen, Brandenburg och alldeles nyligen i Thüringen – visar att AFD är på väg att bli störst i före detta DDR. Visserligen blev AFD bara näst största parti i vart och ett av de tre valen, dock allra störst före CDU om samtliga röster från de tre delstaterna räknas samman –  1 152 514 röster mot 1 133 651 för CDU.

Alternative für Deutschland i Hoyerswerda har sin lokal vid en av de smala gator som strålar ut från torget i den gamla staden. Väl över tröskeln möts besökaren av ett Brechtcitat som satts upp på väggen: »När orätt blir till rätt är motstånd plikt.«

Toni Schneider, 27 år, har jouren denna eftermiddag, citatet är i hans smak, att Brecht var »vänster« spelar ingen roll.

– Jag är inte höger, inte vänster, jag vill framåt.

AFD har skördat framgångar i Hoyerswerda, alldeles nyligen i delstatsvalet, också i vårens val till stadsrådet. AFD blev då största parti med 8 av sammanlagt 30 mandat och Schneider den yngste ledamoten i rådet.

– Vårt parti finns bara tack vare de andras tillkortakommanden, säger han.

Han tar CDU som exempel och säger att de dyker upp på gatorna när det är val, för att sedan försvinna. AFD finns där hela tiden och tar folks oro på allvar.

Just nu gäller det, som alltid i Lausitz, framtiden. Så sent som på 80-talet var 80 000 personer sysselsatta med brunkolet.  I dag är de 8 000.

Hoyerswerda hade som mest 70 000 invånare. I dag bor 32 000 kvar.

Brunkolet ska bort senast 2038 enligt en bred uppgörelse eftersom det knappast finns något fossilt bränsle som avger lika mycket drivhusgaser vid förbränning.

AFD står inte bakom uppgörelsen, utan talar om hysteri och »CO2-excorsism«. Klimatförändringen är naturlig, koldioxid har bara en marginell påverkan, alltså kämpar partiet för att behålla kraftverken och dagbrotten.

AFD:s framgångar i delstatsvalet har lett till att regerande CDU även måste ta med De gröna i en regering, förutom Socialdemokraterna. Toni Schneider ser nöjd ut i förvissningen om att missnöjda kristdemokrater kommer att rösta på AFD vid nästa val.

Turismen är sannolikt en framtidsbransch för den utsatta regionen. Staden Senftenberg, 25 kilometer nordväst om Hoyerswerda har gått i spetsen, redan på DDR-tiden fylldes det utgrävda dagbrottet med vatten. Det trista, nästan skrämmande månlandskapet förvandlades till Senftenberger See med badstränder, campingplatser, en marina mitt i staden och sjönära restauranger. Vid kajen står 10-årige Jonas med sitt kastspö, hans kompis Carlo tittar på. Jonas räknar upp alla fiskar han fångat genom åren: gös, gädda, abborre, karp  …

Carlos mormor, Christiane Hein, vakar över pojkarna. Hon konstaterar att en enorm förändring ägt rum.

– Det var väldigt smutsigt här, man kunde exempelvis inte hänga tvätten utomhus, men vi levde på kolet. Nu får vi leva på turismen, säger hon.

Lausitzer Seenland utgör ett stort sjölandskap med mer än 20 sjöar, varav flera är förbundna med kanaler, och nya sjöar kommer till när ytterligare dagbrott fylls med vatten.

[caption id="attachment_595931" align="alignnone" width="991"] Arbetare i full fart med att resa väggar till byggnad ett av de så kallade wohnkomplex, som skulle göra Hoyerwerda till en modern socialistisk stad.[/caption]

***

Wünsdorf

Gränsen mellan Sachsen och Brandenburg går ungefär vid Senftenberg, resans mål är nu Wünsdorf söder om Berlin. Där hade Röda armén sitt oberkommando fram till 1994 då de sovjetiska trupperna lämnade det återförenade Tyskland. Området var omgärdat av en mur, innanför den bodde som mest 50 000–60 000 personer – officerare, soldater, kvinnor och barn. Det var en förbjuden stad.

