Emanuel Sidea: Dags att skrota Nobelpriset i ekonomi

I år är det 50-årsjubileum för Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne. Det finns flera goda skäl till att 10 december i år borde bli sista gången som det delas ut. Viktigaste skälet är huvudpersonen Alfred Nobel. Det är till hans minne Riksbanken började dela ut det 1969. Men hans uttryckliga vilja var att dela ut fem priser – i kategorierna fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur och fredsarbete – vilket står i testamentet. Ingrid Carlbergs nyutgivna bok om Nobel skildrar detta noga.

Ekonomipriset har en märklig historia. För några år sedan ägnade jag ansenlig tid åt att gräva i arkiven för att kartlägga historien om hur Riksbanken lyckades att kuppa igenom priset.

Om jag ska summera: Våren 1968 pågår ett intensivt arbete för att skapa ett Nobelpris i ekonomi. Ingen är övertygad, förutom Riksbankschefen Per Åsbrink (far till S-politikern Erik Åsbrink). Nobelstyrelsen säger nej, men Åsbrink är ihärdig. Idén omformuleras och Nobelstyrelsen sammankallas till brådskande möte på valborg 1968 . Det nya förslaget läggs fram, styrelsen backar in i ett ja med förbehållet att »familjen måste vara med på noterna«.

Alfred Nobel fick inga egna barn och brodern Emil dog ung i ett experiment. De kvarvarande syskonen var Robert och Ludvig. Den senare gifte sig två gånger och fick sammanlagt tio barn. Ludvigs dotter Marta Nobel, som gifte sig till Oleinikoff, var 15 år när Alfred Nobel dog 1896.

En fredag i maj 1968, i sitt hem på Narvavägen i Stockholm, tar den då 87-åriga Marta Nobel-Oleinikoff emot Nobelstiftelsens två högsta chefer som skickats dit av Per Åsbrink.

Som familjens överhuvud och ordförande i släktföreningen Nobel Society ger hon sitt medgivande, trots att det strider mot testamentet. Hon blir utlovad att det ska särskiljas från de riktiga Nobelprisen.

Kort därefter snabbinkallas bankutskottet. Dess ordförande Kjell-Olof Feldt informerar om vilket beslut som riksbanksfullmäktige har tagit med anledning av nästa dags firande av Riksbanken. Senare skriver Feldt: »Beslut har tagits med beaktande och erkännande av det internationella anseende som Nobelprisen åtnjuter, och det bidrag till Sveriges good will [sic!] i världen, de lämnar, och som en tribut jämväl till minnet av [...] Alfred Nobel.«

Att en riksbank egenhändigt i avtal förbundit sig att ge bort svenska skattemedel bortser man från. Avtalet är evigt. Feldt skriver: »Riksbankens utfästelse för det nya prisets skapande är oåterkalleligt och för all framtid bindande.« Låt det sjunka in – för all framtid, men hastas ändå fram.

Riksdagens revisorer – som i dag kallas för Riksrevisionen – slår fast i sin granskning för 1968 att förslaget borde ha tagits upp i riksdagen och inte bara i ett utskott. Vidare att utskottet fick ärendet den 15 maj – samma dag som det offentliggjordes av Per Åsbrink på Riksbankens jubileumsfirande. En kupp.

Femtio år senare kan man rikta uppmärksamheten mot en annan 87-årig arvinge till Alfred Nobel, Ludvigs barnbarnsbarn: Peter Nobel i Uppsala, advokat och ämbetsman, som länge verkat för att avskaffa ekonomipriset.

En tröstlös kamp, även om han inte saknar stöd. Finansfilosofen Nassim Taleb har länge varit kritisk och holländske finansjournalisten Joris Luyendijk har skrivit »låt inte Nobelpriset lura dig, ekonomi är ingen vetenskap«. Kontroverserna kring priset är dessutom många – särskilt 1997 sticker ut. Det var då två pristagare belönades för att ha tagit fram en beräkningsmodell för finansmarknaden kallad Black-Scholes. De startade ett fondbolag, Long-term capital management, där teorin skulle omsättas i praktik. Redan året efter banketten i Blå hallen i Stockholm kraschade bolaget och miljarder gick upp i rök. Geniförklarade ekonomiprofessorer kolliderade med verkligheten. Missar på senare tid saknas inte; statsvetarprofessorn Bo Rothstein noterade nyligen att årets ekonomipristagare använt sig av oetiska forskningsmetoder, vilket knappast hade setts med blida ögon om det genomförts i Sverige.

Bakom lyckta dörrar i de kommittéer som väljer de riktiga Nobelpristagarna finns ett missnöje. Vid utgången av sitt ordförandeskap i Nobelkommittén för fysikpriset fann Olle Inganäs mod att tala ut. 2017 slog han fast att ekonomipriset inte bör ingå i Nobelceremonin. Som skäl anförde han vad många andra kritiker påpekat: ekonomipriset har inte höjt den vetenskapliga statusen i ekonomisk teori. Ekonomers bidrag i form av intellektuella verktyg är inte övertygande, menade Olle Inganäs. Vad hände sedan? Liksom de senaste femtio åren, ingenting.