Hakelius: Vi la ner totalförsvaret och fick en växande rörelse av »preppers«
För 25 år sedan satte Sveriges geologiska undersökning i gång. Myndigheten hade fått uppgiften att tömma, miljösäkra och sälja beredskapslagren av oljeprodukter. Sådana behövdes inte längre. Kalla kriget var ju över.
Nu blev vi inte alldeles utan beredskap. Internationella avtal kräver att varje land lagrar tre månaders nettoimport av olja. Energimyndigheten överser att så sker, men själva beredskapslagringen är privatiserad. Ansvaret faller på »importörer, säljare och förbrukare«.
Här finns ett mönster.
Beredskapslagren med livsmedel avskaffades också. Samtidigt avskaffades produktionsmålen i svenskt jordbruk. Sverige upphörde i praktiken att ha en nationell strategi för livsmedelsförsörjning. Svenskt jordbruk skulle integreras med EU:s, oavsett vad det innebar i form av minskad produktion eller avveckling av vissa nyckeldelar av jordbruket. Inte heller EU har några beredskapslager. Vi gick på ett par decennier från att, åtminstone i teorin, ha en möjlighet till självförsörjning, till att kanske producera hälften av vad som krävs i kris.
Det statliga ansvaret för livsmedelsförsörjningen blev i sig oklart. Ingen myndighet fick ansvar för att svenskarna inte svälter ihjäl i krig och kris, även om Livsmedelsverket fick ett mer allmänt försörjningsansvar. De »beredskapslager« som finns är privatiserade och består av de varor som finns i din butik. Det, och i ditt eget skafferi. Under fliken »Livsmedel i kris« på Livsmedelsverkets webbplats blir det klart var ansvaret ligger: »Har du funderat på vad du skulle behöva för att klara dig utan att handla på en vecka?« inleds den korta texten: »Genom att vara rätt förberedd så klarar du en besvärlig situation bättre«.
Det gäller alltså för dig, som individ. Inte för staten.
För ett par veckor sedan skrevs mycket om den akuta kris som uppstod när Apotekstjänst inte förmådde klara leveranserna till några av Sveriges största landsting. Den här veckan har det rapporterats om avsaknaden av det enda receptfria läkemedlet mot springmask.
Problem av det här slaget uppstår ofta på grund av att privata producenter och distributörer inte håller måttet, eller i mötet mellan privata leverantörer och offentliga uppköpare. Och staten? En slutsats från ett färskt projekt på Lunds Tekniska Högskola sammanfattar det hela:
»Resultatet visar att läkemedelsförsörjningen till Sverige är en del i ett globalt handelsflöde och att ansvaret för landets läkemedelsförsörjning är uppdelat på ett stort antal privata och offentliga aktörer samt branschorganisationer. Det finns i dag ingen myndighet eller aktör med ansvar för helhetssyn och systemsyn över området eller dess relaterande it-system, och det ställs inga krav på kontinuitetshantering inom området hälso- och sjukvård.«
Beredskap? Noll. Ansvaret är privatiserat.
Är det så att det »globala handelsflödet« gör det omöjligt för staten att ta ansvar? I så fall har ingen berättat det för Finland. Där finns en lista på 1 400 läkemedel som vid varje givet tillfälle ska finnas i omsättningslager som räcker mellan sex och tio månader. Det finns också ett tydligt statligt ansvar, som bärs av den finska motsvarigheten till Läkemedelsverket. I Sverige valde vi en annan väg. Vi lade helt sonika ner totalförsvarsplaneringen.
I årsskiftet 2015–2016 gav regeringen i uppdrag till berörda myndigheter att återuppta en »sammanhängande planering för totalförsvaret«. Jaha, säger ni. Men då så? Då är vi väl på god väg att ta igen det förlorade.
Tillåt mig tvivla. Det är snart fyra år sedan regeringen fattade sitt beslut. Vi har fortfarande ingen livsmedelsberedskap. Restnoteringarna av läkemedel har ökat, inte sjunkit. Oljelagren är tomma och delvis utsålda. Det vi har fått är ett lager av olika texter och utredningar som diskuterar vad staten ska göra och vad privata intressenter borde ansvara för. Det finns ett märkbart motstånd mot att överge privatiseringen av beredskapen. Staten vill inte bli sittande med de här tråkiga och resursslukande frågorna igen. Den enda beredskap som det går att plocka politiska poäng på, är den som är kopplad till klimatförändringarna.
I nästan 30 års tid har staten gjort allt för att tvinga fram en privatisering av beredskapen. Och vi har fått en växande rörelse av »preppers«, som ofta odlar en osund blandning av konspirationer, misstro och undergångsromantik. Ännu ett exempel på hur den moderna staten undergräver sig själv. Som om vi behövde det.