– Fast det fanns hål i muren. En granne till mig, hon är bortåt 70 år i dag, har berättat att hon brukade smita in på kvällarna och festa med soldaterna. Och min mamma köpte apelsiner och bananer där. De hade egna affärer. Hos oss fanns varken apelsiner eller bananer.  Det gällde bara att inte bli upptäckt, då åkte man i fängelse, berättar Eileen Lehmann.

Hon står i det familjeägda konditoriet vid infarten till Wünsdorf. Utanför brusar trafiken på B96 förbi.

Från stationen gick direkttåg till Moskva och de högt uppsatta kunde ta flyget från militärflygplatsen i Sperenberg någon mil bort.

Eileen Lehmann var elva år när Röda armén lämnade Tyskland, hon säger att det skedde hals över huvud. När ryssarna var borta vidtog plundringarna.

Herr Naumann, som låser upp grindarna till den förbjudna staden, säger att soldaternas avmarsch nog var ordentligt förberedd. Det var värre för de civila.

– Jag skötte pengatransporterna från affärerna och en morgon mötte jag en kvinna som förestod en av affärerna. Hon stod och grät med barnen runt sig, hon hade precis fått reda på att hon skulle lämna Wünsdorf om två dagar och hade ingen aning om var i Ryssland hon skulle hamna.

Några byggnader är sålda. Andra är till salu. Området är kulturminnesmärkt och får inte rivas. Hela anläggningen hyste ursprungligen den tyska militärledningen och övertogs av Röda armén.

[caption id="attachment_595932" align="alignnone" width="991"] I den förbjudna staden i Wünsdorf hade officerarna tillgång till en egen simbassäng.[/caption]

***

Berlin

Framme vid Berlin delar sig B96. Den östliga delen går under beteckningen B96A.  Den stryker förbi koloniträdgårdarna vid Plänterwald där Kiefholzstrasse markerade gränsen mellan öst och väst. Ett minnesmärke påminner om att här sköts femton personer till döds när de försökte ta sig över muren. Två av dem var Jörg Hartmann och Lothar Schleusner, 10 re­spektive 13 år. En marsdag 1966 begav de sig till koloniområdet, det kan ha varit så att de ville till Jörgs pappa i Västberlin. Vakterna såg en skugga, öppnade eld. 40 skott brann av. Jörg avled omedelbart. Lothar fördes till ett sjukhus där han senare dog.

Händelsen blev omnämnd i väst – förtegs i öst. Lothars föräldrar fick några dagar senare veta att deras son hittats död i Leipzig, han skulle ha kommit åt en elledning.

De faktiska omständigheterna blev kända först på 90-talet. En av gränssoldaterna  (den andre var död) dömdes 1997 till 20 månaders fängelse – villkorligt.

Muren på Kiefholzstrasse är borta, på ömse sidor grönskar det i koloniträdgårdarna, varje förening har också ett eget litet värdshus, utbytet mellan öst och väst verkar dock vara sparsamt.

– Vi går över ibland när vårt värdshus är stängt. De kommer aldrig till oss, säger östberlinaren Ralf Stöckig.

– Muren är kvar, konstaterar hans hustru Anett.

De odlar tomater, potatis, jordgubbar och krusbär. På den lilla gräsmattan står en blå bassäng som de fyra barnbarnen nyttjar. Anett Stöckig har en känsla att de i väst inte vet hur det var i DDR.

– De trodde inte att vi hade vare sig vatten eller el här. Men allt var inte dåligt. Vi hade det vi behövde, åtminstone här i Berlin.

[caption id="attachment_595933" align="alignnone" width="991"] Anett och Ralf Stöckig i grinden till sin kolonilott i Berlin.[/caption]

Anett Stöckig är därmed inne på samma spår som förbundskanslern Angela Merkel. Vid en presskonferens i somras blev Merkel plötsligt mångordig när hon fick frågan om klyftan mellan väst och öst.

»I DDR gjorde man så mycket som man aldrig behövde göra i förbundsrepubliken, man köpte sommarsaker på vintern, bytte grejor med varandra, utvecklade tekniker och färdigheter för att klara vardagslivet. Man måste intressera sig för och berätta mer om varandra. På många ställen har kontakt aldrig uppstått«, svarade östtyskan Merkel.

Merkels regering lät nyligen göra en opinionsundersökning, den visar att 57 procent av östtyskarna känner sig som andra klassens medborgare.

