Egypten och Etiopien i konfliktfyllt dammbygge

Årets mottagare av Nobels fredspris kunde knappast ha varit mer tydlig. På väg till sitt möte med Egyptens president vände sig Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed till journalisterna som bevakade det rysk-afrikanska toppmötet nyligen:

– Etiopiens folk har ingen önskan att skada Egyptens folk. Vi vill bara ha det vi har rätt till. Men jag vill understryka att ingenting kan stoppa färdigställandet av vår damm.

Det efterföljande mötet rapporteras inte ha resulterat i några andra framsteg än att parterna enades om att fortsätta diskutera frågan. En av Afrikas mest infekterade vatten- och energikonflikter förblir därmed olöst och två av kontinentens folkrikaste länder, båda med en mycket ansträngd vattensituation, fortsätter att träta om hur rätten till Nilens vatten ska fördelas.

För Egypten, som inom ett decennium väntas få stora problem med vattenförsörjningen, är kontrollen av Nilen högsta ekonomiska och säkerhetspolitiska prioritet. Det finns bara ett problem: landet ligger längst nedströms av totalt elva länder i Nilens samlade avrinningsområde. Därmed är man helt beroende av att övriga länder respekterar Egyptens behov, något som inte längre är självklart.

Den damm som Abiy Ahmed syftade på heter Grand ethiopian renaissance dam (Gerd). Etiopien började bygga den redan 2010 och den är nu klar till ungefär två tredjedelar. Väl fullbordad kommer den att vara Afrikas största anläggning för vattenkraft. I det tätbefolkade Etiopien bedöms den vara helt nödvändig, inte bara för att stimulera den ekonomiska utvecklingen utan för att undvika en humanitär katastrof då energi och vatten inte längre räcker till invånarna.

Dammen byggs längs med Blå Nilen, det största av huvudflodens två viktigaste tillflöden. I Sudans huvudstad Khartum flyter Blå Nilen samman med Vita Nilen från Centralafrika men det mesta av vattnet som så småningom når Egypten kommer från det etiopiska höglandet. Framöver kommer det vattnet att behöva passera den nya dammen.

Det här är konfliktens kärna. Ända sedan den forntida egyptiska flodkulturens födelse för mer än 5 000 år sedan har Nilen varit en förutsättning för liv och en motor för utveckling. Inhemska kulturer såväl som kolonisatörer har byggt sina civilisationer kring floden, i synnerhet i det som i dag är Egypten.

Landet är alltjämt den i särklass största användaren av Nilens vatten. Över 90 procent av Egyptens vattenförsörjning kommer från Nilen och nästan alla landets knappt 100 miljoner invånare bor längs floddalen, en remsa inte mycket större än Danmark. Egyptiernas oro gäller inte bara Gerd utan att bygget ska bana väg för att fler länder vill bygga dammar och att kontrollen över Nilen flyttar längre och längre bort från Egypten.

För Etiopien handlar Gerd om att tackla akuta utvecklingsfrågor. Enligt en rapport från organisationen Water aid är det folkrika Etiopien, näst efter Indien, det land i världen där flest människor saknar tillgång till rent vatten. Det senaste decenniet har situationen gradvis förbättrats men för att fortsätta rena och distribuera vatten krävs stora mängder energi – energi som Gerd väntas kunna generera.

Orsaken till de frostiga relationerna mellan Egypten och Etiopien är egentligen inte dammens existens. Egypten har, om än motvilligt, insett att den kommer att bli av. Den största stötestenen är i stället hur snabbt Etiopien ska fylla upp reservoaren, något som är en komplicerad procedur som kommer att ta flera år. Egypten fruktar att Etiopien vill fylla dammen så snabbt att mängden vatten som släpps vidare till Sudan och Egypten inte kommer att vara tillräcklig. Dessutom finns det farhågor om vad som ska hända med vattenkvaliteten och temperaturen på vattnet.

Egyptens främsta argumentet är ett avtal som tecknades 1959 under den brittiska kolonialmaktens inflytande och som fördelar vattenrätten mellan Egypten och grannlandet Sudan. På det avtalet har Egypten byggt en självbild som Nilregionens stormakt. Etiopien å sin sida avfärdar avtalet som ogiltigt eftersom det inte inkluderar alla parter. I stället anklagar man Egypten för att vilja upprätthålla en orättvis kolonial världsordning. Ett återkommande argument från etiopiskt håll är att Egypten på 1960-talet lade grunden till sin egen ekonomiska utveckling genom färdigställandet av Assuandammen och att man nu försöker hindra andra länder i regionen från att göra samma sak.

Etiopiens vilja att diskutera dammbygget har hela tiden varit svag. Frågan betraktas i grund och botten som en inrikespolitisk angelägenhet och man har bland annat avvisat Egyptens krav på att få stationera egna vatteningenjörer vid den nya dammen. Premiärminister Ahmed har sagt att Etiopien kommer att respektera såväl Sudans som Egyptens vattenbehov men nedströms finns tvivel på att han kommer att hålla sitt ord.

Bland säkerhetspolitiska bedömare   råder oenighet om risken för väpnad konflikt i Nilregionen. Både Egypten och Etiopien har då och då genom åren skramlat lite diskret med vapen för att försöka påverka motparten men sedan Abiy Ahmed tog över makten i april 2018 verkar bilaterala samtal vara den dominerande strategin.

Många experter tror också att trots det höga tonläget har båda länderna i dags­läget alldeles för mycket att förlora på ­öppen konfrontation. Problemet, hävdar de, är inte hur fördelningen ska se ut i dag; problemet är vad som händer om flödet i Nilen sinar, om klimatförändringar och torka äventyrar hundratals miljoner människors överlevnad och ett land sitter på makten att behålla det mesta av vattnet för sig självt. En sådan situation skulle ställa relationerna i regionen på sin spets.