Hakelius: Våldet och laglösheten är arvet efter åratal av politisk misskötsel
Toppbild: TT
Att jag inte känner någon sådan person betyder ingenting. Jag bor på landet. Vi har annat att tala om än ministrar. Jag befinner mig inte heller på sociala medier. Jag kan mycket väl tänka mig att Morgan Johansson har en alldeles egen fan-grupp på Facebook, även om jag inte sett den. Till och med Viking Lines nya fartyg »Glory« har tydligen en sådan grupp, så varför inte?
Men med den reservationen tror jag trots allt att de allra flesta inte har några starkare känslor för Morgan Johansson. Han är en av alla dessa yrkespolitiker som lagar efter läge, inom rätt vida ideologiska ramar, för att ta sig så långt karriären räcker. Han brukade identifieras som radikal och vänsteranstruken – man behövde vara det för att ta sig fram hos sossarna i Skåne – men av det har ingen sett särskilt mycket på sistone. Som justitieminister krävs det att han talar batonger och repression och Morgan Johansson har anpassat sig. Han nynnar knappast på »Släpp fångarne loss«, ens i duschen.
Den dödfödda misstroendeförklaringen mot honom blev ännu lite mer livlös av just den här omständigheten. Man kan möjligtvis tänka sig att Jimmie Åkesson, om han verkligen anstränger sig, kan uppbåda något mått av indignation när han ser Johansson. Inte så mycket på grund av skottlossningarna på svenska gator, utan på grund av något förklenande som Morgan Johansson med säkerhet sagt om Sverigedemokraterna och deras högerextrema rötter.
Men Ulf Kristersson? Ebba Busch Thor?
Mig övertygade de inte.
Nyamko Sabuni sa det som alla vet: det politiska ansvar som finns att utkräva i det här ärendet, är rätt jämnt fördelat. Flera regeringar i rad, av olika färg, har nedprioriterat statens kärnuppgifter. Flera regeringar har låtit polisen försvinna in i sin egen bakdel, i stället för att finnas på gatorna. Och flera regeringar har i välvilligt samförstånd och slapp aningslöshet bejakat en omvälvande stor invandring, utan att ha någon plan för att hantera konsekvenserna. De har till och med förnekat att det skulle finnas några negativa konsekvenser.
Och därför är vi där vi är.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Ungdomshem anställer salafister. Hur tar vi oss ur vår absurda samtid?
Ser man det så är det möjligen motiverat att just Sverigedemokraterna väcker misstroende mot Morgan Johansson. Det är det enda riksdagsparti som med någon trovärdighet kan påstå att det inte är medskyldigt till just den här röran. Moderaterna och Kristdemokraterna kan inte göra några sådana anspråk. Men även för Sverigedemokraterna var misstroendeförklaringen ändå bara hetluft och poserande. Ett slags struttande, som redan i förväg var dömt att vara resultatlöst.
Det misstroende som spelar roll är trots allt redan tydligt manifesterat. Det syns i opinionsmätningarna.
Och det är ju egentligen det saken handlar om. Inte misstroendet mot Morgan Johansson, utan mot åratal av politisk misskötsel. Det är den opinionen som tvingar Moderaterna och Kristdemokraterna att hänga på. För att värja sig mot väljarnas berättigade misstroende, måste de överdriva sitt eget misstroende mot regeringen. Gör de inte det, hamnar de själva på fel sida misstroendegränsen. Där står de kanske ändå, men de måste i alla fall försöka lägga en arm om väljarna och ställa sig så nära de kan. Annars blir Sverigedemokraterna ensamma där.
Det här är precis den sortens resonemang som politiker brukar säga att de avskyr. De brukar säga att det är att stirra sig blind på »spelet«, snarare än att bry sig om sakfrågorna.
Javisst, men man måste väl ändå vara ärlig och beskriva det man ser?
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Allt skylls på de okunniga, på lantisar och på äldre
Våldet och laglösheten är arvet efter åratal av politisk misskötsel och feghet. Det finns inga politiska beslut som kan göra det ogjort. Besluten som kan vända utvecklingen kommer att ta år att genomföra, oavsett vem som är justitieminister. Ändå måste partierna ge intrycket av att de gör något. Nu. Därför tar »spelet« överhanden.
Partipolitikerna är alldeles säkert ense om att läget är allvarligt och lika upprörda som någon annan. Ändå reduceras mord på öppen gata till rent trams i riksdagen. Partierna kan helt enkelt inte låta bli att försöka gömma det misstroende som de själva förtjänat, bakom högljudda misstroendeförklaringar utan poäng.
Skrammel, skrammel. Men inte stör oljudet ut skottsalvorna.