I Östberlin bor historikern Ilko-Sascha Kowalczuk, där växte han upp som oppositionell tonåring och förbjöds att studera. Det tog han igen efter murens fall och har med flera böcker etablerat sig som en av de mest kända DDR-experterna, hans senaste bok handlar om återföreningen och har den provokativa titeln »Die übernahme« (Övertagandet).

Kowalczuk säger att om man ska förstå dagens Östtyskland måste tidsperspektivet vara brett; det vi ser i dag kan härledas långt tillbaka. Erfarenheter går i arv, demokratin under Weimarrepubliken var skakig, följd av tolv års nazidiktatur, sedan 40 år med ständig DDR-propaganda där all rasism förklarades som en avart av kapitalismen, något som inte hade med DDR att göra, nationalismen förkläddes som patriotism.  Den fredliga revolutionen 1989 var trots allt en minoritets verk, den stora massan rutschade in i en obekant värld.

Ilko-Sascha Kowalczuk konstaterar att det ändå går allt bättre för öst, även om klyftan till väst finns kvar och säkert kommer att bestå inom överskådlig tid.

– Läget är bra, stämningen är dålig, summerar han.

***

Fürstenberg

B96 återförenas med oss i Birkenwerder strax norr om Berlin. Färden går vidare genom rödlätt tallskog där träden står tätt uppsträckta som vore de soldater på en kaserngård. Eller så kantas vägen av alléer,där varje träd är omgärdat av ett någorlunda krockvänligt räcke.

Staden Fürstenberg ligger omgiven av tre sjöar med floden Havel som förbindande länk – ett paradis för turister men med mörka skuggor från det förflutna. Vid Schwedtsees östra ände låg koncentrationslägret Ravensbrück. En niondeklass från Oslo går tyst igenom området, nästa anhalt på temaresan är Auschwitz. Vid infarten står en rysk stridsvagn för att påminna om att Röda armén befriade Ravensbrück den 30 april 1945.

Fürstenberg blev sedan hemvist för några sovjetiska regementen. Officerarna bosatte sig i jättevillorna nere vid Röblinsee. Flera av dem är hotell i dag.

På andra sidan sjön tornar ännu en industriruin upp sig – VEB Kraftfuttermischwerk. De jättelika byggnaderna med sina tomma fönster ter sig skrämmande. Men här tillverkades hund- och kattmat.  En investerare har tänkt sig att restaurera byggnaderna och göra ett Hafencity av området. Affischen med den hägrande visionen hänger på staketet.

De statliga företagen i DDR gick alla under benämningen volkseigene betrieb (VEB) – folket ägde företagen. I början av 1990 beslutade regeringen, fortfarande med SED i ledningen, att samla alla dessa drygt 8 000 företag under ett tak. Holdingbolaget gavs namnet Treuhand (god man) och skulle i de kommande stormiga tiderna förvalta det man trodde var en förmögenhet.

Två år senare var alla dessa företag sålda eller nedlagda. Östra Tyskland upplevde en andra avindustrialisering. Den första kom efter andra världskriget när delar av industrin monterades ner och skickades till Sovjetunionen som krigsskadestånd.

Den här gången var det marknadskrafterna som agerade. Förtvivlade VEB-anställda demonstrerade utanför Treuhands kontor på Alexanderplatz i Berlin, till och med ockuperade högkvarteret. Det slutade inte med det. Den 1 april 1991 blev Treuhandchefen Detlev Rohwedder mördad i sitt hem i Düsseldorf när han var hemma över påsken. En prickskytt träffade Rohwedder från långt håll, ett andra skott tog i en bokhylla och en tredje kula träffade hustrun Hergard Rohwedder i armen.

Terrorgruppen Röda armé-fraktionen (RAF) sa sig ligga bakom mordet, det klarades aldrig upp.  Änkan och juristen Hergard Rohwedder avled i våras, 85 år gammal. Året innan hävdade hon åter i en intervju att Stasi sannolikt planerat mordet eftersom Treuhand var på väg att leta upp den förmögenhet som SED gömt undan.

