Hakelius: Titanernas kamp – slutet på en reform nästan ingen tror på?
Toppbild: TT
I går eftermiddag förklarade Centerpartiets Martin Ådahl — för transparensens skull: han äger några promille av den här tidningen — i radio att det inte fanns något att oroa sig över.
Inga problem. Nemas problemas. Hakuna matata.
Arbetsförmedlingen, Lars Calmfors, Nyamko Sabuni, Dagens Nyheter, alla har de fel. En privatisering av arbetsförmedlingen i rekordfart, när en lågkonjunktur är på väg, är en baggis. Massor av länder har gjort det. Än viktigare: Martin Ådahl har tänkt ut det här. Räknat. Planerat.
Hakuna matata.
I morse satt Anders Borg, vår tidigare finansminister, i radio. Han fick frågan vad han tyckte om Martin Ådahls reform:
”Jag förstår inte hur det ska kunna fungera med att man prövar någon modell som möjligtvis fanns i Australien efter tio års arbete. Det är en väldigt illa genomtänkt reform, den ställer till väldigt mycket problem, det är definitivt en dålig lösning att överföra det här ansvaret på kommunerna.”
”Historiskt misstag” var formuleringen Anders Borg använde för att beskriva de planer på att kommunalisera arbetsförmedlingen, som tycks finnas i Ådahls plan. ”Illa genomtänkt, illa genomförd och i grunden felstrukturerad”, löd sammanfattningen.
Det finns roller i politiska partier som inte alltid går att besätta, men som får oproportionerligt inflytande när det väl finns någon som kan spela rollen väl. En sådan roll, väldigt svensk i sin ingenjörshänförelse, är den räknande superlogikern. Många har försökt spela rollen, men saknat briljansen och den trosvissa övertygelsen om att alltid ha rätt, som krävs för att övertyga.
Inte så i det här fallet.
Anders Borg och Martin Ådahl är väldigt olika i många avseenden. Men det finns också stora likheter. En sådan likhet är att de i sina partier fyllt respektive fyller samma roll. De är sina partiers räknande snillen. De lägger fram sina idéer utan större lyhördhet för kritik. De förutsätter att de alltid har tänkt ett steg längre än sina kritiker. Ofta har de det. De hanteras av sina partier som ett slags naturkrafter — i det centerpartistiska fallet en aningen mer kolerisk naturkraft än i det moderata fallet — som man ogärna står i vägen för. Det krävs helt enkelt alltför mycket energi för att hålla tillbaka, kontrollera, stoppa eller ens modifiera den här typen av obönhörligt självförtroende.
Det enklaste svaret på varför Centerpartiet agerar som rusiga jakobiner i sin omstörtning av Arbetsförmedlingen är att partiet måste ha genomförda reformer att vifta med, för att i nästa val kunna motivera sitt politiska sidbyte. Staten och dess institutioner är i det här fallet helt enkelt i första hand kampanjinstrument för Centerpartiet. Men det är inte hela sanningen.
Om man ska försöka förstå varför Centerpartiet fortsätter att trycka på för att tvinga igenom en reform som redan skapat betydande problem, som nästan garanterat kommer att ställa till med en faslig oreda, vars misslyckande i åratal framöver kommer att politiskt dödskallemärka den i grunden goda idén att reformera arbetsförmedlingen och som hotar det regeringssamarbete som Centern hängt upp hela sin existens på, är det en sak som spelar roll:
Det är Martin Ådahls idé.
Just därför var det så kittlande att höra Anders Borg i morse. Vi är välsignade med att leva i en tid när det finns mer än en av dessa räknande, superlogiska naturkrafter i eller nära politiken. Att höra dem drabba samman gör att man nästan kippar efter andan. Det är en tvekamp av mytologisk kraft.
Länge må den fortgå.