Treuhands agerande är än i dag omdiskuterat. De allra flesta var och är överens om att den östtyska industrin till största del var kaputt och körd i botten. Samtidigt fanns det något hjärtlöst över processen som stod i kontrast till det som gällt i Västtyskland under efterkrigstiden. Där hade exempelvis de olönsamma kolgruvorna hållits under armarna i decennier. 80-talets gryende nyliberalism, personifierad av namn som Reagan och Thatcher, hade dittills inte vunnit anklang i Västtyskland. I öst provades de nya idéerna.

För två år sedan skrev historikern och Treuhandexperten Marcus Böick i en rapport till den tyska regeringen att det som hände i början av 90-talet gav en känsla av »vanmakt som försvårade identifikationen med det nya systemet«.

Nyöppnade Café Ohoi ligger i stationshuset, skogen av cyklar i ställen är ett tecken på att många pendlar från Fürstenberg till Berlin. Anja Burgunde serverar kaffe och värmer pizzabitar i mikron. Hon är en av många återvändare. De senaste åren har åderlåtningen av öst upphört, bland annat för att arbetslösheten sjunkit markant.   

Kärleken förde henne till Lübeck i väst för 20 år sedan, men efter skilsmässan flyttade hon tillbaka eftersom hennes son bosatt sig i Fürstenberg.

– Lübeck är en underbar stad, men det var som i en annan värld och det fanns enorma fördomar om oss. Jag var östtyskan i deras ögon och fick ständigt höra »ni hade väl inget där borta«. Jag försökte hela tiden förklara att jag hade haft en fin uppväxt i öst, berättar Anja Burgunde som var 18 år när muren föll.

Tillbaka i östra Tyskland började hon arbeta inom äldreomsorgen och pendlade till Berlin.

– Tågen var ofta inställda och jag tjänade dåligt, hade 1 300 euro netto efter skatt (cirka 14 000 kronor). Därför slutade jag. Här på kaféet har jag 11 euro i timmen (knappt 120 kronor).

Anja Burgunde säger att hon förstår missnöjet i öst.

– Många tror på AFD:s löften, det är så frustrerande, fast jag har ingen lösning annat än att  lönerna måste höjas på något vis.

Vid stationshuset hänger en vit lapp på anslagstavlan. Texten är på engelska, riktad till gästande turister: »Välkommen till denna vackra del av världen. Det är vi som byggt er semesterlägenhet, som städar, som tar er till nästa järnvägsstation, oftast för mindre än tio euro timmen, som inte har råd att köpa en liten markplätt eller att betala sjukförsäkringen eller hyran.« Anja Burgunde säger att det inte är hon som har skrivit texten.

Efter Fürstenberg öppnar sig landskapet, utsikten är plötsligt milsvid. Det skulle kunna vara Skåne, det är Mecklenburg-Vorpommern, ibland kallat Tysklands fattighus, även om situationen ljusnat de senaste åren i takt med att turismen skjutit i höjden.

Här är det lätt att förstå varför B96 kal-lades »drömmarnas väg«.

– Eftersom den ledde till Östersjön, till havet, förklarar författaren Christa Mogg.   

– Vidderna, vattnet, stränderna, längtan. Långt där borta Danmark, Sverige, väst, världen. Östkusten räknades som spärrområde. Skulle man få plats på ett semesterhem måste man vara trogen partilinjen. Mina föräldrar fick aldrig en sådan plats. Vi fick tälta i Prerow.  När min far, som var lärare, vägrade att underteckna ett papper för att välkomna inmarschen i Prag 1968 så var det förbi med Prerow för oss.

Christa Moog driver ett litet hotell i Berlin och har för några år sedan kunnat köpa en semesterlägenhet vid kusten.

[caption id="attachment_595934" align="alignnone" width="409"] Anja Burgunde på Café Ohoi i Fürstenberg.[/caption]

***

Stralsund

Svenskstaden Stralsund är en pärla vid kusten. Dess gamla, medeltida stad togs upp på Unescos världsarvslista för 17 år sedan. I världsarvet ingår byggnaderna från Hansaeran och några av dem som blev byggda när Stralsund var svenskt under åren 1648 till 1815. Att Stralsund hamnat på Unesco-listan är ett smärre under med tanke på hur nedgången staden var under DDR-tiden.

Dieter Bartels ägde några fastigheter i staden under DDR-tiden.

– Vi funderade ständigt på om vi skulle göra oss av med husen, vi hade inget inflytande över vem som fick hyra och hyresnivån var fastlagd. På 80-talet blev privat ägande salongsfähigt och de första saneringsåtgärderna kunde börja, berättar Dieter Bartels. Han är vice ordförande i föreningen Rädda Stralsunds gamla stad, som bildades tre veckor efter murens fall.

Stralsund utgör sedan 1990 en del av Angela Merkels valkrets, hennes medborgarkontor ligger på Ossenreyerstrasse. Rügen ingår också i valkretsen och det var en triumf för Merkel när hon för tolv år sedan kunde inviga den fyra kilometer långa bron över till semesterön.

***

Binz & Sassnitz

Binz är den mest kända badorten. Allting längs den stenlagda strandpromenaden tycks gå i vitaste vitt. Villa Salve är inget undantag, vid entrén tronar dessutom två vita lejon i sten.

– Vi brukade rida på dem och låtsas att de var hundar, berättar Peggy Behrenwolt.

Det var på 70-talet.  Villa Salve var ett daghem uppkallat efter Käthe Niederkirchner, en kommunist som tillhörde den underjordiska motståndsrörelsen under nazitiden. Hon greps av Gestapo och sköts i koncentrationslägret Ravensbrück.

När Peggy Behrenwolt nu åter befinner sig i villan är det som receptionist, Villa Salve är numera ett exklusivt hotell med tretton rum. På väggen vid receptionen finns ett fotogalleri med bilder på alla kändisar som under åren besökt hotellet: Helmut Kohl och den spanske premiärministern Felipe González, fotbollslegenden Uwe Seeler, boxaren Henry Maske, sprintern Katrin Krabbe  …

Hotellägaren Harald Schewe sätter ett finger på bilden där han står med sin vän Angela Merkel – det var så det började. Merkel behövde visa upp ett exempel på hur det gick framåt i öst och hittade den vita praktvillan.

Harald Schewe är uppvuxen på Rügen, på 80-talet kom han tillbaka till ön efter en sejour i Berlin och ansökte om att få starta ett eget företag. Idén var att ta över fastigheter och rusta upp dem, strax före murens fall öppnade han pizza- och pastastället Piccolo nere vid strandpromenaden. Det blev en succé.

Schewe berättar om Aktion rose i början av 50-talet, det var då klasskampen kom till Östersjökusten och hotellägare blev av med sin egendom. Några flydde till väst, de som motsatte sig fick det besvärligt. Flera av hotellen blev semesterhem i fackföreningarnas regi.

Efter murens fall kom de gamla ägarna tillbaka och gjorde anspråk på fastigheterna. Det var så Herbert Schewe kunde köpa Villa Salve av en kvinna vars mor flytt från Aktion Rose.

– Vi köpte i juni 1992, barnen var borta i december och vi kunde öppna sommaren därpå, berättar han.

Peggy Behrenwolt i receptionen var 16 år när muren föll. Hennes pojkvän hade under hösten flytt till Österrike via Ungern utan att säga något eftersom allt var så hemligt.

– Han kom tillbaka till Rügen och vi gifte oss så småningom, berättar hon.

Det är bara en dryg mil från Binz till Sass­­nitz. Färjeläget Mukran, kallad Hon­eckers superhamn, var ett sista storprojekt i DDR.

Fem gigantiska järnvägsfärjor utgjorde det som kallades Brücke der freundschaft (Vänskapsbron).  Fullastade trafikerade de rutten från Rügen till Klaipeda i sovjetrepubliken Litauen; industriprodukter från DDR i ena riktningen, i den andra råvaror och även vapen och annan utrustning till de sovjetiska trupperna.

På godsbangården i Mukran hade 100 kilometer räls lagts ut. En avgörande poäng var att handelsutbytet sjövägen gjorde att parterna slapp de dryga transitavgifter som polackerna krävde för järnvägstrafiken genom deras land.

Pampig invigning hösten 1986 och kortvarig glädje. Några år senare hade färjorna tjänat ut och rälsen på den nedlagda bangården äts i dag upp av rosten.

[caption id="attachment_595935" align="alignnone" width="991"] Djurfoderfabriken i Fürstenberg överlevde inte murens fall. En investerare vill förvandla industriruinerna till en attraktiv sjöstad och har satt upp sin vision på stängslet.[/caption]